Samla tankarna

Jag är fortfarande chockad över nyheten att Randy Savage är död. Jag vet inte varför, men det här dödsfallet tog hårdare på mig än många andra dödsfall inom wrestlingen de senaste åren. Kanske kommer jag skriva mer om Savage framöver, men just nu känner jag bara att jag behöver sätta mig ner och samla tankarna.

Savage, du är saknad.

R.I.P. Randy Savage

"Macho Man" Randy Savage

1952 - 2011

Ein woche

Oj, en hel vecka sedan jag skrev nåt här senast - och ingen har sagt något! Det känns på något vis som när folk upptäcker att jag inte längre finns kvar på Facebook och nästan anklagande frågar varför?? trots att det tagit dom två månader att inse att användaren inte längre finns kvar. Och jag förstår att med hundratalet vänner på sina listor så kan man inte ha koll på varenda en av dom och dessutom har man mer kontakt med vissa personer än andra, så att upptäcka att en enda person inte är kvar där kan vara vanskligt. Men samtidigt ... om det tar veckor eller månader innan man inser att jag inte är kvar ... då kan ju min närvaro där från första början heller inte vara så viktig.

Jag kanske tänker lite snurrigt. Jag vet inte. Men den största anledningen till att jag valde att inte vara kvar på Facebook är för att jag egentligen inte gjorde något där. Det blir på något sätt lite fånigt att skriva statusuppdateringar om att man precis ätit en ostmacka eller att man gått i skolan eller sett en film - och läsa alla andras liknande statusuppdateringar - för handen på hjärtat; vem bryr sig om sådant? Vidare har jag heller inte behovet av att veta allt om mina vänner och deras vänner och ... ja, ni fattar. Behovet att "snoka" existerar inte hos mig och eftersom det är just det som Facebook finns till för (känns det som i alla fall) så kände jag att det var lika bra att lägga ner verksamheten och fokusera på annat, lägga tiden på den här bloggen och min hemsida.

Men ni ser ju hur det går med det. En vecka utan ett inlägg. Fast svaret är enklare än vad kan tro. Jag har inte skrivit eftersom det inte funnits något att skriva om. Visst, jag hade kunnat skrivit om wrestling eftersom jag sett en del den sista tiden, men jag är övertygad om att det verkligen enbart är jag som är intresserad av det av alla som känner till den här bloggen. Och hemsidan ... jag vet inte hur många som besöker den heller eftersom den uppdateras med en artikel varannan vecka, med lite tur. Och historia är ju inte allas gebit heller, så jag tror inte att alla lockas av den helt enkelt. Men lösningen blir att påminna sig själv om varför man primärt skriver; för sig själv eller för andra? Och jag skriver för min egen del, för att utbilda mig själv. I alla fall när det gäller hemsidan.

När det gäller bloggen så existerar den primärt som en plattform från vilken jag kan trycka ner i halsen på er läsare hur bra och otroligt vacker jag tycker Mickie James är.

Nej, det är inte sant. Men man skulle nästan kunna tro att det låg till på det viset. Ibland. Jag tycker visserligen att Mickie James är vacker och att hon är otroligt bra på det hon håller på med, men det är inte därför bloggen finns. Den finns för att ... Linda ville det? Jag vet inte varför den finns ... jag antar att jag skulle kunna använda den för att ventilera mina funderingar och tankar kring världens stora frågor, men jag vet inte vad det skulle kunna tjäna till. Det finns mycket jag skulle kunna säga och lika många jag skulle kunna säga det till, men det finns ingen poäng med att göra det då varken jag eller någon annan blir hjälpt av det.

Så bloggen får bli någon slags scen för struntprat och allmänt meningslöst skrivande. Det får ni stå ut med, ni få som kommer hit.

Två ord ...

Efter att nyss ha sett TNA:s Genesis-gala så har jag bara två ord att säga:

MICKIE JAMES!

