Torsdagsnöje

Adjö till det gamla

Celebrate good times, come on!

Dagens frukost

En vanlig söndagkväll på Odengatan

Det går bra nu

När jag började studera igen i höstas var jag faktiskt lite rädd. Jag har inte suttit i en skolbänk på riktigt sedan gymnasiet och mina senaste halvhjärtade försök till studier efter det har slutat i katastrof (om man bortser från sejouren på Radiolinjen, som gick som en dans). Så nu när det vad dags för gammal hederlig ämnesläsning igen så var jag faktiskt rädd. Hur skulle detta sluta? Som förra gången? Och gången dessförinnan?

Men nej, det har gått hur bra som helst. Med en månad kvar tycker jag faktiskt att det är tråkigt att det snart är slut, eftersom jag trivs så bra. Och det är inte bara en känsla jag har, att saker och ting går bra. Lärarna säger samma sak; de ser mellan fingrarna ibland när jag missar ett inlämningsarbete eftersom de arbeten jag gjort förut har varit så bra, de nästan garanterar mig ett omdöme av bästa sort efter avslutat läsår, de blir inte oroliga för att jag inte skall fixa biffen när jag inte begränsar mina fördjupningsarbeten så mycket som de kanske hade velat, de säger åt mig att jag helt enkelt inte skall gå kvar på skolan utan gå vidare till de nivåer jag redan är på och jag blir handplockad till att prata med skolans "chefer" när de kommer på besök. På alla de prov jag gjort i skolan har jag sammanlagt bara missat sju poäng och jag får höra på omvägar om hur lärare berömt mig i andra sammanhang.

Allt detta är naturligtvis roligt och det känns bra att veta att det inte bara är jag som tror att det går bra - alla bekräftar ju att det faktiskt gör det också. Bara igår fick jag ett väldigt gott betyg när jag med all hast ryckte in med väldigt kort varsel och skrev en text till lokaltidningen. Så jo, jag är på gång, verkligen. Framtiden är utstakad, jag har underbara människor vid sidan om mig och jag stormtrivs med livet just nu. Allt tickar på, allt går av bara farten. Jag behöver inte ens anstränga mig så mycket, jag kan bara luta mig tillbaka och följa med.

Jag vet vem jag är, jag vet var jag är och jag vet vartåt jag skall. För att citera Prins Daniel; "det går bra nu".

Aldrig mer

Vilken natt! Jag har nog haft feber eller något annat äckligt. Var trött exakt hela dagen och jag trodde att det berodde på att jag bara sov fyra timmar under natten till söndagen, timmar som jag sedan aldrig sov igen. Kanske var det så, kanske inte. Men igår kväll ... fy fan. Jag var så trött att jag var desperat efter en promenad bara för att hålla mig vaken. Men ... det blev inte så. Datorn lade av, jag lade ner ner i soffan och sedan var jag väck. Det värsta var nog att jag lurade ut en vän i tron att vi skulle promenera också. Tydligen var han här och ringde på dörren och allting, enligt ett surt (såklart) SMS jag fått. Jag minns inte ens om jag hört det eller inte. Hela natten känns som en dröm ... vaknade upp i soffan, lade mig i sängen, sprang fram och tillbaka till toaletten, lade mig i soffan igen, somnade, vaknade omkring 03.00, förflyttade mig till sängen, somnade igen ... och vaknade nu när klockan ringde 07.00 i morse.

Och jag är inte ens utvilad. Men jag är stel överallt. Jag skyller på soffan.

Dessutom har jag haft en sådan där konstig dröm som jag brukar ha när jag har kraftig feber, som inte går att förklara. Allt kretsar bara kring den drömmen, till och med när jag vaknar till och vänder på mig. Det är som att hjärnan låser sig vid en sak och sedan inte kan släppa det. I natt var revolutionen 1809 (undrar varför? Duh!) och att vända sig i sängen och ligga still var ett måste för att den skulle lyckas. Ungefär så. Det är skitäckligt när det blir så där och jag kan inte förklara det på ett bättre sätt heller.

Idag känns det dock bättre. Tur det. Och förlåt Henrik för att du var ute i onödan! Jag skäms. Jag bjuder på öl nästa gång.

Kvinnor = Voynich

Idag slog det mig att kvinnor är som Voynichmanuskriptet; man kan spendera hur mycket tid man vill för att försöka knäcka koden, men ju mer man tittar och funderar desto mer oförklarligt, förvirrande och främmande blir innehållet.

