Ein woche

Oj, en hel vecka sedan jag skrev nåt här senast - och ingen har sagt något! Det känns på något vis som när folk upptäcker att jag inte längre finns kvar på Facebook och nästan anklagande frågar varför?? trots att det tagit dom två månader att inse att användaren inte längre finns kvar. Och jag förstår att med hundratalet vänner på sina listor så kan man inte ha koll på varenda en av dom och dessutom har man mer kontakt med vissa personer än andra, så att upptäcka att en enda person inte är kvar där kan vara vanskligt. Men samtidigt ... om det tar veckor eller månader innan man inser att jag inte är kvar ... då kan ju min närvaro där från första början heller inte vara så viktig.

Jag kanske tänker lite snurrigt. Jag vet inte. Men den största anledningen till att jag valde att inte vara kvar på Facebook är för att jag egentligen inte gjorde något där. Det blir på något sätt lite fånigt att skriva statusuppdateringar om att man precis ätit en ostmacka eller att man gått i skolan eller sett en film - och läsa alla andras liknande statusuppdateringar - för handen på hjärtat; vem bryr sig om sådant? Vidare har jag heller inte behovet av att veta allt om mina vänner och deras vänner och ... ja, ni fattar. Behovet att "snoka" existerar inte hos mig och eftersom det är just det som Facebook finns till för (känns det som i alla fall) så kände jag att det var lika bra att lägga ner verksamheten och fokusera på annat, lägga tiden på den här bloggen och min hemsida.

Men ni ser ju hur det går med det. En vecka utan ett inlägg. Fast svaret är enklare än vad kan tro. Jag har inte skrivit eftersom det inte funnits något att skriva om. Visst, jag hade kunnat skrivit om wrestling eftersom jag sett en del den sista tiden, men jag är övertygad om att det verkligen enbart är jag som är intresserad av det av alla som känner till den här bloggen. Och hemsidan ... jag vet inte hur många som besöker den heller eftersom den uppdateras med en artikel varannan vecka, med lite tur. Och historia är ju inte allas gebit heller, så jag tror inte att alla lockas av den helt enkelt. Men lösningen blir att påminna sig själv om varför man primärt skriver; för sig själv eller för andra? Och jag skriver för min egen del, för att utbilda mig själv. I alla fall när det gäller hemsidan.

När det gäller bloggen så existerar den primärt som en plattform från vilken jag kan trycka ner i halsen på er läsare hur bra och otroligt vacker jag tycker Mickie James är.

Nej, det är inte sant. Men man skulle nästan kunna tro att det låg till på det viset. Ibland. Jag tycker visserligen att Mickie James är vacker och att hon är otroligt bra på det hon håller på med, men det är inte därför bloggen finns. Den finns för att ... Linda ville det? Jag vet inte varför den finns ... jag antar att jag skulle kunna använda den för att ventilera mina funderingar och tankar kring världens stora frågor, men jag vet inte vad det skulle kunna tjäna till. Det finns mycket jag skulle kunna säga och lika många jag skulle kunna säga det till, men det finns ingen poäng med att göra det då varken jag eller någon annan blir hjälpt av det.

Så bloggen får bli någon slags scen för struntprat och allmänt meningslöst skrivande. Det får ni stå ut med, ni få som kommer hit.

The Who

Klockan är fem i ett på natten och jag sitter och ugglar framför en populär videosajt. Det som gör att jag inte kan slita mig är musikvideos. Eller konsertvideos. Eller både och. Och den som råkat ramla in på den här bloggen förut har otvivelaktigt blivit utsatta för Bachman-Turner Overdrive eftersom jag för tillfället är inne i en B.T.O.-fas, men faktum är att det inte är dessa grabbar som för ögonblicket gör så att det spritter i hela kroppen. Nej, det är ett annat band. Ett nygammalt band, i alla fall för mig; The Who.

För x antal år sedan (säkert tio) köpte jag en Best of-skiva med The Who och var fast. Jag gillade dom skarpt, men av någon anledning har jag aldrig blivit en inbiten Wholigan, som de kallar det. Jag kan inte förklara det. När det gällde t.ex. ovan nämnda B.T.O., eller Steppenwolf, Lynyrd Skynyrd och Nazareth med för den delen, så var jag relativt snabb med att gräva djupare i deras musikbibliotek, upptäcka deras historia och album och förälska mig i andra låtar än de klassiska hitsen som man alltid hör annars. Men inte när det kom till The Who. Men när jag nu sitter här och letar upp video efter video, oavsett om det är Substitute och Can't Explain eller Won't Get Fooled Again och Pinball Wizard så inser jag att det är tamejtusan dags att ta fram spaden och gräva som aldrig förr!

