Ajöss och tack för fisken!

Det har väl inte undgått någon att den här bloggen lider av svår inaktivitet? Skälen till det är säkert många, som t.ex. brist på tid, intresse och saker att blogga om, men skall sanningen fram har jag inte orkat känna efter exakt vad det är som orsakar denna inaktivitet. Återigen; brist på intresse?

Nåväl, eftersom en inaktiv blogg inte glädjer någon så har jag tagit beslutet att inaktivera den här bloggen. Det betyder precis det som det låter som; den kommer inte att tas bort utifall jag ändrar mig, åtminstone inte just nu, men den kommer heller inte att uppdateras längre. Inaktiv, som sagt. Sedan får vi se vad som sker och vad framtiden har i sitt sköte. Kanske kommer intresset tillbaka, kanske inte. Om det gör det kommer bloggens status att uppgraderas till aktiv, men om intresset fortsätter att lysa med sin frånvaro under en längre tid kommer bloggen att raderas. Det är där jag står just nu.

Så tack till er alla för den här tiden! Vi kanske ses någon gång igen! Klagomål kan skickas till daniel.sundstrom(a)gmail.com.

Du vet det och jag vet det

Okej, ni får säga det. Faktum är att ni inte bara får säga det, ni får skrika ut det, göra det till statusuppdateringar på era sociala medier, maila det till vänner och bekanta, rista in det i stenar som arkeologerna kan klia sig i huvudet åt tusen år från nu - vad ni vill! För jag vet hur det ligger till. Jag är inte helt omedveten om det, även om det verkar så!

Det händer inte mycket på det här bloggen!!

Nej. Det gör ju inte det. Jag har bara inte vetat vad jag skall skriva om. Det är allt. Så då har det inte skrivits något alls. Det kan man såklart ha åsikter om, men jag har för den sakens skull inte legat på latsidan; jag har bloggat som en tok på andra håll, som Wrestlingbloggen och Sen, Sax & Påse:s blogg. Dom kan ni ju läsa om ni vill. Under tiden så funderar jag ut vad som skulle kunna fungera som uppdateringar på den här bloggen.

Är vi överens? Bra.

"Vem bryr sig om Darwin?"

Vi spelade spel igår. Samtidigt satt jag och berättade om händelser i skolan som var roliga eftersom personer inte tänkt ordentligt. Som när en tjej i klassen i höstas inte hittade det hon letade efter i en uppslagsbok eftersom hon inte tänkte så långt att det hon letade efter stod någonstans mellan uppslagets första och sista ord. Eller när jag skämtade med en annan tjej att Montezumas fall syftade på en historisk händelse där en köttårta välte och skapade en internationell konflikt (baserat på att hon tyckte att det lät som satsumas) och hon, istället för att säga åt mig att sluta skämta, helt sonika svarade med ett jaha.

Kommentaren från en av dom jag spelade spel med igår blev, med eftertryck, att jag verkligen borde skriva om sådana saker på bloggen eftersom dom är så roliga. Direkt efter, i spelet (som handlar om att lista ut vilka årtal saker och ting hände baserat på ett kort påstående), gissade samma person på att året då Charles Darwin gav sig ut på sin fem år långa resa med skeppet Beagle var någon gång under 1400-talet!

Ironi?

Ein woche

Oj, en hel vecka sedan jag skrev nåt här senast - och ingen har sagt något! Det känns på något vis som när folk upptäcker att jag inte längre finns kvar på Facebook och nästan anklagande frågar varför?? trots att det tagit dom två månader att inse att användaren inte längre finns kvar. Och jag förstår att med hundratalet vänner på sina listor så kan man inte ha koll på varenda en av dom och dessutom har man mer kontakt med vissa personer än andra, så att upptäcka att en enda person inte är kvar där kan vara vanskligt. Men samtidigt ... om det tar veckor eller månader innan man inser att jag inte är kvar ... då kan ju min närvaro där från första början heller inte vara så viktig.

