Att planera en morgondag

Det var spelkväll i afton hos brodern med sambo. Sammanlagt var vi fyra som spelade, men vi var bara två som delade på segrarna i de spel vi spelade - och jag vann bara en gång! Jag vet inte hur det går till, men jag är inte förvånad över att en av oss vann fyra gånger. Det brukar se ut så. Men det var ändå skoj. Det spelar alldeles för lite brädspel.

Sitter nu mest bara trött och uttråkad hemma och funderar på alternativ. Det mesta lutar åt att det blir sängen om ett kort ögonblick, så jag försöker mest strukturera upp morgondagen. Det blir nog till att sitta och författa en del, men jag vet inte om jag skall prioritera min inlämningsuppgift i historian som jag gjort om till mitt specialarbete (kanske borde förankra detta med läraren innan jag fortsätter skriva?) eller om jag skall lägga energi på mitt bokprojekt. Där borde jag få vad-det-nu-är jag har uppstoppat i någon anatomiskt lämplig öppning och skriva om de tiotalet sidor jag har så att det blir mer flyt och mer begripligt samt försöka kasta in den extra informationen jag forskade fram för ett tag sedan. Jag vill inte att projektet självdör, särskilt inte när jag har fått tag på en otroligt talangfull konstnär som är villig att framställa illustrationer åt mig. När alla bitarna är på plats tror jag att det har potentialen att bli hur bra som helst!

Det som talar för att det blir bokprojektet i morgon är det faktum att det var ett tag sedan jag satt med det nu. Det som talar emot är att skolarbetet har en deadline, vilket inte boken har. Visserligen kan jag sätta en egen deadline om jag så önskar, men skolarbetets dito kan jag inte påverka ens om jag vill. Det bästa är nog att sova på saken, så så får det bli. Så får vi se hur morgondagen faktiskt blir. Jag har ju en veckas lov att ta död på också, så jag bör kunna få en hel del gjort i båda fallen de kommande sju dagarna.

På tal om deadline, vad sägs om releaseparty på min bok på nyårsafton (jag kan behöva pressen)? Vem vill komma? Jag bjuder!

"Vem bryr sig om Darwin?"

Vi spelade spel igår. Samtidigt satt jag och berättade om händelser i skolan som var roliga eftersom personer inte tänkt ordentligt. Som när en tjej i klassen i höstas inte hittade det hon letade efter i en uppslagsbok eftersom hon inte tänkte så långt att det hon letade efter stod någonstans mellan uppslagets första och sista ord. Eller när jag skämtade med en annan tjej att Montezumas fall syftade på en historisk händelse där en köttårta välte och skapade en internationell konflikt (baserat på att hon tyckte att det lät som satsumas) och hon, istället för att säga åt mig att sluta skämta, helt sonika svarade med ett jaha.

Kommentaren från en av dom jag spelade spel med igår blev, med eftertryck, att jag verkligen borde skriva om sådana saker på bloggen eftersom dom är så roliga. Direkt efter, i spelet (som handlar om att lista ut vilka årtal saker och ting hände baserat på ett kort påstående), gissade samma person på att året då Charles Darwin gav sig ut på sin fem år långa resa med skeppet Beagle var någon gång under 1400-talet!

Ironi?

Hink

Det är redan den artonde december och i och med det endast sex dagar kvar till julafton. Känner jag av den minsta lilla julstämning? Nej. Faktum är att jag är förvånad över att december gått så fort och att det bara är sex dagar kvar till den tjugofjärde. Personligen ser jag mest fram emot den tjugosjätte, för då går jag i temporär landsflykt ett tag. Det skall bli skönt och roligt och allt däremellan.

Det är lov nu. Sista dagen i skolan före lovet var igår, vilket märktes eftersom det knappt var någon där. Det har märkts hela veckan, men framför allt igår. Och i torsdags. Men då var det ju torsdag och dagen efter lill-lördagen, så dom som inte kan hålla sig från att supa på veckorna var hemma med baksmälla då. Det brukar vara så, vilket är hur patetiskt som helst. Jag begriper inte hur alkohol kan locka så mycket att man låter det gå ut över sina dagliga åtaganden. Spar det till helgen, är mitt tips.