Det borde vara alldeles uppenbart för allt och alla som såg matchen mellan James och TNA:s Knockouts Champion (det betyder dammästare) Madison Rayne vem det var som bar upp hela matchen. Jag har alltid haft överseende med Rayne, trots att hon aldrig har varit bländade i ringen, men när hon nu ställdes mot James blev det pinsamt uppenbart hur långt hon har kvar för att vara ... ja, bra. Och att få James att skriva på för TNA var stort - det borde ha varit det i alla fall - och hon har ju jagat mästarbältet ända sedan hon gjorde debut, så det förvånar mig att hon inte fick vinna titeln här. Desto mer förvånad är jag efter att ha sett matchen. Jag menar, vill inte TNA ha en mästare som faktiskt kan brottas ruskigt bra? Till och med publiken började vid ett tillfälle skandera you can't wrestle! åt Rayne. Inte så snällt, men jag förstår dom ... jag är fanimej övertygad om att TNA fått ut en bättre match ur Tara, trots att hon är skadad, än vad de fick ur en frisk Rayne ... nej, Mickie James är min mästare! Och snart nog också TNA:s. Annars jävlar!

Shimmer

Den som söker, han finner. Eller hon. Och jag har sökt - och därigenom också funnit. För ett tag sedan skrev jag lite om kvinnor och wrestling och detta blir lite av en fortsättning på det spåret. Utan att gå in på detaljer så har jag upptäckt ett wrestlingförbund enkom för dambrottare, Shimmer Women Athletes. Det roliga med Shimmer är delvis det faktum att många av de brottare som jag sett och skrivit om, som bland annat Taylor Wilde, Sarita, Hamada och Awesome Kong, antingen har brottats där eller är aktiva där just nu. Och det som gör det hela ännu roligare att titta på är att det är bland den bästa dambrottningen jag sett på år och da'r! Jag är riktigt ordentligt imponerad över intensiteten, farten, kampen och talangen som visas upp!

Det är för mig en outgrundlig gåta hur WWE kan sitta där med sina fotomodeller och kalla dom för dambrottare när det bara är att stoppa ner handen i Shimmer och fiska upp vem som helst egentligen och genast upptäcka att dessa kvinnor osar hjärta och talang. Och det bästa av allt; jag tror bannemej att jag fått nya favoritbrottare - och det i ett wrestlingförbund som inte ens har ett eget TV-program (Shimmers shower spelas in direkt för DVD-släpp).

Den som söker, han finner. Eller hon. Då jag tittade närmare på Shimmer och deras brottare upptäckte jag ett namn som inte alls lät särskilt amerikanskt, kanadensiskt, mexikanskt eller japanskt (som de flesta namnen brukar göra eftersom det är där wrestlingen är som störst). Namnet lät - sitter ni ner? - otroligt svenskt. Namnet var Maja Svensson. Så det finns tydligen svenskar (i det här fallet; svenskor) som håller på med wrestling där borta i staterna! Överraskande, intressant och kul! Och vad bättre är; efter ett tag upptäckte jag att en av tjejerna i Shimmer, som jag läste på lite extra om just då, gått en match för ett annat förbund mot en Jenny Sjödin. Så jag kollade upp henne också. Jenny Sjödin håller inte bara på med wrestling, men bara det faktum att hon gör det gjorde dagen ännu mer rolig! Två svenskor som sysslar med wrestling är fanimej inte dåligt!

Och där det finns två kanske det finns flera? Vem vet? Men mitt nya favoritförbund just nu är i alla fall Shimmer Women Athletes; inga konstigheter, inga TV-såpainslag, bara ren och skär brottning - och som de brottas!

Zurück gekommen!

Operation Landsflykt har kommit till ända och med det är undertecknad också åter hemmavid. Dagen kommer att användas till att vila och låta kroppen återhämta sig medelst soff- eller datorläge (eller varför inte kombinera dessa?) och film och/eller senaste avsnittet av TNA Impact! som jag inte kunnat sett på grund av Operation Landsflykt.

Något direkt nyårsfirande blev det inte för undertecknad, men vad jag kan förstå så har vissa bekanta haft det lite roligare än de andra på den fest som anordnades på hemmaplan. Kanske behöver man trots allt inte sörja allt för hårt för att man själv inte var där ...

