- In medias res.Orden flög runt i huvudet på Danukh och av någon anledning som inte ens han själv kunde identifiera så var dessa de enda som han i stundens hetta kunde tänka på. Danukh var en lång och satt herre i trettioårsåldern, hans blonda hår var vildvuxet och hade inte sett en sax på snart ett år. Ansiktet pryddes av ett tappert försök till skägg, men var annars utan tecken på ålderdom.
- In medias res, tänkte Danukh igen. Om mitt liv vore ett litterärt verk så skulle det börja precis här, tänkte han sedan. Blicken var fokuserad på vidundret framför honom och han misslyckades totalt med att få kroppen att röra på sig och eventuellt ta sig därifrån så fort den bara kunde. Framför Danukh stod det enorma grottrollet och studerade honom med en ilsken blick. Att det fanns grottroll visste Danukh mycket väl, men han hade inte räknat med att träffa på ett sådant just här. Han tittade sig omkring. Han befann sig utanför en liten grottöppning högt uppe i bergen och han visste precis hur han hamnat där. Det var Liondha som bett honom gått hit. Liondah var något yngre än Danukh, kanske tio år yngre eller så, och Danokh tyckte mycket om henne. Hon var rolig och trevligt. Och för en knapp vecka sedan hade hon fått en inbjudan till ett gästabud men insett att hon inte hade något att ta på sig.
Det stämde inte riktigt; Liondah hade massvis med kläder att ta på sig. Problemet var bara att hennes synpunkter på sin egen garderob var helt felformulerade och Danukh visste om det. Det Liondah egentligen menade var att hon inte hade något nytt att ha på sig. Allt hon ägde hade hon redan använt tusen gånger på alla dessa gästabud och gillen hon blivit inbjuden till, i alla fall om hon själv fick uttala sig i frågan - och det var svårt att hindra henne. När så Danukh hade försökt hjälpa henne hade han aldrig kunnat inbilla sig att det skulle sluta med att han skulle stå och stirra ett ilsket grottroll i ögonen.
- Kan inte du gå till Eidsbeýn och hämta en ny klänning åt mig? hade hon sagt samtidigt som hon kastat ett försakat rosa plagg åt sidan. Det var egentligen inget fel på plagget, det var bara det att det hade en rätt så skarp urringning och Liondah inte hade något att ha på sig under det. Hon var rätt stolt över sina behag men hade absolut ingen lust att vifta med dom i ansiktet på allt och alla som skulle närvara på gästabudet.
Eidsbeýn? Grannbyn? Danukh visste var det låg - rakt västerut, på andra sidan bergen. Det tog visserligen en och en halv vecka att gå dit, men han kunde inte säga nej till Liondah där hon stod med sitt vackra svarta hårfall, sitt söta leende och tindrande ögon. Dessutom hade han inget att göra ändå, så en tur till och från grannbyn kunde om inte annat få tiden att gå. Och att hjälpa sina medmänniskor var precis sådant som Danukh tyckte att han var bra på. Så han hade tackat ja. Instruktionerna var enkla; gå till Eidsbeýn, sök upp Liondahs mor och be om att få Liondahs svarta klänning som hängt i en av garderoberna sedan Volfram den Välhängdes svensexa. Allt hade verkat så enkelt - och nu stod han här, öga mot öga med ett grottroll. Visserligen hade han avvikit kraftigt från stigen som gick rätt över berget och hela vägen till Eidsbeýn och någonstans insåg han att det var hans eget fel, men det var inget han var beredd att ta ansvar för just nu. Danukh hade större problem än så; grottrollet hade precis snörvlat till och bankat lite i marken med sin enorma träklubba. Danukh hade svårt att bedöma storleken på trollet, men han uppskattade att det utan tvekan upp till midjan var dubbelt så lång som halva honom själv. Danukh kände att han måste säga något.
- Öh ... tjena.
Grottrollet lade huvudet på sidan, rynkade på ögonbrynen och grymtade irriterat. Någonstans fick Danukh en känsla av att planen inte fungerade och han insåg att det var nu eller aldrig.
- Nej, men jag skall väl gå då kanske ...