Hur som helst, avslutningen på skolterminen blev riktigt bra eftersom jag fick undan en del arbeten som var kvar att göra; historiearbetet kom in en dag innan deadline och de två arbetena jag hade kvar i svenskan lämnades in i torsdags och fredags, vilket betyder att jag har ryggsäcken tom när vi efter lovet går in på nya områden och nya ämnen. Femton arbeten av femton möjliga! Hur skönt som helst.

Flitigt arbete i skolbiblioteket. Bilden stulen från Linda. Stäm mig.

Men helt arbetsfri blir jag inte. Jag skall titta igenom senaste provet i både svenskan och religionen under lovet och svara på det jag kan. Sedan lämnar jag in det efter lovet och ser om det åtminstone lite grand kan reparera den skadan som uppstod i och med jag missade dom när dom skulle göras. Lägg då också till att vi skall göra ett arbete i engelskan som skall redovisas första veckan efter lovet, både skriftligt och muntligt, och man inser att det inte direkt går att sitta på fingrarna alla tre veckorna. Som tur är så måste jag inte klara engelskan får att få högskolebehörighet. Det är bara roligt att läsa nu när jag ändå har tiden och möjligheten, precis som med historian.

På tal om historia så satt jag får någon kväll sedan på en bokförsäljningshemsida och gjorde en egen önskelista, som det hette. För mig är det mer en kom ihåg-lista över de böcker som jag en vacker dag skulle vilja äga, men det får heta vad det vill; listan finns i alla fall och ett snabbt överslag visar att listans hela innehåll skulle kosta mig över 3,500 kronor att införskaffa - vilket är en lustig siffra eftersom bara avdelningen för teologiska skrifter i drottning Kristinas privata bibliotek låg på mer än 3,500 böcker. Mindre viktigt vetande, jag vet, men jag kan ändå inte köpa dessa böcker nu (de på listan, inte Kristinas) eftersom jag lovat en god vän att prioritera inköpet av en spelkonsol så att vi kan spela med varandra över internet. Dessutom tänkte jag ändå på lovet fokusera på att läsa de böcker jag behöver för att kunna fortsätta med mitt eget bokprojekt, så jag behöver inte heller av den anledningen köpa böckerna på listan eftersom de ändå förblir olästa ett tag framöver.

Igår satt vi och spelade lite spel hemma hos en annan god vän och gjorde en egen variant av spelet Med Andra Ord (vi spelade Med Andra Ord, fast med ordbrickor från ett annat spel) och det absolut roligaste ögonblicket kom när personen som just då drog brickorna ropade "motsatsen till spade". Vi andra dog.

Ordet var "hink".

Stratego

Ett av de kanske mest förbisedda strategispelen, trots sin klassiska stämpel (det släpptes första gången 1947), är Stratego - kanske för att det bara kan spelas av två personer. Det finns visserligen en variant för fyra personer också, originellt nog kallat för Stratego 4, men detta tycks vara rätt okänt.

Men vad är då Stratego? Det är som sagt ett strategispel med ett krigstema och har vissa likheter med schack i sättet man spelar. Varje spelare har en identisk uppsättning pjäser; en fältmarskalk, en general, två överstar, tre majorer, fyra kaptener, löjtnanter och sergeanter, fem minröjare, åtta spejare, en spion, sex bomber och en flagga. Målet med spelet är att försvara sin egen flagga samtidigt som man skall hitta och erövra motståndarens.

Spelplanen är slagfältet och mitt på densamma finns två hinder i form av små sjöar. Bortsett från dessa är det fritt fram att avancera sina trupper mot motståndaren och attackera efter bästa förmåga, men det finns ett aber, vilket är detta; innan spelet börjar har spelarna placerat ut pjäserna på sin sida av brädet med deras "ryggar" mot motståndaren. Man har således ingen aning om vilja pjäser som motståndaren har var - det är här strategin kommer in, för varje pjäs rangordnas in efter ett system från ett till tio, där ett är högst (i vissa varianter är tio högst, så ta reda på vilket som gäller innan ni börjar spela). När man attackerar en pjäs visar båda vad de anfaller med för nummer och lägst siffra (högst ranking) vinner. Den som förlorar får ta sin pjäs av brädet.