Jag kanske tänker lite snurrigt. Jag vet inte. Men den största anledningen till att jag valde att inte vara kvar på Facebook är för att jag egentligen inte gjorde något där. Det blir på något sätt lite fånigt att skriva statusuppdateringar om att man precis ätit en ostmacka eller att man gått i skolan eller sett en film - och läsa alla andras liknande statusuppdateringar - för handen på hjärtat; vem bryr sig om sådant? Vidare har jag heller inte behovet av att veta allt om mina vänner och deras vänner och ... ja, ni fattar. Behovet att "snoka" existerar inte hos mig och eftersom det är just det som Facebook finns till för (känns det som i alla fall) så kände jag att det var lika bra att lägga ner verksamheten och fokusera på annat, lägga tiden på den här bloggen och min hemsida.

Men ni ser ju hur det går med det. En vecka utan ett inlägg. Fast svaret är enklare än vad kan tro. Jag har inte skrivit eftersom det inte funnits något att skriva om. Visst, jag hade kunnat skrivit om wrestling eftersom jag sett en del den sista tiden, men jag är övertygad om att det verkligen enbart är jag som är intresserad av det av alla som känner till den här bloggen. Och hemsidan ... jag vet inte hur många som besöker den heller eftersom den uppdateras med en artikel varannan vecka, med lite tur. Och historia är ju inte allas gebit heller, så jag tror inte att alla lockas av den helt enkelt. Men lösningen blir att påminna sig själv om varför man primärt skriver; för sig själv eller för andra? Och jag skriver för min egen del, för att utbilda mig själv. I alla fall när det gäller hemsidan.

När det gäller bloggen så existerar den primärt som en plattform från vilken jag kan trycka ner i halsen på er läsare hur bra och otroligt vacker jag tycker Mickie James är.

Nej, det är inte sant. Men man skulle nästan kunna tro att det låg till på det viset. Ibland. Jag tycker visserligen att Mickie James är vacker och att hon är otroligt bra på det hon håller på med, men det är inte därför bloggen finns. Den finns för att ... Linda ville det? Jag vet inte varför den finns ... jag antar att jag skulle kunna använda den för att ventilera mina funderingar och tankar kring världens stora frågor, men jag vet inte vad det skulle kunna tjäna till. Det finns mycket jag skulle kunna säga och lika många jag skulle kunna säga det till, men det finns ingen poäng med att göra det då varken jag eller någon annan blir hjälpt av det.

Så bloggen får bli någon slags scen för struntprat och allmänt meningslöst skrivande. Det får ni stå ut med, ni få som kommer hit.

Zurück gekommen!

Operation Landsflykt har kommit till ända och med det är undertecknad också åter hemmavid. Dagen kommer att användas till att vila och låta kroppen återhämta sig medelst soff- eller datorläge (eller varför inte kombinera dessa?) och film och/eller senaste avsnittet av TNA Impact! som jag inte kunnat sett på grund av Operation Landsflykt.

Något direkt nyårsfirande blev det inte för undertecknad, men vad jag kan förstå så har vissa bekanta haft det lite roligare än de andra på den fest som anordnades på hemmaplan. Kanske behöver man trots allt inte sörja allt för hårt för att man själv inte var där ...

Det är som sagt nytt år och på TV har kanalerna och programmen haft svenskt mästerskap i årskrönikor och tillbakablickar och best of under året som gått - så det har med andra ord varit ett evinnerligt tjatande. Det fanns även flyktig tanke hos undertecknad att rätt detaljerat sammanfatta 2010 månad för månad i den här bloggen, men jag har ingen lust att hänga ut någon för vare sig något bra eller dåligt, så det blir inget med det. Det enda jag kan göra är att erbjuda er denna sammanfattning.

"Året började uselt och trots ansträngningar för att göra det bästa av situationen så blev det bara värre. Läxan blev att man måste vara två för att dansa. Under sommaren hade det ordnat upp sig och det mesta var klackarna i taket och årets andra hälft har varit helt lysande, även om läxan från årets början bekräftades återigen rätt tidigt. Den sista veckan var helt perfekt."

Frågor på detta?