För The Who är verkligen så bra; Roger Daltreys sångröst, de framlidna Keith Moon och John Entwistles magiska trum- och basspel, Pete Townsends gitarriff och inte minst texterna! Jag begriper inte att jag inte tagit tag i detta förrän nu, för det här har jag ju vetat om sedan länge! Men bättre sent än aldrig, antar jag. Och eftersom återförsäljare på internet vägrar ha tillfredsställande utbud med skivor av de andra ovan nämnda banden så får jag nog se över deras utbud beträffande The Who istället.

Sagt och gjort! Och som bonus bjuder jag på en av deras låter jag faktiskt inte hört förut, men som jag vid en första lyssning gillar väldigt mycket. Håll till godo!

This is no social crisis - this is you having fun!

Hink

Det är redan den artonde december och i och med det endast sex dagar kvar till julafton. Känner jag av den minsta lilla julstämning? Nej. Faktum är att jag är förvånad över att december gått så fort och att det bara är sex dagar kvar till den tjugofjärde. Personligen ser jag mest fram emot den tjugosjätte, för då går jag i temporär landsflykt ett tag. Det skall bli skönt och roligt och allt däremellan.

Det är lov nu. Sista dagen i skolan före lovet var igår, vilket märktes eftersom det knappt var någon där. Det har märkts hela veckan, men framför allt igår. Och i torsdags. Men då var det ju torsdag och dagen efter lill-lördagen, så dom som inte kan hålla sig från att supa på veckorna var hemma med baksmälla då. Det brukar vara så, vilket är hur patetiskt som helst. Jag begriper inte hur alkohol kan locka så mycket att man låter det gå ut över sina dagliga åtaganden. Spar det till helgen, är mitt tips.

Hur som helst, avslutningen på skolterminen blev riktigt bra eftersom jag fick undan en del arbeten som var kvar att göra; historiearbetet kom in en dag innan deadline och de två arbetena jag hade kvar i svenskan lämnades in i torsdags och fredags, vilket betyder att jag har ryggsäcken tom när vi efter lovet går in på nya områden och nya ämnen. Femton arbeten av femton möjliga! Hur skönt som helst.

Flitigt arbete i skolbiblioteket. Bilden stulen från Linda. Stäm mig.

Men helt arbetsfri blir jag inte. Jag skall titta igenom senaste provet i både svenskan och religionen under lovet och svara på det jag kan. Sedan lämnar jag in det efter lovet och ser om det åtminstone lite grand kan reparera den skadan som uppstod i och med jag missade dom när dom skulle göras. Lägg då också till att vi skall göra ett arbete i engelskan som skall redovisas första veckan efter lovet, både skriftligt och muntligt, och man inser att det inte direkt går att sitta på fingrarna alla tre veckorna. Som tur är så måste jag inte klara engelskan får att få högskolebehörighet. Det är bara roligt att läsa nu när jag ändå har tiden och möjligheten, precis som med historian.

På tal om historia så satt jag får någon kväll sedan på en bokförsäljningshemsida och gjorde en egen önskelista, som det hette. För mig är det mer en kom ihåg-lista över de böcker som jag en vacker dag skulle vilja äga, men det får heta vad det vill; listan finns i alla fall och ett snabbt överslag visar att listans hela innehåll skulle kosta mig över 3,500 kronor att införskaffa - vilket är en lustig siffra eftersom bara avdelningen för teologiska skrifter i drottning Kristinas privata bibliotek låg på mer än 3,500 böcker. Mindre viktigt vetande, jag vet, men jag kan ändå inte köpa dessa böcker nu (de på listan, inte Kristinas) eftersom jag lovat en god vän att prioritera inköpet av en spelkonsol så att vi kan spela med varandra över internet. Dessutom tänkte jag ändå på lovet fokusera på att läsa de böcker jag behöver för att kunna fortsätta med mitt eget bokprojekt, så jag behöver inte heller av den anledningen köpa böckerna på listan eftersom de ändå förblir olästa ett tag framöver.