Rangordningen är som följer; fältmarskalken (1) tar generalen (2) som tar överstarna (3) som tar majorerna (4) som tar kapterna (5) som tar löjtnanterna (6) som tar sergeanterna (7) som tar minröjarna (8) som tar spejarna (9) som tar spionen (10). Men spionen är i sin tur den ende som kan ta fältmarskalken och om det blir oavgjort i rankingen (om t.ex. en sergeant försöker attackera en sergeant) så tas båda bort från brädet. Bortsett från rankingen kan pjäserna förloras på ytterliggare ett sätt och det är de sex bomberna som varje spelare förfogar över. De enda pjäser som kan plocka bort bomberna är minröjarna; resten förloras om de försöker ge sig på dom, inkluderat fältmarskalken. Och självklart måste man inte ha en major får att ta t.ex. en kapten; så länge den egna rankingen är högre än motståndarens så har man vunnit striden.

Varje runde får spelarna flytta en pjäs i taget ett steg framåt, bakåt eller åt sidan. Aldrig diagonalt och en pjäs får inte gå fram och tillbaka mellan samma rutor på brädet mer än tre rundor i rad. Undantaget är spejarna, som får flytta så långt de kan i ett enda steg, samt bomberna och flaggan som aldrig får flyttas när spelet väl börjat. Så strategin i spelet handlar om att ta reda på vilka pjäser motståndaren har var eftersom de inledningsvis är dolda, försöka minnas detta och sedan utnyttja informationen för räkna ut var flaggan är. Eftersom den inte får flyttas kan det vara en tanke att försöka hålla koll på vilka pjäser motståndaren ännu inte rört på ... och enda gångerna pjäsernas rang avslöjas är när det sker en attack, men sedan vänder man på dem igen så att motståndaren bara ser "ryggen". Då är det upp till dig att minnas dess ranking även efter att motståndaren flyttat runt pjäsen så att du kan attackera den med en av högra ranking, om möjligt.

Uppställningen i början är minst lika viktig som all annan strategi. Om man bara har lågrankade pjäser i fronten kommer man sannolikt inte långt in i motståndarens linjer, men man vill heller inte ha alla högrankade pjäser borta från den egna sidan så att flaggan är dåligt försvarad. Det gäller således att ha en bra balans mellan anfall och försvar samtidigt som man försöker läsa av motståndarens spel och minnas var han har sina pjäser. Precis som i schack handlar det om att manövrera ut motståndaren, lura in honom eller henne i fällor så att man kan bli av med deras högrankade pjäser så fort som möjligt. Men det är ändå inte en bra idé att ånga på med sin fältmarskalk bara för att den enda pjäsen som kan rå på den är en ensam spion, för om man inte röjt undan de sex fientliga bomberna kan det gå riktigt illa, om man har otur.

Stratego gör verkligen skäl för namnet eftersom alla drag bör tänkas igenom noga innan dom görs, redan när det handlar om var man placerar flaggan och sina övriga pjäser innan spelstart. Men trots att det kan förefalla komplicerat med rankingen mellan pjäserna och undantagsreglerna så är det förvånansvärt lätt att lära sig spelet. Det är däremot betydligt svårare att lära sig bemästra det, men vilket spel är inte det?

Jag tycker att Stratego är roligt och utmanande eftersom alla slumpmoment är borta. Det finns inga tärningar som i Risk som avgör utgången av en attack och det är du själv som bestämmer var pjäserna skall stå, hur de skall flyttas och när. Det gäller att veta när man kan anfalla, när man skall försvara och vilka pjäser man kan offra när. Det enda man kan skylla på när man förlorat är den egna taktiska förmågan och det enda man klaga på är sina egna misstag - eller inse att motståndaren helt enkelt hade bättre placering, bättre strategi och taktik och gjorde mindre misstag.

Exakt hur lång tid spelet tar att spela går inte att säga. Ett parti schack kan ta fem minuter eller flera dagar, beroende på vilka som spelar och hur snabba de är på att göra sina drag. Likadant är det med Stratego, men om man bara är två som skall spela ett spel så varför inte ge det en chans?

Flygfoto över slagfältet och de båda stridande trupperna i Stratego.

Uppdatering: Stratego har i sin originalutformning lite av napoleansk känsla, men det finns nyare varianter av spelet som måhända lockar mera, som t.ex. Star Wars-, Lord of the Rings-, Marvel Heroes- och Narniaversioner, för att nämna några.

Brädspel

Det blev brädspel hos brodern idag, vilket var riktigt roligt och trevligt. Hur det gick? Jo, för undertecknad gick det riktigt, riktigt bra! Eller vad sägs om dessa resultat?