Han tog försiktigt ett steg bakåt utan att släppa grottrollet med ögonen, men satte ner foten på en kvist som genast bröts på mitten av tyngden. Ljudet fick Danukh att stelna till och de branta bergväggarna som omgav den osannolika duon gav upphov till ett stort eko som verkade vilja slita öronen av grottrollet, för han - om det nu var en han - tog sig genast för öronen, rätade på sig och gurglade högljutt. Sedan stirrade det på Danukh med en blick som tydligt avslöjade att trollet lade all skuld på honom för öronvärken. Det var nu eller aldrig. Trollet skulle aldrig lugna ner sig tillräckligt och ju längre Danukh stannade, desto säkrare blev hans död. Så han bet ihop, laddade och vände sig sedan om med all hast och började springa. Danukh slöt sina ögon hårt och sprang som han aldrig hade sprungit förut. Det brände i låren och det kändes som att hjärtat skulle bulta sönder hans bröstkorg. Det fanns ingen chans att grottrollet skulle hinna i fatt honom! Danukh var själv förvånad. Han hade inte sprungit på tio år och visste inte att han hade detta i sig.
Det hade han inte heller. Danukh hann bara ta ett steg innan han snavade på en sten och föll till marken. Den plötsliga spring- och fallrörelsen skrämde grottrolle som, i enlighet med sin stränga uppfostran och och i kombination med sitt bristande intellekt alltid hade ansett att anfall verkligen är bästa försvar, vrålade till i rena ilskan och höjde träklubba med sin muskulösa arm. Danukh hörde vrålet där han låg på sin mage och han vände sig raskt om. Han såg trollets arga ögon. Han såg dess öppna mun med alla de vassa tänderna. Han såg salivet som flög åt alla håll. Han blickade upp. Han såg klubban komma emot honom. Fort. Instinktivt rullade Danukh åt sidan och lät trollet missa honom med en decimeter. Klubban slog ned med en kraft som krossade ett par stenar som helt ovetande låg där Danukh precis legat. Trollet uppskattade inte Danukhs undvikande manöver och laddade genast om - klubban for upp i luften igen, högt ovanför trollet, och vrålet var den här gången mycket starkare än första gången. Danukh kom snabbt på fötter och gjorde något han genast visste var oerhört korkat och illa genomtänkt; han dök mellan benen på trollet. Det andra slaget missade visserligen också, vilket betydde att Danukh hade köpt sig några sekunder till i livet, men att dyka mellan benen på det stora trollet innebar att Danukh istället för att fly begav sig i riktning mot trollets grotta. Där inne var det kolmärkt och han skulle inte kunna se något alls, så att bege sig in dit vore rena rama döden. Trollet, som faktiskt kan se i mörker, skulle inte ha några problem med att hitta och döda honom därinne. Och framåt kunde han nu inte heller gå eftersom trollet vänt sig om och effektivt blockerade flyktvägen.
- Jag är död, tänkte Danukh medan han bevittnade trollet lyfta klubben en tredje gång. Jag är död och allt detta på grund av en klänning! Han sjönk ihop något, som för att förbereda sig på smällen. Han slöt ögonen igen och väntade. Snart skulle hans liv vara över och Liondah skulle tvingas gå på gästabudet i den där rosa klänningen och alla skulle kunna studera två tredjedelar av hennes byst - allt på grund av Danukhs misslyckande. Trollet morrade, snörvlade och övergick till att vråla en sista gång. Danukh spände sig och inväntade slutet. Det kom ett attackskrik från trollet och sedan en enorm smäll. Klubban hade svingats och träffat något - men vad? Inte Danukh i alla fall, för han levde ju fortfarande där han stod halvt ihopsjunken, spänd och med slutna ögon. Trollet vrålade igen.
- Han missade mig bara, tänkte Danukh och var säker på att nu ... nu skulle det ske. Nu skulle trollet träffa och nu skulle han med säkerhet dö. En till smäll. Danukh hörde hur stenar krossades, men själv kände han ingenting. Hade trollet missat honom igen? Han vågade inte se efter. Istället blundade han ändå hårdare och spände sig ännu mer. Den tredje gången skulle nog trollet inte missa. Men det kom aldrig någon tredje smäll. Istället gav trollet ifrån sig ett okaraktäristiskt och utdraget gurglande innan en kraftig duns hördes. Sedan ... ingenting. Danukh rörde inte en muskel. Han väntade ett par sekunder och bara lyssnade. Fortfarande ingenting. När ingenting hade fortsatt att hända i ett par sekunder till öppnade Danukh försiktigt ögonen och blickade mot platsen där trollet hade stått. Till sin förvåning stod inte trollet där längre. Det låg. På mage, med något träaktigt utstickande ur ryggen. Danukh tog det för ett primitivt spjut, men instucket i det enorma trollet såg det mer ut som en sticka än ett dödligt vapen. Han sänkte blicken och såg att trollet låg med huvudet mot honom. I dess hals fanns ett djupt skärsår och stora mängder blod rann ut och täckte den omgivande platsen. Det rådde inga tvivel om att trollet inte längre levde, men frågan var ju bara varför det hade stuckit sig själv i ryggen och skurit av sin egen hals. Danukh fick inte ihop händelserna, hur han än försökte. Istället insåg han att han nu hade ett gyllene tillfälle att lämna platsen, hitta tillbaka till stigen och ta sig till Eidsbeýn. Sakta, som för att inte väcka det döda trollet, rörde Danukh sig i en båge runt kroppen. Ibland fick han klättra över något stenröse för att ta sig förbi, ibland över en av trollets kroppsdelar. Halvvägs förbi det förut så frustande och ilskna trollet fann sig Danukh vid dess rygg. Han såg spjutet. Kanske kunde han nå det. Kanske kunde det vara bra att ha om han skulle stöta på fler troll på sin resa. Danukh sträckte sig efter spjutet med ena handen. Jodå, han kunde nå det utan problem. Med sin andra hand fattade han ett stadigt grepp om spjutskaftet med båda händerna, samlade kraft och drog sedan allt vad han orkade uppåt. Först satt spjutet som gjutet i den illaluktande kroppen, men sedan lossnade det helt och hållet. Det stänkte lite blod och hela den nedre delen av spjutet var helt och hållet rödfärgat.
