Gentlemen, start your engines!

I ett tidigare inlägg skrev jag om brädspel och jag tänkte fortsätta på det spåret här, om än i ett helt annat avseende än att klaga på spel jag köpt men sällan fått spela. Fast det blir nog lite klagande här också, om jag känner mig själv rätt. Nåväl, jag nämnde ett spel i förbifarten i ovan nämnda inlägg, nämligen Formula Dé. Detta inlägg kommer att handla om det.

Formula Dé är ett spel som skapades av Descartes Editeur, ett franskt spelföretag, 1990 och som i princip är ett Formel 1-brädspel, vilket kanske inte gör det så svårt att förstå varför jag älskar det. Descartes fortsatte att producera nya banor (läs: spelbräden) till spelet i tio års tid innan det var dags att kasta in handduken - och då hade man, vid sidan av de två banor som följde med originalspelet, kommit upp i över trettio banor.

Sedan tog Asmodee över rättigheterna till spelet och de har kastat in nya street racing-regler som jag inte är så förtjust i men som finns där för att modernisera spelet en aning. Asmodee tillverkar också nya banor, även om en del av dom är fantasibanor som inte finns i verkligheten. Nu är det snart dags för den tredje "expansionen" med två nya banor - och det är efter att ha varit försenade i över ett år, så ordet "dags" skall verkligen inte underskattas i det här fallet.

Men vad kommer vi då att få, som vi väntat så länge på? Jo, detta.

Singapore (Marina Bay Street Circuit)
Formel 1-sportens första och enda nattlopp! Asmodee har lyckats fånga nattkänslan bra i designen och banan förefaller vara både tekniskt krävande och snabb. Särskilt intressant är kurva tre, fyra och fem som alla är korta enstoppskurvor tätt inpå varandra och som följer direkt efter en lång raksträcka. Här kan det bli intressant för de som växlar upp för mycket på raksträckan och sedan börjar missa kurvorna. Banan blandar ett antal korta enstoppskurvor med ett fåtal längre samt två tvåstopps- och en trestoppskurva. Singapore kan bli en utmaning att spela på!

Docks
Asmodee hade en designtävling där man kunde skicka in egna idéer till nya banor och den här banan var det vinnande förslaget. Jag har inte sett specialreglerna för banan och kan därför inte tolka den ordentligt, men mitt spontana betyg blir att jag inte tycker om den. Den verkar alldeles för rörig och plottrig. Den innehåller dock många och långa raksträckor och bara en två- respektive trestoppskurva. Det är således en riktigt snabb bana där sjätte växeln borde kunna användas en hel del. Säkert en rolig bana att spela på, men om man är ute efter racingsimulering så tror jag inte att den är optimal. Vi får se.

Jag kan läsa, jag är inte rädd

Jag läste ut en bok idag. Det hör inte till vanligheterna, så det får ett extra omtalande här i bloggen - mest för att bloggen är min och jag kan säga vad jag vill här. Som t.ex. att alla som inte tycker att Kalmarunionen är den mest spännande epoken i svensk historia är dumma i huvudet. Nu tycker jag inte så, men jag kan säga det.

Hur som helst, boken jag läste ut var Mick Foleys andra självbiografi, Foley Is Good. Jag tog en bild på den tidigare idag men orkar inte föra över den till datorn, så ni får därför tro mig på mitt ord när jag säger att den är tjock - över femhundra sidor! Det är stort, åtminstone för mig. Till råga på allt så tog det bara fyra veckor av idogt läsande på skoltid för att ta mig igenom den, så jag är stolt.

Detta har dock fört med sig, eller kanske snarare skapat, ett problem och det är detta; jag var så oförberedd på att läsa ut boken att jag aldrig reflekterat över vilken bok som skall bli mitt nästa projekt. Jag vet fortfarande inte. Jag är helt ställd. Visserligen håller jag på med Douglas Adams:s Last Chance To See ... men det är ju bara som kvällslektyr. Jag behöver något jag kan ha i skolväskan och läsa på lediga stunder där. Men det är tomt.

Inte i hyllan, men i huvudet. Så klart!

Min bror har tjatat om att jag borde läsa Bret Harts självbiografi, vilket jag också skall göra något tag, men en inbunden bok på 600-700 sidor är inget jag vill släpa till och från skolan varje dag. Nej, det får allt bli något mindre, något lättare. Kanske Snorre Sturlassons Nordiska Kungasagor del 1? Ja, fan vet.

Och ja, jag har läst Foleys första självbiografi, Have a Nice Day!, också. Duh!

What was the point?!

Jag erkänner; jag är inte ekonomisk för fem öre - vilket i sig är ett lustig uttalande eftersom femöringar inte längre finns. Snart finns inte ens femtioöringen, vilket gör enkronan till det lägsta myntet vi har. Kommer jag då tvingas formulera om mitt ovanstående uttalande till "jag är inte ekonomisk för en krona"?

