När jag började studera igen i höstas var jag faktiskt lite rädd. Jag har inte suttit i en skolbänk på riktigt sedan gymnasiet och mina senaste halvhjärtade försök till studier efter det har slutat i katastrof (om man bortser från sejouren på Radiolinjen, som gick som en dans). Så nu när det vad dags för gammal hederlig ämnesläsning igen så var jag faktiskt rädd. Hur skulle detta sluta? Som förra gången? Och gången dessförinnan?
Men nej, det har gått hur bra som helst. Med en månad kvar tycker jag faktiskt att det är tråkigt att det snart är slut, eftersom jag trivs så bra. Och det är inte bara en känsla jag har, att saker och ting går bra. Lärarna säger samma sak; de ser mellan fingrarna ibland när jag missar ett inlämningsarbete eftersom de arbeten jag gjort förut har varit så bra, de nästan garanterar mig ett omdöme av bästa sort efter avslutat läsår, de blir inte oroliga för att jag inte skall fixa biffen när jag inte begränsar mina fördjupningsarbeten så mycket som de kanske hade velat, de säger åt mig att jag helt enkelt inte skall gå kvar på skolan utan gå vidare till de nivåer jag redan är på och jag blir handplockad till att prata med skolans "chefer" när de kommer på besök. På alla de prov jag gjort i skolan har jag sammanlagt bara missat sju poäng och jag får höra på omvägar om hur lärare berömt mig i andra sammanhang.
Allt detta är naturligtvis roligt och det känns bra att veta att det inte bara är jag som tror att det går bra - alla bekräftar ju att det faktiskt gör det också. Bara igår fick jag ett väldigt gott betyg när jag med all hast ryckte in med väldigt kort varsel och skrev en text till lokaltidningen. Så jo, jag är på gång, verkligen. Framtiden är utstakad, jag har underbara människor vid sidan om mig och jag stormtrivs med livet just nu. Allt tickar på, allt går av bara farten. Jag behöver inte ens anstränga mig så mycket, jag kan bara luta mig tillbaka och följa med.
Jag vet vem jag är, jag vet var jag är och jag vet vartåt jag skall. För att citera Prins Daniel; "det går bra nu".