1. Carcassonne - en tredjeplats, en ynka poäng bakom tvåan.
2. Cartagena - fick bara en pirat i båten innan den seglade iväg.
3. Cartagena - fick revansch efter matpaus och vann med kniven mot strupen.
4. Bohnanza - vann med totalt 22 guldmynt.
   
5. Times - segrade med klar marginal i ett roligt parti.

60% vinster. Jag säger inte att jag är bäst ... men jag säger att jag är Daniel Sundström, sedan får du räkna själv.

Cartagena

Cartagena är ett brädspel som kom ut första gången år 2000 och som är baserat på en verklig flykt från ett fängelse i Cartagena 1672 då en ansenlig mängd pirater och sjörövare lyckades bryta sig ut. I spelet, som kan spelas av upp till fem spelare, skall varje spelare få sina egna sex pirater ut ur grottan och fram till den väntande roddbåten, som leder till friheten.

Men vid en närmare granskning så är det inte fullt så enkelt som det låter. Grottan är markerad med ett otal symboler i sex kategorier - hattar, flaggor, romflaskor, pistoler, svärd och nycklar - och genom att spela ut kort med dessa symboler flyttar man sedan en av piraterna till närmsta lediga plats med samma symbol. Skulle den platsen dock vara upptagen av en annan pirat så får man hoppa vidare till närmsta lediga plats med samma symbol längre fram. Med lite tur är det alltså fullt möjligt att ta sig från ena änden av grottan till den andra i ett enda hopp.

Varje spelare har upp till tre drag på sig i varje runda och har två val; antingen flyttar man sina pirater framåt genom att spela ut kort eller så flyttar man sina pirater bakåt. Varför skulle man vilja flytta dom bakåt? Jo, för när spelet börjar så får varje spelare sex kort på handen, vilket inte är i närheten av vad som krävs för att få alla sex piraterna genom grottan och ut på andra sidan. Enda möjligheten att få nya kort är att flytta en av sina pirater till närmsta upptagna ruta bakom han eller henne (pjäserna är könlösa, så man får bestämma själv om man vill). Flyttar man bakåt till en ruta där det står en pirat får man ett nytt kort och står det två pirater där redan så får man två nya kort. Det kan dock aldrig stå mer än tre pirater på samma ruta. Gör det det men man ändå vill eller måste backa så får man backa till närmsta upptagna ruta längre bak.

Som spelare måste man således såra sig själv för att hjälpa sig själv; om man inte backar får man inga nya kort och kan heller inte senare avancera. Sedan är det en fråga om taktik; vill man sprida ut sina pirater och låta en eller två sticka iväg långt från de andra och eventuellt tvingas backa hur långt som helst eller vill man få in alla piraterna i grottan så fort som möjligt och hålla ihop gruppen? Den som först får alla sex piraterna i den väntande båten har vunnit.

Svårare än så är inte spelet. Det finns dock två olika regler beträffande draghögen; antingen har man en vanlig draghög där man drar "blinda" kort utan att veta vad man får eller så lägger man upp tolv kort på bordet som alla ser och där man tar upp korten från ett visst håll hela tiden. När de tolv korten är borta läggs tolv nya upp. Med den regeln kan man planera ännu mer eftersom man vet man själv kommer att få för kort om man väljer att ta upp några (och vad nästa motståndare får). Den ena, med den "blinda" högen, gör spelet mer beroende på turen medan det andra spelsättet sätter skickligheten på prov. Roligt är också att de olika reglerna har namn som Tortuga och Jamaica.

Spelpjäserna är i trä och enfärgade, vilket kanske inte är så upphetsande, men det fungerar. Spelbrädet är desto roligare eftersom det är uppdelat i sex olika delar som kan vändas och pusslas ihop som man vill. Man kan därför få olika spelplaner varje gång och om man vill ha ett snabbare spel så kan delar av den tas bort.

Jag har ännu haft tillfället att spela Cartagena ordentligt, annat än en gång med mig själv för att lära mig reglerna och en halv gång med min lillasyster som vi inte hann avsluta. Men med fem spelare och potentiellt sett trettio pirater i grottan samtidigt kan det bli ett minst lika kaotiskt som underhållande spel! Speltiden är förhållandevis kort och Cartagena känns som ett utmärkt "lättviktarspel" som inte är allt för komplext och som dessutom är lättsamt och roligt.

