You Gotta Let Go

Vad är väl ett skivomslag?

Såg att en bekant hade hittat riktigt fula och konstiga skivomslag som denne publicerade på sin blogg nyligen. Jag tänkte göra samma sak, fast tvärtom. Jag har lättare för att utse snygga omslag och för att göra det enkelt för mig så tänkte jag välja från de skivor jag faktiskt har. Så här är min lista över de fem snyggaste skivomslagen!

#5 - Making Movies (Dire Straits, 1980)

Rött. Det är allt. Och det blåa tillhörde med största säkerhet någon form av inlägg i originalomslaget då albumet ursprungligen släpptes på vinyl. Men att bara ha en enda färg på framsidan och ingen som helst text är vågat och häftigt - därför blir det också snyggt.

#4 - The Second (Steppenwolf, 1969)

Hippierörelsens influenser låter sig inte döljas på detta omslag som är så fullt med skrikande färger och stjärnor att man inte kan sluta titta på det. Till och med bandmedlemmarna bildar en stjärna! Här behövdes inga dödskallar eller landskapsbilder; ta en bild på bandet underifrån, lägg på ett lila färgschema och kasta in stjärnor i bakgrunden. Enkelt och snyggt. Psykedeliskt, men snyggt.

#3 - For Ladies Only (Steppenwolf, 1971)

Två år senare och hippierörelsen behåller sitt grepp; blommor och skrika färger. Dessutom gillar jag hur man flätat in bandets namn med albumets titel i ramen runt det stora S:et i mitten. Det är ett enkelt omslag, men ändå fullt med snygga detaljer. Ett klart bevis på att man inte behöver krångla till det i onödan för att få till det bra.

#2 - Wings of Tomorrow (Europe, 1984)

Helt klart det bästa omslaget av alla Europes album och dessutom så snyggt att det passar som tufft t-tröjemotiv utan att vare sig bandet eller albumtiteln står med. Jag har aldrig riktigt förstått varför fågeln har bröstplatta och hjälm, vad spelar det för roll när det är estetiskt mycket tilltalande?

#1 - E Pluribus Funk (Grand Funk Railroad, 1972)

Inte nog med att skivomslaget är snyggt i sig självt, med bandmedlemmarna i profil i myntform, albumet släpptes till och med med ett runt Lp-omslag. Det svarta på bilden ovan skall alltså egentligen inte vara med - och hur coolt måste det inte ha varit när man gick in i skivbutiken och köpte en platta med ett runt omslag? Störtcoolt! Toppar listan för att det är så unikt, kreativt och genialt.

Miles from Nowhere

Jag satt och pratade (okej, chattade) med en vän alldeles nyss och vi halkade för ett kort ögonblick in på det här med kärlek. Hon frågade om jag var kärlekskrank. Det var väl nåt jag sagt. Så jag kände efter. Kärlekskrank? Nej. Det är jag inte. Inte mer än vanligt. Jag sade det till henne.

- Kärlekskrank är man väl alltid, mer eller mindre. Men det är inte värre än vanligt eller någon annan dag [...] det får liksom vara nog nu.

Och för att förtydliga mitt ställningstagande så citerade jag den alltid så passande Cat Stevens (som jag någonstans tror var grunden till hela diskussionen, hur underligt det nu kan låta). Jag citerade hans Miles from Nowhere.

Miles from nowhere,
Not a soul in sight.
Oh yeah, but it's alright.
I have my freedom,
I can make my own rules.
Oh yeah, the ones that I choose.

Sedan skulle jag nu, i efterhand, vilja understryka alltsammans med ett annat citat från samma låt.

Miles from nowhere,
Guess I'll take my time.
Oh yeah, to reach there.
I creep through the valleys,
And I grope through the woods,
'cause I know when I find it my honey,
It's gonna make me feel good.

Man kan inte göra annat än att älska Cat Stevens.

End of the Line

The Who

Klockan är fem i ett på natten och jag sitter och ugglar framför en populär videosajt. Det som gör att jag inte kan slita mig är musikvideos. Eller konsertvideos. Eller både och. Och den som råkat ramla in på den här bloggen förut har otvivelaktigt blivit utsatta för Bachman-Turner Overdrive eftersom jag för tillfället är inne i en B.T.O.-fas, men faktum är att det inte är dessa grabbar som för ögonblicket gör så att det spritter i hela kroppen. Nej, det är ett annat band. Ett nygammalt band, i alla fall för mig; The Who.

För x antal år sedan (säkert tio) köpte jag en Best of-skiva med The Who och var fast. Jag gillade dom skarpt, men av någon anledning har jag aldrig blivit en inbiten Wholigan, som de kallar det. Jag kan inte förklara det. När det gällde t.ex. ovan nämnda B.T.O., eller Steppenwolf, Lynyrd Skynyrd och Nazareth med för den delen, så var jag relativt snabb med att gräva djupare i deras musikbibliotek, upptäcka deras historia och album och förälska mig i andra låtar än de klassiska hitsen som man alltid hör annars. Men inte när det kom till The Who. Men när jag nu sitter här och letar upp video efter video, oavsett om det är Substitute och Can't Explain eller Won't Get Fooled Again och Pinball Wizard så inser jag att det är tamejtusan dags att ta fram spaden och gräva som aldrig förr!