Men en sista kraftansträngning tog sig Danukh runt trollet och satte sig på en sten inte långt från den plats där han för en kort stund sedan legat på mage och sett hur trollets första slag var på väg att delas ut mot honom - och nu satt han här, med livet i behåll och med ett blodigt spjut i händerna. Danukh torkade av vapnet i den lilla vegetation som fanns och studerade det. Det var mycket simpelt; gjort i trä och med en vässad spets längst fram. Inget stål, ingen utsmyckning. Det var inget mer än en gigantisk grillpinne. Men om det kunde hjälpa honom försvara sig på resan så skulle han ta det med sig. Sagt och gjort, Danukh reste sig, tog spjutet i ena handen och började gå tillbaka samma väg han tagit för att ta sig till trollets grotta. Han tänkte på vad som nyss hänt, på trollets käftar, på vad som kunnat ske om trollet träffat honom ... han tänkte på Liondah, på hennes klänning och på hennes byst. Allt var tyst och stilla. Det enda som hördes var vinden som försynt blåste genom bergets klyftor. Danukh stannade och tittade upp mot himlen. Han var, oväntat nog, fortfarande i livet. Han andades ut.
Tystnaden bröts omedelbart av ett enormt vrålande. Danukh hann inte reagera innan han kände en knuff i ryggen, som genast fällde honom. Han landade hårt på den steniga stigen och innan han hann reflektera över vad som hänt kände han att vad det än var som vrålat och knuffat honom så satt det kvar på hans rygg. Vrålandet fortsatte och han kände hur något rev honom på ryggen och i ansiktet. Danukh fick panik och började slå vilt omkring sig. Han försökte vända på sig för att bättre kunna försvara sig och han måttade slag efter slag. Angriparen var fortfarande kvar och rev och slog honom ursinningslöst i ansiktet. Det enda han kunde se var att det var brunt och pälsbeklätt - kanske var det ett bergsrovdjur! Förtvivlat slogs Danukh för sitt liv mot vad det nu var som kastat sig över honom. Plötsligt hade han en sten i handen som han måttade en slag med. Han visste inte vad han träffat, men han gissade på revbenen. Rovdjuret släppte taget om honom och innan Danukh hann sätta sig upp för att se efter så var det borta. Danukh satt kvar och bara andades. Försiktigt tittade han sig omkring som för att se om djuret gömde sig någonstans bakom ett stenblock eller en klippa. Han lyssnade. Ingenting. Kanske hade han träffat så bra att djuret gett sig av? Sakta började han resa sig medan blodet från rivsåren i ansiktet droppade ner på hans skjorta. Då hörde han vrålet igen! Han tittade uppåt och såg det bruna dyka mot honom rakt ovanifrån. Danukh skrek i panik, kastade sig på rygg och sparkade för allt han hade med båda benen.
- Uff! hörde han och kände hur han träffade något. Så fort han kunde vände han sig på mage och började springa på alla fyra för att kunna sig därifrån innan djuret hämtat sig och hoppade på honom igen. Snabbt kunde han räta på sig och började springa för sitt liv!
- Din jävel! hördes bakom honom. Danukh stannade tvärt och vände sig om. Han tittade åt det håll han precis flytt ifrån. Hade han hört rätt? Hade djuret talat till honom?
- Va? svarade Danukh förvånat.
- Din jävel! hördes det igen. Rakt i fittan!
Fortsättning följer.