Det är som sagt nytt år och på TV har kanalerna och programmen haft svenskt mästerskap i årskrönikor och tillbakablickar och best of under året som gått - så det har med andra ord varit ett evinnerligt tjatande. Det fanns även flyktig tanke hos undertecknad att rätt detaljerat sammanfatta 2010 månad för månad i den här bloggen, men jag har ingen lust att hänga ut någon för vare sig något bra eller dåligt, så det blir inget med det. Det enda jag kan göra är att erbjuda er denna sammanfattning.

"Året började uselt och trots ansträngningar för att göra det bästa av situationen så blev det bara värre. Läxan blev att man måste vara två för att dansa. Under sommaren hade det ordnat upp sig och det mesta var klackarna i taket och årets andra hälft har varit helt lysande, även om läxan från årets början bekräftades återigen rätt tidigt. Den sista veckan var helt perfekt."

Frågor på detta?

Hamada

För ett tag sedan skrev jag om kvinnlig wrestling och nämnde TNA och att de till skillnad från WWE anställde brottare på grund av talang och kunskap och inte bara på utseende. Ett av namnen jag glömde nämna var Hamada, en japansk-mexikansk kvinna som vuxit upp i en brottarfamilj (fadern är Gran Hamada) och som är lika mycket skolad i den japanska brottningsstilen som den mexikanska.

Anledningen till att jag glömde nämna henne är inte så konstig eftersom TNA knappt använt henne på länge, vilket är riktigt underligt med tanke på hur duktig hon är. Faktum är att hon knappt använts alls under hela året och nyligen har TNA meddelat henne att hennes tjänster inte längre behövs. Detta är mycket tråkigt, särskilt med tanke på att hon är vida överlägsen t.ex. Velvet Sky, Madison Rayne och Angelina Love, som alla fått brottats otroligt mycket.

Hamada fick bli TNA:s Tag Team-världsmästare tillsammans med Awesome Kong i januari då de besegrade de första mästarna Sarita och Taylor Wilde. Men i mars försvann Kong från TNA, bältet blev vakant och Hamada fick aldrig chansen att försvara det. I juli vann hon bältet igen, den här gången tillsammans med Wilde, men inte heller den här gången fick hon chansen att försvara det då hon fick lämna TNA i början av december. Det måste vara aningen unikt att vara en tvåfaldig Tag Team-mästare som aldrig ens fått försvara bältet och som därmed aldrig förlorat det i ringen ... och jag sörjer att Hamada inte utnyttjats på rätt sätt av TNA och att hon inte längre är kvar; hon kunde verkligen brottas!

Och varför envisas med att ha en Tag Team-division för damer när den inte utnyttjas? Varför kora nya mästare i juli om de inte fått försvara bältena en enda gång på TV eller på Pay-Per-Views fem månader senare?

Hamada har fått mig att tänka till. ODB (tydligen en förkortning för One Dirty Bitch) är också borta från TNA. Hon var också duktig. Vad beror detta på? Kong, ODB, Hamada ... det var i alla fall tur att TNA förhandlade fram ett nytt kontrakt med Tara när hennes gick ut tidigare i år, men jag vill gärna se den ovannämnda trion återvända!

Och ännu en uppdatering; det ryktas också om att Taylor Wilde, som jag skrev så gott om senast, inte längre är kvar i TNA. TNA:s hemsida säger annorlunda, så vi får hoppas att ryktet bara är ett rykte.

Saritaylor James

Jag måste bara få säga att det ibland är roligt att vara wrestlingfan. Visst, själva produkten är inte var den en gång varit oavsett om du tittar på WWE (World Wrestling Entertainment) eller TNA (Total Non-Stop Wrestling) - mexikansk och japansk brottning uttalar jag mig inte om eftersom jag inte är så insatt i dessa- men det finns unga brottare idag som verkligen har talang och som jag tycker om att se. Historiskt sett har damsidan alltid varit svag, mest på grund av den helt enkelt inte fått lika mycket utrymme som männen, trots att det funnits otroligt duktiga kvinnliga brottare. Wrestlingförbund med enbart kvinnliga brottare har kommit och gått, men de har sällan överlevt särskilt länge; Women of Wrestling (WOW), Gorgeous Ladies of Wrestling (GLOW) och GAEA Japan är några exempel på förbund som inte överlevt.