En fortsättning finns i Cartagena 2 där man skall ta sig iland på en ö och vara först fram till sjörövarnästet. Spelmekaniken är densamma.

Pirater i båten i Cartagena

Omstrukturering

Jag har nog aldrig nämnt detta, men jag har under en tid känt att mitt liv behöver omstruktureras - jag har bara inte vetat exakt hur. Men nu är nog den omstruktureringen lite halvt på gång. Tror jag. Vi får se hur det går. Funderar på att sparka liv i hemsidan också, men det får ske i egenskap av tid i sådant fall. Den borde rensas lite först, tror jag.

Det är fler saker som det borde sparkas liv i. Spelföreningen t.ex. Och mitt bokprojekt. jag har inte skrivit något på säkert två månader, även om en del forskning har bedrivits i ämnet, så det är bannemej dags. Men det har, som så mycket annat, handlat om tid och ork - och när det ena har funnits så har inte det andra gjort det. Nåja, det löser sig nog, vad det lider. Men jag har framsidan klar i alla fall! Alltid något.

Och på tal om projekt, tid och ork så höll jag på att dra igång ett nytt bloggprojekt idag, men jag snubblade på första hindret eftersom det inte fanns någon lämplig webbadress. Kanske är tur det när allt kommer omkring, för som sagt; man skall ha tid och ork för det också.

Säg aaaaah

Äntligen dags att låta Farbror Doktorn att undersöka en. Förhoppningsvis kommer det en snabb dom också med efterföljande behandling så att saken är ur världen sedan. Eller så har man fått cancer och har sex månader kvar att leva ... men då vet man ju i alla fall och slipper fundera. Jag antar att jag har anledning att återkomma i ärendet vid ett senare tillfälle.

I helgen bär det av utsocknes igen. Den huvudsakliga anledningen är för att spela två avslutande lopp i brädspelet Formula Dé och se vem eller vilka av oss som kommer hem med pokalerna, men det är inte det som är den huvudsakliga sysselsättningen. Det blir till att umgås, grilla och hitta på andra grabbiga saker också, som att skjuta luftgevär t.ex. Eller köra skitsnabba radiostyrda bilar! Sedan får vi se när och hur vi spelar brädspelet, ty vi är tre som kan spela när som helst och två andra som har några aber, så dom får prata ihop sig, hitta en lösning och sedan meddela oss andra vad de kommit fram till. Men jag slår vad om att jag kommer tvingas fråga dom ändå på fredag om de kommit fram till något än ... nåja, roligt kommer det att bli i alla fall! Jag har ju en pokal att försvara.

Tom Jolly's Cave Troll

Jag har skrivit om Cave Troll förut, men väldigt kortfattat. En del har sagt att det tyckte det lät intressant, så jag tänkte att det kunde vara en god idé att berätta mer om det och se om fler nappar och får upp intresset att spela det.

Cave Troll kan spelas av upp till fyra spelare och ju fler desto bättre. Målet med spelet är att få så mycket guld (poäng) som möjligt genom att kontrollera så många rum i grottan man kan och som har så högt värde som möjligt (mellan ett till fem guld). För att kunna kontrollera ett rum måste man se till att flest hjältar där - och det kan bara finnas upp till fem figurer i ett och samma rum. Rummen adderas sedan vid givna tillfällen i spelet och den som i slutändan har mest poäng har vunnit.

Vad har man då till förfogande för att ta kontrollen över rummen? Jo, en uppsjö av hjältar. Alla spelarna har samma uppsättning, som består av följande.

Äventyrare (9 st.)
Äventyrarna har inga speciella kunskaper, men de kommer i ett överflöd - hela nio stycken. De kan bara gå ett rum i taget, de räknas bara som en enda person och de kan inte vare sig slåss eller försvara sig. Det låter som att de är rätt värdelösa - och egentligen är dom det också - men de används till att sprida ut trupperna och kontrollera så många rum man kan - eller stoppa in i ett och samma för att se till att man får kontrollen över just det rummet.

Barbaren (1 st.)
Barbaren räknas som en enda person under spelets gång - fyra äventyrare och en barbar skulle kunna uppehålla sig i ett och samma rum - men när rummen skall räknas och poäng delas ut räknas barbaren som två personer. Ett rum, när det räknas, kontrolleras alltså av en barbar om han står i ett rum med t.ex. en motståndares äventyrare eftersom han är två och äventyraren är en.