För The Who är verkligen så bra; Roger Daltreys sångröst, de framlidna Keith Moon och John Entwistles magiska trum- och basspel, Pete Townsends gitarriff och inte minst texterna! Jag begriper inte att jag inte tagit tag i detta förrän nu, för det här har jag ju vetat om sedan länge! Men bättre sent än aldrig, antar jag. Och eftersom återförsäljare på internet vägrar ha tillfredsställande utbud med skivor av de andra ovan nämnda banden så får jag nog se över deras utbud beträffande The Who istället.

Sagt och gjort! Och som bonus bjuder jag på en av deras låter jag faktiskt inte hört förut, men som jag vid en första lyssning gillar väldigt mycket. Håll till godo!

This is no social crisis - this is you having fun!

Find Out About Love

Where Are You?

Life Still Goes On (I'm Lonely)

Bachman-Turner O ... Yeah!

Ända sedan högstadietiden, när jag gick bärsärkagång genom faderns Lp-samling, har jag gillat 70-talsrockarna Bachman-Turner Overdrive (senare i karriären bara B.T.O.). Många har hört talas om dom och ännu fler har hört dom utan att kanske veta att det är dom; You Ain't Seen Nothing Yet är ju en klassiker som brukar finnas med på de flesta samlingsplattor med 70-talsrock.

Hur som helst, under årens lopp har andra band varit större favoriter än B.T.O., som t.ex. Creedence Clearwater Revival, Steppenwolf, Cat Stevens och Europe och under den senaste tiden Grand Funk Railroad och Kansas, men nu är jag helt såld på B.T.O. Jag kan inte förklara det, men jag kan spela deras album om och om hela tiden och oftast är det ett och samma album som går i evigheter innan jag byter till nästa. På något sätt är det lite nostalgiskt att gå tillbaka och lyssna på sådant som man spelade av på kassettband i fjortonårsåldern (det är i mitten av nittiotalet, för er som räknar) och jag antar att anledningen till att B.T.O. fungerar så bra är för att det är en enkel och rättfram form av rockmusik; fyra personer, trummor, en bas, två gitarrer och två sångare med olika stilar - lägg sedan på tunga rockriff och underbara gitarrsolon och du har B.T.O. Enkelt, svängigt och förjäkla bra.

För tillfället är det Street Action från 1978 som går på repeat. Här är det visserligen också två sångare även om en av grundarna, Randy Bachman, slutat (Jim Clench ersatte honom). Men det är ändå ett ohyggligt bra album, vilket visar att Randy inte var oersättlig - om än ruggigt bra han också. Dessutom är plattan en tillbakagång till deras tidigare tyngre musik, vilket kanske är varför den fungerar så bra. Nu är det inget fel på Freeways (1977) eller Head On (1975) heller eftersom dom innehåller några fantastiska låtar, men Street Action låter lite mer som Four Wheel Drive (1975) och Not Fragile (1974).

Jag antar att det ligger en poäng här någonstans, men jag har svårt att finna den. Kanske är poängen att bra musik aldrig dör. Kanske är poängen att det ibland är skönt att söka sig bakåt i tiden och bli nostalgisk. Kanske är poängen att det bara är skönt att sätta på enkelt och okomplicerad rockmusik och rensa skallen. Fast det är klart, för ett tag sedan var jag helt insnöad på Cat Stevens - igen - så det sista argumentet kanske inte håller eftersom Stevens knappast kan beskyllas för att göra rockmusik. Ibland är det dessutom Dire Straits som gäller för hela slanten. Kanske är det så att Stevens tilltalar mig på grund av texterna, Dire Straits på grund av melodierna och B.T.O. på grund av tunggunget. Jag vet inte. B.T.O. har bra texter även dom, Stevens har också bra melodier och Dire Straits kan rocka på rätt bra dom med, så man kan nog inte generalisera så heller.

Men mest kanske det handlar om att jag kan identifiera mig med B.T.O. Stevens osar singer/songwriter-talang med sina texter, sin musik och sin sångröst och Mark Knopfler i Dire Straits är ett geni på gitarren utan dess like. Lite som Zeus, Hera och Afrodite var för grekerna; gudar. Ouppnåeliga. Men B.T.O. är simpla. Enkla. Rakt på. Och sångröster? Nja, C.F. Turner har ju en tendens att skriksjunga mer än skönsjunga, men det bevisar bara att det går att få till det fruktansvärt bra utan att vara en "riktig" sångare. Och det är så jag upplever mig själv; simpel. Enkel. Rakt på. Jag vet inte om det stämmer.

Men B.T.O. kan varmt rekommenderas. Jag satt under gårdagen och spelade dom i skolbiblioteket för min käre klasskamrat utan att få protester kastade i ansiktet, så det får man ju se som en framgång. Helt värdelösa kan de ju inte vara i sådant fall. Jag undrar om folk skulle bli glada över att få The Absolutely, No Questions Asked, Very Best of Bachman-Turner Overdrive According to Daniel Sundström i julklapp?

