Första högskoledagen

Det går bra nu

När jag började studera igen i höstas var jag faktiskt lite rädd. Jag har inte suttit i en skolbänk på riktigt sedan gymnasiet och mina senaste halvhjärtade försök till studier efter det har slutat i katastrof (om man bortser från sejouren på Radiolinjen, som gick som en dans). Så nu när det vad dags för gammal hederlig ämnesläsning igen så var jag faktiskt rädd. Hur skulle detta sluta? Som förra gången? Och gången dessförinnan?

Men nej, det har gått hur bra som helst. Med en månad kvar tycker jag faktiskt att det är tråkigt att det snart är slut, eftersom jag trivs så bra. Och det är inte bara en känsla jag har, att saker och ting går bra. Lärarna säger samma sak; de ser mellan fingrarna ibland när jag missar ett inlämningsarbete eftersom de arbeten jag gjort förut har varit så bra, de nästan garanterar mig ett omdöme av bästa sort efter avslutat läsår, de blir inte oroliga för att jag inte skall fixa biffen när jag inte begränsar mina fördjupningsarbeten så mycket som de kanske hade velat, de säger åt mig att jag helt enkelt inte skall gå kvar på skolan utan gå vidare till de nivåer jag redan är på och jag blir handplockad till att prata med skolans "chefer" när de kommer på besök. På alla de prov jag gjort i skolan har jag sammanlagt bara missat sju poäng och jag får höra på omvägar om hur lärare berömt mig i andra sammanhang.

Allt detta är naturligtvis roligt och det känns bra att veta att det inte bara är jag som tror att det går bra - alla bekräftar ju att det faktiskt gör det också. Bara igår fick jag ett väldigt gott betyg när jag med all hast ryckte in med väldigt kort varsel och skrev en text till lokaltidningen. Så jo, jag är på gång, verkligen. Framtiden är utstakad, jag har underbara människor vid sidan om mig och jag stormtrivs med livet just nu. Allt tickar på, allt går av bara farten. Jag behöver inte ens anstränga mig så mycket, jag kan bara luta mig tillbaka och följa med.

Jag vet vem jag är, jag vet var jag är och jag vet vartåt jag skall. För att citera Prins Daniel; "det går bra nu".

Att planera en morgondag

Det var spelkväll i afton hos brodern med sambo. Sammanlagt var vi fyra som spelade, men vi var bara två som delade på segrarna i de spel vi spelade - och jag vann bara en gång! Jag vet inte hur det går till, men jag är inte förvånad över att en av oss vann fyra gånger. Det brukar se ut så. Men det var ändå skoj. Det spelar alldeles för lite brädspel.

Sitter nu mest bara trött och uttråkad hemma och funderar på alternativ. Det mesta lutar åt att det blir sängen om ett kort ögonblick, så jag försöker mest strukturera upp morgondagen. Det blir nog till att sitta och författa en del, men jag vet inte om jag skall prioritera min inlämningsuppgift i historian som jag gjort om till mitt specialarbete (kanske borde förankra detta med läraren innan jag fortsätter skriva?) eller om jag skall lägga energi på mitt bokprojekt. Där borde jag få vad-det-nu-är jag har uppstoppat i någon anatomiskt lämplig öppning och skriva om de tiotalet sidor jag har så att det blir mer flyt och mer begripligt samt försöka kasta in den extra informationen jag forskade fram för ett tag sedan. Jag vill inte att projektet självdör, särskilt inte när jag har fått tag på en otroligt talangfull konstnär som är villig att framställa illustrationer åt mig. När alla bitarna är på plats tror jag att det har potentialen att bli hur bra som helst!

Det som talar för att det blir bokprojektet i morgon är det faktum att det var ett tag sedan jag satt med det nu. Det som talar emot är att skolarbetet har en deadline, vilket inte boken har. Visserligen kan jag sätta en egen deadline om jag så önskar, men skolarbetets dito kan jag inte påverka ens om jag vill. Det bästa är nog att sova på saken, så så får det bli. Så får vi se hur morgondagen faktiskt blir. Jag har ju en veckas lov att ta död på också, så jag bör kunna få en hel del gjort i båda fallen de kommande sju dagarna.

På tal om deadline, vad sägs om releaseparty på min bok på nyårsafton (jag kan behöva pressen)? Vem vill komma? Jag bjuder!

"Vem bryr sig om Darwin?"