Problemet idag är dock inte det att dambrottningen inte får utrymme. Både WWE och TNA har egna damdivisioner och sedan mitten på nittiotalet har WWE haft ett permanent mästarbälte för sina kvinnliga brottare. Före det fanns det visserligen en damtitel i WWE men det användes väldigt sporadiskt och sällan. De tvingades till och med ta in japanska dambrottare för att kunna låta sin egen dammästare kunna gå matcher de få gånger hon fick möjligheten - se bara på Alundra Blayze. Nej, problemet idag är snarare det att de kvinnor som är med och brottas ofta inte är särskilt kunniga eftersom utseendet prioriteras mer än talang och kunskap. Detta är särskilt påtagligt i WWE där deras dambrottare verkar rekryteras från underklädeskataloger snarare än wrestlingskolor - vilket jag faktiskt tror har hänt - och där de sedan kläs i minimala och utmanade kläder innan de skall "brottas". Dessutom produceras det tonvis med WWE-DVD:er där deras dambrottare får visa upp sig i bikinis - vad nu det har med wrestling att göra?

Tro nu inte att TNA är raka motsatsen. TNA lider av samma problematik, men det finns faktiskt några förmildrande omständigheter hos dom; de satsar faktiskt inte enbart på utseendet utan även på förmågan att kunna brottas. Awesome Kong var en stor kvinna, men hon kunde brottas och därmed fick hon också bli världsmästare i TNA:s damdivision flera gånger. Sedan finns det förstås de som är raka motsatsen, som Lacey Von Erich. Hon anställdes enbart på grund av sitt utseende (och sitt berömda efternamn), men hennes tid i ringen blev också begränsad och hon är numera inte ens kvar i förbundet. Och Madison Rayne, Velvet Skye och Angelina Love? Tja, de spelar ju visserligen på sitt utseende, men de är faktiskt rätt duktiga på vad de gör så jag har visst överseende med det. Och TNA anställer även "gamla" dambrottare. Jag formulerar mig så eftersom dom har anställt Tara som är skyhöga(!) trettionio år gammal. WWE skulle aldrig anställa en kvinna i den åldern, men TNA inser att Tara är en brottare i första hand och dessutom en väldigt bra sådan. Så hon får anställning.

Men för att göra detta utdragna och utsvävande inlägg kortare; anledningen till att det är roligt att vara wrestlingfan just nu - och i synnerhet ett fan av TNA - är att tre av mina favoritbrottare på damsidan numera huserar där. Inte nog med att man har Tara, som vet vad hon håller på med, så har man även Taylor Wilde, Sarita och Mickie James. Jag har alltid gillat Wilde eftersom hon från första början imponerade på mig i ringen. Sarita är egentligen ännu bättre, men har en helt annan stil eftersom hon brottats mycket i Mexico. Och Mickie James?

Innan jag går vidare med Mickie James så bör en fråga i det här ämnet belysas först; det är svårt att som man tala om att man gillar kvinnliga dambrottare utan att folk automatiskt antar att det beror på att man attraheras av dom och tycker att dom är sexiga och snygga och allt däremellan. För min del är det precis tvärtom; jag var inte alls särskilt attraherad av t.ex. Awesome Kong men jag tyckte om henne i alla fall eftersom hon var duktig på att brottas - vilket är vad wrestling handlar om! Hon är inte kvar i TNA numera, men att hon lämnade förbundet berodde på att hon och TNA inte kunde överens om hennes lön och alltså inte på grund av hennes vikt, utseende eller ålder. Att hon inte anlitades av WWE så snabbt det bara gick är sorgligt, för det berodde sannolikt på att hon inte passade in i deras fotomodellsbild av hur en dambrottare skall se ut. Jag gillar Tara också av samma anledning, men jag är inte alls attraherad av henne.