Höjden av irritation ...

... torde ju vara när man sitter uppe till klockan två en torsdag kväll för att kunna vara så förberedd det bara går när man nästföljande morgon skall redovisa sitt Shakespearearbete bara för att finna att det skjuts upp till veckan efter.

... torde ju vara när man skickar ett SMS till en god men ivrigt väntande vän och tvingas meddela att den roande helgen man planerat gått om intet bara för att morgonen efter upptäcka att SMS:et aldrig skickats.

... torde ju vara när man vaknar och med flackande blick beskådar den - vad blir det? Fjärde? - dagen i rad som det snöar och man fortfarande inte lokaliserat halsduken och handskarna från förra vintern, trots att man vet att de ligger någonstans i den omedelbara omgivningen.

... torde ju vara när det enda många av de man känner de senaste dagarna bara kunnat pratat om kvällens festligheter och man själv fortfarande inte vet om man har lust med sådana aktiviteter och dessutom är pinsamt medveten om att det enda man har att ta på sig i festkläderväg är ett par mysbyxor och en avklippt skjorta och sannolikt ändå har en teaterföreställning att gå på.

Omstrukturering

Jag har nog aldrig nämnt detta, men jag har under en tid känt att mitt liv behöver omstruktureras - jag har bara inte vetat exakt hur. Men nu är nog den omstruktureringen lite halvt på gång. Tror jag. Vi får se hur det går. Funderar på att sparka liv i hemsidan också, men det får ske i egenskap av tid i sådant fall. Den borde rensas lite först, tror jag.

Det är fler saker som det borde sparkas liv i. Spelföreningen t.ex. Och mitt bokprojekt. jag har inte skrivit något på säkert två månader, även om en del forskning har bedrivits i ämnet, så det är bannemej dags. Men det har, som så mycket annat, handlat om tid och ork - och när det ena har funnits så har inte det andra gjort det. Nåja, det löser sig nog, vad det lider. Men jag har framsidan klar i alla fall! Alltid något.

Och på tal om projekt, tid och ork så höll jag på att dra igång ett nytt bloggprojekt idag, men jag snubblade på första hindret eftersom det inte fanns någon lämplig webbadress. Kanske är tur det när allt kommer omkring, för som sagt; man skall ha tid och ork för det också.

Hemma igen

Jag är nyss hemkommen från en resa till annan ort. Det har nämligen varit lov (en typ av ledighet som föräras studenter, det vill säga mig) och den har undertecknad spenderat instängd i en lägenhet i Sandviken i fem dagar med en filmduk, projektor och en Xbox 360 som enda sällskap. Ja, det och ägaren till alla prylarna och lägenheten förstås. Ett udda sätt att spendera sin ledighet kan tyckas och kanske blir det mer udda när man betänker att ägaren av lägenheten, filmduken, projektorn och spelmaskinen tagit ut semester för att sitta och uggla fem dagar i sträck med ovan nämnda student.

Men det skiter vi i. För den givna frågan blir naturligtvis denna; kan sådant vara roligt? Och vårat svar blir lika självklart; ja. Ja, det kan det. Det kan det sannerligen! Veckan har varit den bästa för oss båda på mycket, mycket länge och vi skulle ha kunnat suttit i en vecka till. Lätt. Dessutom är det något terapeutiskt med att sitta i en bekväm fåtölj i en mörklagd lägenhet som bara lämnas två gånger under tiden man är där (en gång för att handla mat och den andra för att åka hem). För hur osannolikt det än låter så finner man ändå tid till att reflektera över tingen i sig mellan alla headshots i Rainbow Six: Vegas 2, alla baklängesmålen i NHL10, pusslen i Lara Croft and the Guardian of Light och samlandet av mini kits i Lego Star Wars, särskilt som resten av världen, med sina ansvar, åtaganden och bekymmer, inte för ögonblicket existerar. Det är med andra ord skönt att vara isolerad ett tag - och bara vara sig själv.

Och man kommer till insikt. Om man har tur. Det är visserligen inga världsomvälvande insikter, det skall medges, men på det personliga planet kan de ha minst lika stor inverkan som om de vore det. Kanske handlar det bara om att hitta sin plats och sin roll. Kanske handlar det om att bryta sig loss från den mall man hamnat i. Det kan handla om jobbet, utbildningen, fritidssysselsättningarna, intressena, vännerna, familjen och kärleken.