Vi spelade spel igår. Samtidigt satt jag och berättade om händelser i skolan som var roliga eftersom personer inte tänkt ordentligt. Som när en tjej i klassen i höstas inte hittade det hon letade efter i en uppslagsbok eftersom hon inte tänkte så långt att det hon letade efter stod någonstans mellan uppslagets första och sista ord. Eller när jag skämtade med en annan tjej att Montezumas fall syftade på en historisk händelse där en köttårta välte och skapade en internationell konflikt (baserat på att hon tyckte att det lät som satsumas) och hon, istället för att säga åt mig att sluta skämta, helt sonika svarade med ett jaha.

Kommentaren från en av dom jag spelade spel med igår blev, med eftertryck, att jag verkligen borde skriva om sådana saker på bloggen eftersom dom är så roliga. Direkt efter, i spelet (som handlar om att lista ut vilka årtal saker och ting hände baserat på ett kort påstående), gissade samma person på att året då Charles Darwin gav sig ut på sin fem år långa resa med skeppet Beagle var någon gång under 1400-talet!

Ironi?

Och så var det det här med bokprojektet ...

- Men hörru du, hör jag er alla fråga, hur går det med ditt bokprojekt, Daniel?

Okej, ni kanske inte frågar det varenda en av er (eller ens någon alls), men jag vill ändå berätta. Ni kanske minns "stör ej! Geni i arbete!"-posterna för ett par veckor sedan? Sedan dess har ... inte mycket hänt. Inte i rent författande i alla fall. Men idag satt jag och skrev ner (förhoppningsvis) livsviktig information som skall in i det jag redan skrivit - och som ändå måste skrivas om så att det blir begripligt. Så jag gör framsteg, men det kanske inte märks så väl.

Det mest pinsamma var ehuru det faktum att jag var tvungen att förklara för folk på skolan att det jag satt och arbetade så imponerande flitigt med inte alls var något skolarbete utan privat forskande till ett projekt jag håller på med på min fritid ... jag tror inte att dom förstod. Dom kunde nog inte ens att behandla informationen, är jag rädd ...

Fast det är av ringa betydelse. Jag ville mest bara lämna en liten statusuppdatering om de framsteg som ändå gjorts, trots att de är små.

Nu kan ni gå vidare med era liv.

Hink

Det är redan den artonde december och i och med det endast sex dagar kvar till julafton. Känner jag av den minsta lilla julstämning? Nej. Faktum är att jag är förvånad över att december gått så fort och att det bara är sex dagar kvar till den tjugofjärde. Personligen ser jag mest fram emot den tjugosjätte, för då går jag i temporär landsflykt ett tag. Det skall bli skönt och roligt och allt däremellan.

Det är lov nu. Sista dagen i skolan före lovet var igår, vilket märktes eftersom det knappt var någon där. Det har märkts hela veckan, men framför allt igår. Och i torsdags. Men då var det ju torsdag och dagen efter lill-lördagen, så dom som inte kan hålla sig från att supa på veckorna var hemma med baksmälla då. Det brukar vara så, vilket är hur patetiskt som helst. Jag begriper inte hur alkohol kan locka så mycket att man låter det gå ut över sina dagliga åtaganden. Spar det till helgen, är mitt tips.

Hur som helst, avslutningen på skolterminen blev riktigt bra eftersom jag fick undan en del arbeten som var kvar att göra; historiearbetet kom in en dag innan deadline och de två arbetena jag hade kvar i svenskan lämnades in i torsdags och fredags, vilket betyder att jag har ryggsäcken tom när vi efter lovet går in på nya områden och nya ämnen. Femton arbeten av femton möjliga! Hur skönt som helst.

Flitigt arbete i skolbiblioteket. Bilden stulen från Linda. Stäm mig.

Men helt arbetsfri blir jag inte. Jag skall titta igenom senaste provet i både svenskan och religionen under lovet och svara på det jag kan. Sedan lämnar jag in det efter lovet och ser om det åtminstone lite grand kan reparera den skadan som uppstod i och med jag missade dom när dom skulle göras. Lägg då också till att vi skall göra ett arbete i engelskan som skall redovisas första veckan efter lovet, både skriftligt och muntligt, och man inser att det inte direkt går att sitta på fingrarna alla tre veckorna. Som tur är så måste jag inte klara engelskan får att få högskolebehörighet. Det är bara roligt att läsa nu när jag ändå har tiden och möjligheten, precis som med historian.