Igår satt vi och spelade lite spel hemma hos en annan god vän och gjorde en egen variant av spelet Med Andra Ord (vi spelade Med Andra Ord, fast med ordbrickor från ett annat spel) och det absolut roligaste ögonblicket kom när personen som just då drog brickorna ropade "motsatsen till spade". Vi andra dog.

Ordet var "hink".

Fyrtiotvå

Om tar bort alla bilder, kastar in en sidbrytning efter alla artiklar och ger var och en en enkel rubrik så tar alla mina historiska texter på hemsidan upp hela 42 A4-sidor.

Jag vet inte på vilket sätt det är viktigt, men jag ville bara tala om att jag åtminstone gjort någonting idag - som att ta reda på det där.

En bild säger mer ...

Söndag kväll. Inget särskilt att göra - inget som är roligt i alla fall. Vilket diska inte är. Så vad göra? Tja, man kan alltid sitta och titta på portätt av Karl XII. Inte helt utan orsak, skall erkännas. Efter att ha författat en artikel om honom så lever han kvar i närminnet och det är alltid roligt att se hur personer förändras genom sin levnad, även om man bara har porträttmålningar att gå på. Men när jag satt och studerade dessa målningar av vår store krigarkonung - de två på bilden nedan, för att vara exakt - så slog det mig att det hade hänt något med honom.


Kan ni se det? Karl XII var genom hela sitt liv bred vid axlarna men annars lång och smal, som syns på målningen av von Krafft från 1706 till vänster. Men sex år senare, när Axel Sparre målar kungen då de befinner sig i Turkiet, så är han ... rundare. Mulligare. Se bara på hans kinder. Visst, han ser äldre ut, men definitivt rundare. Och 1712 fyllde han bara trettio år, så det är ingen idé att börja tala om den klassiska gubbkaggen. Och kanske är det olika konstnärers tolkning av motivet, men ingen annan hade målat Karl XII så där avvikande som Sparre gjorde 1712. Nej, det är något annat som ligger bakom - och jag vet vem det är! Eller snarare vad. Boven heter sorbet. Apelsinsorbet, för att vara exakt, en maträtt som Karl XII upptäckte under vistelsen i Turkiet.

Kan man förändras så mycket av lite apelsinsorbet? Uppenbarligen.

Så, vad kan vi dra för lärdomar av det? Ingen aning. Även en framgångsrik krigarkonung kan bli fet, kanske? Håll dig borta från apelsinsorbet om du vill bli smal är en annan tänkbar sensmoral. Eller Håll er borta från Turkiet - till och med kungen blev korpulent, om man är Sverigedemokrat. Fast om man råkar vara det så är chansen stor att man inte ens vad ordet "korpulent" betyder.

Ni får helt enkelt dra era egna slutsatser av att Karl XII befann sig i Turkiet, åt apelsinsorbet och blev rundare om kinderna. Jag tyckte bara att det var ett lustigt iakttagande.

It's back!

Efter åtskilliga veckor av inaktivitet så är den tillbaka! Jubla gärna!

Läs mer här: Kalabaliken i Bender.
Läs mer här: Amelia Earhart.

Omstrukturering

Jag har nog aldrig nämnt detta, men jag har under en tid känt att mitt liv behöver omstruktureras - jag har bara inte vetat exakt hur. Men nu är nog den omstruktureringen lite halvt på gång. Tror jag. Vi får se hur det går. Funderar på att sparka liv i hemsidan också, men det får ske i egenskap av tid i sådant fall. Den borde rensas lite först, tror jag.

Det är fler saker som det borde sparkas liv i. Spelföreningen t.ex. Och mitt bokprojekt. jag har inte skrivit något på säkert två månader, även om en del forskning har bedrivits i ämnet, så det är bannemej dags. Men det har, som så mycket annat, handlat om tid och ork - och när det ena har funnits så har inte det andra gjort det. Nåja, det löser sig nog, vad det lider. Men jag har framsidan klar i alla fall! Alltid något.

Och på tal om projekt, tid och ork så höll jag på att dra igång ett nytt bloggprojekt idag, men jag snubblade på första hindret eftersom det inte fanns någon lämplig webbadress. Kanske är tur det när allt kommer omkring, för som sagt; man skall ha tid och ork för det också.