Operation Landsflykt

Idag I morgon inleds Operation Landsflykt på obestämd tid. Till dess att den är avslutad kommer bloggen att iaktta radiotystnad.

Den som vill ha något att göra "i väntan på", som det heter, kan stödköpa och sympatiläsa Historiska essäer. Klicka på bannern till höger.

Tack.

Shake-bloody-speare

Jag har slagits med mitt Shakespearearbete i veckor. Skjutit upp det, förträngt det, tagit tag i det, läst lite, försökt förstå, läst om, försökt förstå ännu mer, gett upp, skjutit upp det, förträngt det, tagit tag i det, läst en bit till, försökt förstå, greppat lite, läst om, gett upp ... ja, ni fattar. Så nu sitter jag här, på kammaren och iklädd stress- och ångestdräkten, och kämpar med att få ihop det hela till en bra disposition så att jag det första jag gör i morgon bitti kan hålla ett försenat anförande om det jag läst, ett anförande som läraren dessutom skall bli nöjd med.

Inte det lättaste.

Jag har inga problem med att förstå det engelska språket egentligen. Jag anser mig vara väldigt duktig på både läs- och hörförståelse vad gäller engelskan och dessutom rätt bra på att uttrycka mig och göra mig förstådd. Jag spenderade ett halvår i England för snart fem år sedan och fick ibland påminna folk om att jag inte var engelsman. Så jag lyckade till och med lura engelsmännen med mina språkliga kunskaper. Så bra är jag - och det är ett konstaterande, inget mer, för det finns en poäng med raljerandet, som är denna; trots mina erfarenheter och kunskaper så är det fanimej ingen dans på rosor att förstå Shakespeare, ens på svenska och ännu mindre på engelska!

Jag tänker inte skämmas för att jag får kämpa med att begripa mig på Shakespeare på engelska. När jag vistades i England det där halvåret så var jag på en teater och hjälpte en grupp ungdomar att sätta upp Shakespeares Pericles. Dom fattade ingenting heller - och då är dom infödda britter! Så med risk för att bli tjatig; Shakespeare är ingen dans på rosor!

Men det måste göras - och jag är en bit på väg. Jag blir klar också, så det är ingen fara, men vi får se om läraren blir nöjd med resultatet. Men det skall bli skönt att kunna släppa det ok från mina axlar som Shakespeare är efter det här. Det har varit en pärs. Sedan kan jag lägga all energi på historiaarbetet och arbetsuppgifterna i svenskan som båda skall vara klart den tolfte december.

Och inte att förglömma; studera in frågorna till religionsprovet nästa torsdag. Personligt rekord: ett poäng från maximala. Får se om jag kan slå det.

Jag har blivit kallad "beläst som få" på en blogg idag. Jag börjar därmed så sakteliga ifrågasätta blogginnehaverskans omdömesförmåga ...

Omstrukturering

Jag har nog aldrig nämnt detta, men jag har under en tid känt att mitt liv behöver omstruktureras - jag har bara inte vetat exakt hur. Men nu är nog den omstruktureringen lite halvt på gång. Tror jag. Vi får se hur det går. Funderar på att sparka liv i hemsidan också, men det får ske i egenskap av tid i sådant fall. Den borde rensas lite först, tror jag.

Det är fler saker som det borde sparkas liv i. Spelföreningen t.ex. Och mitt bokprojekt. jag har inte skrivit något på säkert två månader, även om en del forskning har bedrivits i ämnet, så det är bannemej dags. Men det har, som så mycket annat, handlat om tid och ork - och när det ena har funnits så har inte det andra gjort det. Nåja, det löser sig nog, vad det lider. Men jag har framsidan klar i alla fall! Alltid något.

Och på tal om projekt, tid och ork så höll jag på att dra igång ett nytt bloggprojekt idag, men jag snubblade på första hindret eftersom det inte fanns någon lämplig webbadress. Kanske är tur det när allt kommer omkring, för som sagt; man skall ha tid och ork för det också.

Live, damn you!

På allmän begäran försöker vi sparka liv i det lik som är denna blogg. Vi får se hur det går.