Låter inte alls lika bra.

Nåja, det där var ett sidospår. Det jag egentligen skulle skriva om var brädspel. Jag älskar brädspel! Jag älskar brädspel så till den milda grad att jag var med och grundade en spelförening för över ett år sedan bara så att vi skulle kunna spela ännu mer än vad vi redan gjorde. Föreningen köper in spel då och då, men det hindrar inte mig från att själv införskaffa en del privata brädspel till min samling - om man nu kan kalla det för en samling. Ibland hittar man spel som går hem och som vi spelar relativt ofta, men ibland hade man lika gärna kunnat tagit pengarna, rullat ihop dom till en litet rör, doppat dom i drottningskräm och stoppat upp dom i rumpan.

Man har, med andra ord, gått på ena riktiga nitlotter ibland, om jag var otydlig.

Men det handlar förvånande nog inte om att spelen i sig är dåliga eller tråkiga utan om mina vänners inställning till dom. Kort sagt, de vägrar i det närmaste att spela dom - och jag är inte så patetisk att jag sätter mig och spelar spel alldeles allena! Eller jo, det har hänt med Formula Dé, men det är ett undantag som bekräftar regeln. Hur som helst, här är en lista över de brädspel som jag inhandlat som visat sig vara mer dyra dammsamlare än underhållningsredskap.

Diplomacy, 325 kr.
Diplomacy är ett spel som handlar om diplomati och Europaherravälde där det gäller att förhandla med sina motspelare istället för att, som i t.ex. Risk, slå tärningar och hoppas på det bästa. Jag köpte spelet i augusti 2009 och vi har till dags dato spelet det en enda gång. Jag tror att det som gör det svårt att spela är att man helst av allt skall vara sju spelare - och att hitta sex personer vid sidan av mig som inte skräms bort av den enorma speltiden som kan uppstå är snudd på omöjligt. Det finns ingen som är beredd eller har tålamod att avsätta en hel dag för att spela ett enda spel, men gör man det på rätt sätt så kan Diplomacy vara världens roligaste spel att spela. Tänk er själva att få ta på er rollen som en europeisk stormakt och sedan försöka ta över kontinenten genom att förhandla, ljuga och hugga era politiska motståndare i ryggen!

Cave Troll, 275 kr.
Utifrån sett ser detta ut att vara som vilket "gå ner i grottan med dina riddare och dvärgar och slå och hacka orcerna i bitar"-spel som helst, men ack så fel man kan ha! Visserligen förekommer det riddare, dvärgar och orcer, men det är ett spel som inte använder tärningar och där strider inte förekommer. Istället vet man redan från början vem som kan klå upp vem och då gäller det att passa sig för varandra. Sedan skall man med hjälp av list och strategi ta kontrollen av så många rum i grottan man kan och därigenom samla så mycket guld man kan innan spelet är slut. På engelska kallas det för area control och det är precis det det är. Men trots detta har jag bara kunnat spelat Cave Troll tillsammans med min sjuåriga lillasyster ett fyrtal tillfällen och bara en av mina vuxna vänner har uttryckt en önskan om att få spela det. Alla andra vägrar. Jag vet inte varför.

Gustav Adolf the Great, 199 kr.
Med en manual på tjugosju sidor skrivet i två spalter per sida och nästan helt utan bilder och med en play book med scenarion på nästan femtio sidor i två spalter och nästan helt utan bilder så är detta ett spel där det kanske är just spelet som gör att ingen vill spela det och inte mina vänners inställningar. Kanske. Även om spelet är lockande i den bemärkelsen att man på fem olika kartor från trettioåriga kriget (1600-talet alltså; men det visste ni redan) skall placera ut sina trupper - och jag vet inte hur många spelmarkörer det finns för dessa! - och sedan kriga mot varandra så strategiskt man bara kan så blir man avskräckt av regelboken och hur den är skriven. Jag köpte spelet i maj, tillsammans med Cave Troll, och har ännu inte kommit längre än att jag sorterat upp trupperna och bläddrat i regelboken. Jag bävar inför att lära mig det här spelet, men jag är övertygad om att det är värt besväret bara man orkar komma igång. Frågan är bara vem jag skall spela det med?

Jag älskar brädspel! Jag vill köpa flera! Men ibland vågar jag inte eftersom jag inte vet om någon vill spela dom med mig. Och jag kastar hellre pengar i sjön på andra sätt än att investera i dammsamlare i hyllorna. Som t.ex. i böcker som jag aldrig hinner läsa.

Som sagt; jag är inte ekonomisk för fem öre.

Live, damn you!

På allmän begäran försöker vi sparka liv i det lik som är denna blogg. Vi får se hur det går.