Dvärgen (1 st.)
Dvärgen räknas hela tiden som en person, men eftersom dom är ena giriga jäklar så fördubblas guldvärdet i det rum som en dvärg befinner sig i, oavsett vem som kontrollerar rummet. Ett rum värt fem guld blir värt tio om en dvärg befinner sig där. Om två dvärgar står i det rummet blir det plötsligt värt 20 guld eftersom även den andra dvärgen multiplicerar summan med två (5 x 2 = 10 x 2 = 20) och så vidare.

Riddaren (1 st.)
Riddaren är användbar för att förhindra motståndare från att komma in i rum som man gärna vill ha för sig själv. Om en riddare befinner sig i ett rum får ingen annan av motståndarnas spelfigurer komma in där förutom deras egna riddare. Däremot får motståndarens figurer som redan befinner sig i ett rum där en riddare kommer in stå kvar. Riddaren är dessutom den enda hjälten som kan döda, men mer om det lite längre ner.

Tjuven (1 st.)
Medan alla andra figurer bara får gå ett rum per steg så får Tjuven förflyttas till vilket rum på spelbrädet som helst. Tjuven räknas fortfarande bara som en person och guldvärdet förändras inte, men i och med att denne kan förflyttas hur man vill kan den komma att bli riktigt värdefull när det gäller att ta kontrollen över rummen.

Skattkistan (1 st.)
Visserligen ingen hjälte, men alla spelarna har en varsin och den kan placeras var man vill och ökar rummets guldvärde med fyra. Den kan däremot inte flyttas när den väl har placerats på brädet, den räknas inte som en person och Dvärgen fördubblar inte kistans värde, men teoretiskt sett borde flera skattkistor kunna placeras i ett och samma rum.

Men vad har man då till sitt förfogande för att stoppa motståndarna? Hittills är det ju bara Riddaren som kan blockera rum och hindra motspelarna från att komma in, men det måste ju finnas mer? Man måste ju kunna få vara lite sadistisk och sabotera för de andra, eller? Jo, självklart. Varför spelare får, förutom de ovan nämnda tretton hjältarna även tre monster.

Orcen (1 st.)
Orcen kommer visserligen i form av en armé, men är ändå väldigt användbar eftersom han kan döda en hjälte i det rum han står i. Orcen kan alltså användas för att minska motspelarnas antal hjältar i ett rum så att man sedan lättare kan ta över det. Orcen är dock sårbar mot Riddaren som, om Riddaren kommer in i ett rum där en eller flera orcer finns (till och med ens egen) så dödas alla orcer omedelbart - så det gäller att se upp.

Wraithen (1 st.)
Precis som orcen används wraithen för att göra sig av med motståndarnas hjältar, men de dör inte. Wraithen knuffar dom bara till ett angränsande rum, vilket gör att en wraith kan gå in i ett rum som redan innehåller fem figurer förutsatt att den knuffar ut någon annan. Den enda hjälten som inte kan knuffas av wraithen är barbaren. En wraith kan inte dödas.

Grottrollet (1 st.)
När grottrollet spelas placeras det direkt i ett rum. Alla spelarna får sedan i tur och ordning flytta en av sina figurer i det rummet till ett annat - resten, inklusive de egna figurerna och alla skattkistor, plockas bort från brädet. Grottrollet kan alltså användas för att "bomba" ett rum rent på figurer, men sedan kan ingen annan någonsin komma in där - och grottrollet kan heller inte flyttas igen.

Hur spelar man då? Får man själv välja vilka figurer man tar in i spel och när? Nja, på sätt och vis. Alla spelarna har en identisk kortlek som man drar kort från. Man har hela tiden ett kort på hand och som en av sina fyra actions (handlingar) som man får per spelvarv kan man välja att dra ett nytt kort och spela något av de två man har på hand. Dessa kort talar om vilken hjälte eller monster man väljer att ta in i spel, men kan också innehålla saker som skattkistan, få poäng för ett rum och hitta en artefakt (som finns i en separat kortlek och har egna förmågor). Spelet tar slut när någon har tömt sin kortlek.