Bachman-Turner Overdrive
Randy Bachman, Blair Thornton, Robbie Bachman, C.F. Turner

Uppdatering: den som söker han finner. Tydligen har Randy Bachman och C.F. Turner återförenats som Bachman & Turner. I september släppte de nytt album med samma namn. Här ett liveklipp där de framför en av albumets låtar; Moonlight Rider. Randy till höger, Turner till vänster. Förresten; Randys son, Talmage "Tal" Bachman, är också musiker. 1999 släppte han hiten She's So High.

Both Sides of the Story

Happy Ever After

Faran med associationer

Det här med associationer är farliga saker att sysselsätta sig med, det blev jag varse för ett gäng dagar sedan när jag satt i skolans bibliotek. Ni kanske minns att jag tidigare skrev om en bok som handlade om universum som i sin tur innehöll en bild på en nova eller vad det var (boken alltså, inte universum) som jag sedan associerade till ett Cat Stevens-album; Numbers? Om ni inte minns det, så går det att läsa om man backar ett par inlägg.

Ända sedan jag kom på det så har jag den plattan¹ snurrat² mer eller mindre non-stop³ här hemma. Jag tror att grannarna börjar hata mig, men det är ett ruggigt bra album - och dessutom är Cat Stevens en så förjordat bra artist att han omöjligt kan ha skapats av en ren slump, vilket på sätt och vis bevisar Guds icke-existens. Resonemanget går lite så här.

"Jag vägrar bevisa att jag finns", säger Gud, "för bevis förnekar tron och utan tron är jag ingenting". "Men", säger människan, "Cat Stevens är ju ett solklart bevis! Han bevisar att du existerar och därför gör du inte det". "Himmel", svarar Gud, "det hade jag inte tänkt på", varpå han försvinner i ett moln av logik.

Nåja, nog med materialstölder. Poängen är att Numbers går om och om och om och om igen i min lägenhet - och jag trivs med det. Jag tycker om Whistlestar, jag gillar Majik of Majiks, jag rycks med i Banapple Gas, jag vibrerar av vällust av Jzero, jag myser till Novim's Nightmare och jag dansar nästan till Home. I min mening en av karlns bästa plattor^¹ någonsin.

---

¹ Ålderdomligt ord som användes istället för "album" när det handlade om musik. Vanligtvis låg dessa album på Lp-skivor, vilka var stora och platta. Därav uttrycket.

² Det är bara Lp- och Cd-skivor som snurrar när man spelar dom och stämmer inte in i det här fallet eftersom musiken spelades från en dator där den inte snurrar alls, men uttrycket hänger ändå kvar.

³ Åsyftar inte godiset.

^¹ Se 1.

A Pythagoran Theory Tale

Vad gör man om man sitter i skolans bibliotek, har en stund över och alldeles strax slutar för dagen? Jo, man vänder sig om, sträcker sig efter närmsta bok i hyllan bakom sig som ser intressant ut. Det kan t.ex. vara den här boken, även om den, tryckt 1962, kan vara lite ouppdaterad.

Sedan sitter man där och bläddrar förstrött i boken medan man för en roande och underhållande konversation med fyra av sina klasskamrater och sambon till en av dom. Sida efter sida vänds upp och vänds bort utan att någon större notis tas om dem, tills världen plötsligt stannar upp, allt som sägs runt omkring blir som ett dovt brus av ljud och det enda lille läte man kan anstränga sig till att ge ifrån sig lämnar kroppen. Vad man ser är det här.

Så jaha? Varför har Trifidnebulosan i stjärntecknet Skytten en sådan inverkan på undertecknad? Vad är det för anmärkningsvärt med den? Ingenting. Egentligen. Det är bilden som helhet. Jag har sett den förut, i ett helt annat sammanhang. Bilden går att koppla ihop med en av de största och bästa musikerna någonsin; Cat Stevens. Mer konkret så går den att koppla ihop med dennes album Numbers, från 1975.

Men ... jaha? Kopplas ihop hur då? Jo, för bilden i ramen tillhör en insättning i Lp-omslaget, en insättning där själva vinylskivan ligger. Om man tar ut insättningen så blir det ett hål innanför ramen och för att det inte bara skall vitt eller svart där när man tar ut skivan så har man en bild innanför. Så när man tar ut insättningen för att ta ut Lp-skivan blottar man bilden bakom alltsammans - och det är bilden ovan! Se bara.

Det är ett sådant osannolikt sammanträffande att jag, när jag såg bilden i boken, inte visste var jag skulle ta vägen. Det lustiga är att jag kände igen den direkt, utan tvekan. Men eftersom boken är tryckt 1962 och albumet kom först 1975, och dessutom påstås handla om ett folk på en annan planet, så är det inte så underligt att man valt en sådan bild - och att det blev just denna.Men jag tycker att det var stort och, vågar jag säga det, lite häftigt.

Men å andra sidan har jag inga stora krav på vad som underhåller mig heller.