Ack, kärleken ...

Slutsatsen, som kommer någonstans mellan den sista resten av gårdagens familjepizza och freudianska felsägningar som "alla skriker och det står åt alla håll, men vad fan - jag bara kör in", blir något i stil med att allt handlar om inställning och attityd. Du är den du är, du gör det du gör och du tycker om det du tycker om - och bättre än så går det inte att få. För att du valt det. Förlusten tillhör helt kort dom som inte håller med.

Kommer jag någonsin att hitta min roll? Min plats? Jag vet inte. Till viss del har jag nog det redan. Yrkesmässigt pågår det trevande sökandet fortfarande, men inte utan karta och kompass - så ge mig ett par år så har jag hittat fram. Vännerna? Familjen? Jag har de bästa vännerna i världen även om de oftast inte delar mina intressen och jag stormtrivs med min familj.

Kärleken då, detta tveeggade svärd? En gång trodde jag att hittat rätt. Det visade sig inte stämma och även om jag ser på de åren som bortkastad tid eftersom jag inte har ett dyft att visa upp från dom så ångrar jag det på sätt och vis inte. Jag ångrar det inte av den enkla anledningen att dom lett mig hit. Till där jag är idag. Nu. Och känslor är inget man kontrollerar. Antingen finns dom eller så finns dom inte. Kanske finns dom där en vacker dag även för mig, men min insikt är att det som sker det sker och den som missar åkturen missar en jävligt bra sådan. Men någon brådska är det inte för det. Man skall inte stressa och det finns ingen anledning att grubbla över det man ändå inte kan påverka.

Summa summarum av raljerandet blir i alla fall att jag är tillfreds med det mesta. Jag vet var jag är på väg och jag vet hur jag skall ta mig dit. Sedan kanske vägen inte blir exakt som man tänkt sig - vilket jag hoppas att den inte blir, för lite improvisation har ingen dött av - men fram kommer jag. Och jag har världens bästa människor vid min sida; alla dom som känner mig och som förtjänar att kallas mina vänner!

Diska

Det är något terapeutiskt med att diska. När man står där med händerna i vattnet, en diskborste i ena handen och något köksredskap eller ätdon i den andra, så kommer man på något sätt inte undan sina egna tankar. Det finns ingenting som kan distrahera hjärnan; ingen dator med en massa hemsidor som bara måste läsas eller videoklipp som bara måste ses, ingen TV-apparat med underfundiga eller intressanta program som antingen roar den avslappnade hjärnan eller föder den med onödigt vetande. Det finns bara du och disken - och det är i sådana lägen som jag kan finna mig kontemplera över livets alla nycker, alla de vägar vi vandrat på som tagit oss just precis hit där vi är idag och inte någon annanstans. Vad hade skett om vi valt annorlunda vid något tillfälle?

Vilka vägar har vi tagit för att komma hit? Varför är vi just här, just idag? Kanske vet vi inte, kanske gör vi det. Kanske kan några av oss peka på en eller flera val och händelser som ändrade riktning på det kryssningsfartyg som är våra liv, som gjorde att vi fick navigera om och bort från den kurs som vi då trodde var den rätta. Kanske berodde det på det där jobbet man plötsligt fick som man inte trodde att man skulle få. Kanske kom man in på en utbildning som gjorde att man fick tänka om. Kanske träffade man den rätta och flyttade ihop och därför lade sina andra planer på is för ett ögonblick? Eller kanske var det en kombination av ovanstående; man kom in på en utbildning som ledde till ett jobb där man träffade den rätta? Vad hade skett - och var hade man varit - om man inte fått just precis det jobbet i det läget?

Eller så funderar man på småsaker som man egentligen aldrig reflekterar över annars, mest kanske för att man antingen tar dem för givet eller inte tar sig tid att granska dom närmare. Som varför kakapofågeln på Nya Zeeland glömt bort att den glömt bort hur man gör när man flyger, vem Liemannen egentligen jobbar för och om Jesus gjorde sig skyldig till gravskändning när han öppnade sin egen grav. Eller om man kan få gåshud i näsan, hur många gafflar det kan rymmas i en limpa eller hur ett tangentbord sett ut om människan utvecklats från ormen istället för från apan?

Men mest av allt står man och funderar över hur satans outgrundligt tråkigt det kan vara att diska!