De fyra handlingarna är, förutom att dra och spela kort, även dessa; flytta en figur på brädet, använda en figurs förmåga eller spela ut en artefakt. Vilka av dessa man väljer att utföra - och hur ofta - är upp till spelaren. Vill man flytta fyra figurer ett steg (eller en figur fyra steg) så får man, om man vill, spendera sina fyra handlingar på det. Vill man istället dra och spela fyra kort så får man göra det.

Målet med spelet är som sagt att ta kontrollen av så många rum som möjligt med så höga guldvärden som möjligt, genom att taktiskt använda sig av sina hjältar och monster samt deras olika förmågor för att på så sätt kunna hindra andra från att stoppa dig från att bli rikast. Och valen är inte alltid lätta - skall man flytta sina figurer på brädet eller skall man dra och spela ut kort för att tömma leken så fort som möjligt? Och skall man spela ut artefakten eller behålla den till dess att spelet är slut och få dess värde i guld?

Det är du som bestämmer.

Spelbrädet med rummen, deras värde i guld samt fyra trappor för hjältarna att göra sin entréer och tre hålor för monstren att dyka upp ur.

Gentlemen, start your engines!

I ett tidigare inlägg skrev jag om brädspel och jag tänkte fortsätta på det spåret här, om än i ett helt annat avseende än att klaga på spel jag köpt men sällan fått spela. Fast det blir nog lite klagande här också, om jag känner mig själv rätt. Nåväl, jag nämnde ett spel i förbifarten i ovan nämnda inlägg, nämligen Formula Dé. Detta inlägg kommer att handla om det.

Formula Dé är ett spel som skapades av Descartes Editeur, ett franskt spelföretag, 1990 och som i princip är ett Formel 1-brädspel, vilket kanske inte gör det så svårt att förstå varför jag älskar det. Descartes fortsatte att producera nya banor (läs: spelbräden) till spelet i tio års tid innan det var dags att kasta in handduken - och då hade man, vid sidan av de två banor som följde med originalspelet, kommit upp i över trettio banor.

Sedan tog Asmodee över rättigheterna till spelet och de har kastat in nya street racing-regler som jag inte är så förtjust i men som finns där för att modernisera spelet en aning. Asmodee tillverkar också nya banor, även om en del av dom är fantasibanor som inte finns i verkligheten. Nu är det snart dags för den tredje "expansionen" med två nya banor - och det är efter att ha varit försenade i över ett år, så ordet "dags" skall verkligen inte underskattas i det här fallet.

Men vad kommer vi då att få, som vi väntat så länge på? Jo, detta.

Singapore (Marina Bay Street Circuit)
Formel 1-sportens första och enda nattlopp! Asmodee har lyckats fånga nattkänslan bra i designen och banan förefaller vara både tekniskt krävande och snabb. Särskilt intressant är kurva tre, fyra och fem som alla är korta enstoppskurvor tätt inpå varandra och som följer direkt efter en lång raksträcka. Här kan det bli intressant för de som växlar upp för mycket på raksträckan och sedan börjar missa kurvorna. Banan blandar ett antal korta enstoppskurvor med ett fåtal längre samt två tvåstopps- och en trestoppskurva. Singapore kan bli en utmaning att spela på!

Docks
Asmodee hade en designtävling där man kunde skicka in egna idéer till nya banor och den här banan var det vinnande förslaget. Jag har inte sett specialreglerna för banan och kan därför inte tolka den ordentligt, men mitt spontana betyg blir att jag inte tycker om den. Den verkar alldeles för rörig och plottrig. Den innehåller dock många och långa raksträckor och bara en två- respektive trestoppskurva. Det är således en riktigt snabb bana där sjätte växeln borde kunna användas en hel del. Säkert en rolig bana att spela på, men om man är ute efter racingsimulering så tror jag inte att den är optimal. Vi får se.

What was the point?!

Jag erkänner; jag är inte ekonomisk för fem öre - vilket i sig är ett lustig uttalande eftersom femöringar inte längre finns. Snart finns inte ens femtioöringen, vilket gör enkronan till det lägsta myntet vi har. Kommer jag då tvingas formulera om mitt ovanstående uttalande till "jag är inte ekonomisk för en krona"?

Låter inte alls lika bra.