På tal om historia så satt jag får någon kväll sedan på en bokförsäljningshemsida och gjorde en egen önskelista, som det hette. För mig är det mer en kom ihåg-lista över de böcker som jag en vacker dag skulle vilja äga, men det får heta vad det vill; listan finns i alla fall och ett snabbt överslag visar att listans hela innehåll skulle kosta mig över 3,500 kronor att införskaffa - vilket är en lustig siffra eftersom bara avdelningen för teologiska skrifter i drottning Kristinas privata bibliotek låg på mer än 3,500 böcker. Mindre viktigt vetande, jag vet, men jag kan ändå inte köpa dessa böcker nu (de på listan, inte Kristinas) eftersom jag lovat en god vän att prioritera inköpet av en spelkonsol så att vi kan spela med varandra över internet. Dessutom tänkte jag ändå på lovet fokusera på att läsa de böcker jag behöver för att kunna fortsätta med mitt eget bokprojekt, så jag behöver inte heller av den anledningen köpa böckerna på listan eftersom de ändå förblir olästa ett tag framöver.

Igår satt vi och spelade lite spel hemma hos en annan god vän och gjorde en egen variant av spelet Med Andra Ord (vi spelade Med Andra Ord, fast med ordbrickor från ett annat spel) och det absolut roligaste ögonblicket kom när personen som just då drog brickorna ropade "motsatsen till spade". Vi andra dog.

Ordet var "hink".

Överarbetar much, del 2

Minns ni den gången då jag berättade att jag skrivit ett arbete i historia på elva datorskrivna sidor trots att kravet låg på minst tre? Inte? Nåja, det gör detsamma - jag har precis påmint er. Hur som helst, nu har jag gjort det igen, men den här gången utan att tillverka egna släktträd över tre kungahus och ett furstendöme som alla hör ihop och utan att tillverka egna kartor. Den här gången skulle vi skriva minst fem sidor.

Jag?

Jag skrev femton. Datorskrivna.

Det inkluderar visserligen ett försättsblad samt innehålls- och källförteckning, så egentligen är det bara tolv sidor. Om nu det är en förmildrande omständighet. Och om man vill sätta det i perspektiv kan man ta i beaktande det faktum att ett annat historiearbete som blev exakt två datorskriva sidor (utan bilder) blev fyra och en halv sidor handskrivet. Dessa tolv sidor hade således blivit tjugosju handskrivna sidor.

Två dagar till jullov. Det tycker jag att jag förtjänar.

Höjden av irritation ...

... torde ju vara när man sitter uppe till klockan två en torsdag kväll för att kunna vara så förberedd det bara går när man nästföljande morgon skall redovisa sitt Shakespearearbete bara för att finna att det skjuts upp till veckan efter.

... torde ju vara när man skickar ett SMS till en god men ivrigt väntande vän och tvingas meddela att den roande helgen man planerat gått om intet bara för att morgonen efter upptäcka att SMS:et aldrig skickats.

... torde ju vara när man vaknar och med flackande blick beskådar den - vad blir det? Fjärde? - dagen i rad som det snöar och man fortfarande inte lokaliserat halsduken och handskarna från förra vintern, trots att man vet att de ligger någonstans i den omedelbara omgivningen.

... torde ju vara när det enda många av de man känner de senaste dagarna bara kunnat pratat om kvällens festligheter och man själv fortfarande inte vet om man har lust med sådana aktiviteter och dessutom är pinsamt medveten om att det enda man har att ta på sig i festkläderväg är ett par mysbyxor och en avklippt skjorta och sannolikt ändå har en teaterföreställning att gå på.

Shake-bloody-speare

Jag har slagits med mitt Shakespearearbete i veckor. Skjutit upp det, förträngt det, tagit tag i det, läst lite, försökt förstå, läst om, försökt förstå ännu mer, gett upp, skjutit upp det, förträngt det, tagit tag i det, läst en bit till, försökt förstå, greppat lite, läst om, gett upp ... ja, ni fattar. Så nu sitter jag här, på kammaren och iklädd stress- och ångestdräkten, och kämpar med att få ihop det hela till en bra disposition så att jag det första jag gör i morgon bitti kan hålla ett försenat anförande om det jag läst, ett anförande som läraren dessutom skall bli nöjd med.

Inte det lättaste.