Samma sak gäller Taylor Wilde och Sarita. Om vi ändå pratar attraktion och utseende så är är visserligen Wilde och Sarita mer tilldragande än t.ex. Tara, men jag hade aldrig tyckt om dom som dambrottare för det om det visat sig att de inte kunde brottas. Jag tycker att Sarita är alldeles för smal för att vara min typ, medan Wilde är mer åt mitt håll utan att för den sakens skull komma nära. Vilket för oss åter igen till Mickie James. Jag såg henne för första gången i WWE för några år sedan och gillade henne direkt och det av två anledningar; dels för att hon kunde brottas och dels för att hon inte såg ut som alla andra WWE-dambrottare (eller TNA-dambrottare med, för den delen). Vad menar jag med det? Enkelt. James ser ut som en kvinna. Med kurvor. Hon är smal, men hon har kurvor. Vilket för mig är attraherande. Problemet var bara att WWE inte tyckte likadant och mer eller mindre mobbade henne för hennes "viktproblem". Andra dambrottare fick reta henne för hennes utseende och kalla henne för Piggie James, men det var inte bara en storyline, det var WWE:s sätt att pika henne.

Nu är James i TNA och ingen är lyckligare för det än jag! Här har vi en talangfull och vacker kvinna som kan brottas och att folk ens kan komma på tanken att påstå att hon är tjock är över mitt förstånd - men det bottnar i att man är så van med att se taniga bimbos med stora tuttar, så i jämförelse ser hon fylligare ut. Men faktum är att hon har en figur som många skulle döda för. Så med James, Wilde och Sarita bland sina brottare så ser jag faktiskt fram emot att se dambrottning numera. När jag följde WWE bävade man inför det eftersom det oftast bara blev kattskit av hela fadderullan. Och Tara är pricken över i:et som gör TNA:s damdivision vida överlägen WWE:s dito.

Sedan skall vi ju komma ihåg att även Sarita, Wilde, Tara och James alla är brottare av sin tid, vilket tyvärr alltför ofta innebär att ett visst mått av sexighet är ett måste, även i TNA. Men grundstenen vad gäller dambrottning bör ju vara att de först och främst skall kunna brottas - och så länge de kan det så räcker det för mig!

Den som vill se en match mellan Mickie James och Sarita kan hänvisas till den här länken.

Tre? Nej. Fyra.

Här har man köpt och läst två självbiografier av och med Mick Foley (Have a Nice Day! och Foley is Good)och precis fått den senaste i brevlådan (Countdown to Lockdown; se nedan). Började läsa den igår kväll och tror ni inte på fan att den boken inte alls är hans tredje självbiografi - det är hans fjärde! Jag har missat att han skrivit fyra stycken och den riktiga trean (Hardcore Diaries) har undsluppit mig totalt. Nu är jag ju piskad att beställa den också.

Och hittills, efter lite drygt femtio sidor, så är jag mycket nöjd med Countdown to Lockdown. Foley är bra (ser ni vad jag gjorde där?)!

Nytt i bokhyllan

Mickie James

Man kan inte bara annat än att glädjas till tårar av att Mickie James har kommit till TNA. Inte nog med att kvinnan är vacker, hon kan verkligen brottas också - vilket tyvärr ofta bortprioriteras bland kvinnliga wrestlingbrottare då man anser att det är viktigare att de ser ut som fotomodeller. Men Mickie James är duktig - riktigt duktig. Hon är dessutom inte fotomodellsmal och har tuttar stora som zeppelinare, som alla andra. Hon har den mest attraktiva dambrottarkroppen sedan ... ja, jag minns inte när. Så duktig och vacker i ett och samma paket får två tummar upp av två möjliga av mig. Go Mickie (särskilt efter WWE:s behandling av henne och hennes "viktproblem". Piggie James, någon?)!

Mickie James som göstdomare under TNA:s Bound For Glory