Nåja, det där var ett sidospår. Det jag egentligen skulle skriva om var brädspel. Jag älskar brädspel! Jag älskar brädspel så till den milda grad att jag var med och grundade en spelförening för över ett år sedan bara så att vi skulle kunna spela ännu mer än vad vi redan gjorde. Föreningen köper in spel då och då, men det hindrar inte mig från att själv införskaffa en del privata brädspel till min samling - om man nu kan kalla det för en samling. Ibland hittar man spel som går hem och som vi spelar relativt ofta, men ibland hade man lika gärna kunnat tagit pengarna, rullat ihop dom till en litet rör, doppat dom i drottningskräm och stoppat upp dom i rumpan.

Man har, med andra ord, gått på ena riktiga nitlotter ibland, om jag var otydlig.

Men det handlar förvånande nog inte om att spelen i sig är dåliga eller tråkiga utan om mina vänners inställning till dom. Kort sagt, de vägrar i det närmaste att spela dom - och jag är inte så patetisk att jag sätter mig och spelar spel alldeles allena! Eller jo, det har hänt med Formula Dé, men det är ett undantag som bekräftar regeln. Hur som helst, här är en lista över de brädspel som jag inhandlat som visat sig vara mer dyra dammsamlare än underhållningsredskap.

Diplomacy, 325 kr.
Diplomacy är ett spel som handlar om diplomati och Europaherravälde där det gäller att förhandla med sina motspelare istället för att, som i t.ex. Risk, slå tärningar och hoppas på det bästa. Jag köpte spelet i augusti 2009 och vi har till dags dato spelet det en enda gång. Jag tror att det som gör det svårt att spela är att man helst av allt skall vara sju spelare - och att hitta sex personer vid sidan av mig som inte skräms bort av den enorma speltiden som kan uppstå är snudd på omöjligt. Det finns ingen som är beredd eller har tålamod att avsätta en hel dag för att spela ett enda spel, men gör man det på rätt sätt så kan Diplomacy vara världens roligaste spel att spela. Tänk er själva att få ta på er rollen som en europeisk stormakt och sedan försöka ta över kontinenten genom att förhandla, ljuga och hugga era politiska motståndare i ryggen!

Cave Troll, 275 kr.
Utifrån sett ser detta ut att vara som vilket "gå ner i grottan med dina riddare och dvärgar och slå och hacka orcerna i bitar"-spel som helst, men ack så fel man kan ha! Visserligen förekommer det riddare, dvärgar och orcer, men det är ett spel som inte använder tärningar och där strider inte förekommer. Istället vet man redan från början vem som kan klå upp vem och då gäller det att passa sig för varandra. Sedan skall man med hjälp av list och strategi ta kontrollen av så många rum i grottan man kan och därigenom samla så mycket guld man kan innan spelet är slut. På engelska kallas det för area control och det är precis det det är. Men trots detta har jag bara kunnat spelat Cave Troll tillsammans med min sjuåriga lillasyster ett fyrtal tillfällen och bara en av mina vuxna vänner har uttryckt en önskan om att få spela det. Alla andra vägrar. Jag vet inte varför.

Gustav Adolf the Great, 199 kr.
Med en manual på tjugosju sidor skrivet i två spalter per sida och nästan helt utan bilder och med en play book med scenarion på nästan femtio sidor i två spalter och nästan helt utan bilder så är detta ett spel där det kanske är just spelet som gör att ingen vill spela det och inte mina vänners inställningar. Kanske. Även om spelet är lockande i den bemärkelsen att man på fem olika kartor från trettioåriga kriget (1600-talet alltså; men det visste ni redan) skall placera ut sina trupper - och jag vet inte hur många spelmarkörer det finns för dessa! - och sedan kriga mot varandra så strategiskt man bara kan så blir man avskräckt av regelboken och hur den är skriven. Jag köpte spelet i maj, tillsammans med Cave Troll, och har ännu inte kommit längre än att jag sorterat upp trupperna och bläddrat i regelboken. Jag bävar inför att lära mig det här spelet, men jag är övertygad om att det är värt besväret bara man orkar komma igång. Frågan är bara vem jag skall spela det med?

Jag älskar brädspel! Jag vill köpa flera! Men ibland vågar jag inte eftersom jag inte vet om någon vill spela dom med mig. Och jag kastar hellre pengar i sjön på andra sätt än att investera i dammsamlare i hyllorna. Som t.ex. i böcker som jag aldrig hinner läsa.

Som sagt; jag är inte ekonomisk för fem öre.