Jag har inga problem med att förstå det engelska språket egentligen. Jag anser mig vara väldigt duktig på både läs- och hörförståelse vad gäller engelskan och dessutom rätt bra på att uttrycka mig och göra mig förstådd. Jag spenderade ett halvår i England för snart fem år sedan och fick ibland påminna folk om att jag inte var engelsman. Så jag lyckade till och med lura engelsmännen med mina språkliga kunskaper. Så bra är jag - och det är ett konstaterande, inget mer, för det finns en poäng med raljerandet, som är denna; trots mina erfarenheter och kunskaper så är det fanimej ingen dans på rosor att förstå Shakespeare, ens på svenska och ännu mindre på engelska!

Jag tänker inte skämmas för att jag får kämpa med att begripa mig på Shakespeare på engelska. När jag vistades i England det där halvåret så var jag på en teater och hjälpte en grupp ungdomar att sätta upp Shakespeares Pericles. Dom fattade ingenting heller - och då är dom infödda britter! Så med risk för att bli tjatig; Shakespeare är ingen dans på rosor!

Men det måste göras - och jag är en bit på väg. Jag blir klar också, så det är ingen fara, men vi får se om läraren blir nöjd med resultatet. Men det skall bli skönt att kunna släppa det ok från mina axlar som Shakespeare är efter det här. Det har varit en pärs. Sedan kan jag lägga all energi på historiaarbetet och arbetsuppgifterna i svenskan som båda skall vara klart den tolfte december.

Och inte att förglömma; studera in frågorna till religionsprovet nästa torsdag. Personligt rekord: ett poäng från maximala. Får se om jag kan slå det.

Jag har blivit kallad "beläst som få" på en blogg idag. Jag börjar därmed så sakteliga ifrågasätta blogginnehaverskans omdömesförmåga ...

32

Minns ni att jag skrev om ett religionsprov jag gjorde för ett par veckor sedan? Då skrev jag att "läraren får anstränga sig om han skall kunna dra av poäng för mig på det provet (jag hoppas att den kommentaren inte kommer att hemsöka mig i framtiden), för så bra kändes det som att det gick".

Jag fick tillbaka provet igår - och ovan citerade kommentar kom inte att hemsöka mig, ty resultatet var en poäng från maximala; trettiotvå av trettiotre möjliga poäng.

Säg grattis!

Överarbetar much?

Jag börjar fundera på om jag överarbetar. Det kanske låter som en underlig sak att fundera på, och det kanske det är också när allt kommer omkring, men när jag tittar på det jag presterar i skolan så kan jag inte låta bli. Eller rent konkret; i svenskan har jag, enligt senaste rapporten från ansvarig person lämnat in och fått godkänt på åtta arbeten - kravet för att klara behörigheten är sex stycken. Vi skall även ha gjort ett litet större arbete om en specifik tidsepok och där skrev jag fem sidor med framsidan. På provet hade jag ett rätt från full pott.

I historian är det samma sak. Jag har gjort alla uppgifter och uppsatser med bravur och när vi nu senast fick välja mellan tre olika typer av uppsatser - som bäst kan beskrivas som lätt, medel och svår - så valde jag den som kräver mest jobb. "Skriv om vad ni vill som har med den aktuella tidsepoken att göra", löd instruktionen. Fria tyglar. Välj och vraka. "Minst tre sidor". Jag har, med framsida och innehållsförteckning inräknat, skrivit elva. Datorskrivet. Ett annat arbete, som blev två datorskrivna A4-sidor, skrev jag av och lämnade in handskrivet. Det blev då fyra och en halv sidor. Dubbelarbete och helt onödigt, jag vet, men alldeles sant.

Och religionen ... läraren får anstränga sig om han skall kunna dra av poäng för mig på det provet (jag hoppas att den kommentaren inte kommer att hemsöka mig i framtiden), för så bra kändes det som att det gick. Ville han att jag skulle berätta om fyra religiösa helgdagar så skrev jag om sex. Ville han att jag skulle skriva om en för den aktuella religionen viktig person så skrev jag om tre. Ville han veta namnet på den som besitter den högsta ämbetspositionen inom religionen i Sverige så fick han även personens födelseår och hur länge han haft sitt ämbete.

Och det lustigaste av allt ... det känns inte ens som att jag överarbetar. Jag upplever det inte som att jag överanstränger mig. Jag gör det jag vet krävs av mig ... och det kommer naturligt.

Så ... var är felet?