The Last Starfighter, 1984Alex Rogan bor i en trailerpark tillsammans med sin familj, sin flickvän och sina vänner. Han vill inte stanna där; han vill ut i världen, se andra delar av USA än bara trailerparken. Men han är en hejare på arkadspelet Starfighter och lyckas till och med slå nytt rekord i detsamma. Detta blir hans biljett ut i universum då spelet i själva verket tillverkats av utomjordingar som ett sätt att rekrytera folk till deras flotta med rymdskepp i ett pågående krig. Alex rekryteras i hopp om att hans talang för arkadspelet kan överföras till riktiga rymdskepp, men problemet är att han är den enda stridspiloten som är kvar mot fiendens rymdskeppsarmé.
Premisserna för det här spelet är lite löjliga med dagens mått mätt, men med tanke på storsuccén Tron är det inte underligt att även den här filmen gjordes ett par år senare. Spelindustrin var på väg upp igen och det gällde att kapitalisera på det. Här blir Alex inte insugen i spelet på något mystiskt vis; det som händer honom händer i det verkliga livet. Detta faktum känns rätt fräscht och är tacksamt, men filmen är ändock inte särdeles bra. Utomjordingarna känns bara komiska och den avgörande rymdstriden, som hela filmen bygger upp till, är över alldeles för fort och enkelt. Det blir lite av ett antiklimax. Effekterna kan man inte säga så mycket om; detta var som sagt 1984. Ingen film jag skulle sätta mig att se igen.
Marooned, 1969Tre astronauter på återfärd mot Jorden upptäcker att raketerna på deras farkost vägrar att tändas. Detta innebär att de inte kan återinträda i Jordens atmosfär och landa - det är med andra ord strandsatta i omloppsbana runt Jorden. Teknikerna på NASA jobbar frenetiskt på en lösning, men inser tillslut att det enda de kan göra är att se på när astronauterna dör av syrebrist inom ett par dygn. Det finns dock personer som vägrar att ge upp hoppet och ganska snart är en vågad, påskyndad och otestad räddningsaktion på gång. Problemet är bara ett orkan ute till havs äntrat riktning och nu är på väg mot uppskjutningsplatsen. Om inte räddningsfartyget hinner skjutas upp i tid är hoppet ute för astronauterna - som dessutom har ont om syre. Så ont att NASA subtilt får dom att förstå att enda chansen att få några av dom hem levande är att en av dom lämnar farkosten.
Tempot är rätt okej i den här filmen och skådespelarinsatserna är väldigt bra. Effekterna är övertygade - men så fick den en Oscar® för det också. Dock kan jag tycka att filmen fokuserar mer på personerna på Jorden och deras strävan efter att lyckas med räddningsaktionen än på astronauterna som är fast i rymden, men å andra sidan sitter astronauterna där de sitter och det finns inte mycket för dom att göra än att vänta. Och i typisk dramaturgisk stil räddas de två kvarvarande astronauterna (efter att den tredje tidigare heroiskt offrat sig för att rädda sina kamrater) i precis sista sekunden, dels av NASA:s räddningskapsel men också av en sovjetiskt dito som underligt nog bara dyker upp utan att först förankra detta med NASA. Rätt okej film, men jag hade förväntat mig mer. Inte så bra som jag hade hoppats.
Logan's Run, 1976Året är 2274 och mänskligheten bor i en idyllisk stad under en kupol, som skydd för föroreningar och annat hemskt. Människorna behöver knappt arbeta alls utan bara njuta av livet - men det finns en hake; när de blivit trettio år avslutas deras liv och de kan återfödas i en religiös ceremoni som heter Carousel. Det finns personer som försöker fly från sitt öde - runners - och det finns personer som jobbar med att stoppa dessa. Logan är en sådan; en Sandman. En dag blir han beordrad att själv bli en runner så att han kan infiltrera ett hemligt sällskap med andra runners och leta reda på deras fristad, Sanctuary, och förgöra den. Tillsammans med en annan runner, Jessica, börjar Logan jakten på Sancturary, jagad av sin kollega Francis. Jakten leder utomhus, där Logan och Jessica upptäcker att världen utanför, om än näst intill obebodd, inte alls är så hemsk som alla har trott. Logen inser att han måste återvända till kupolen och berätta för alla vad han upptäckt.
Jag gillar den futuristiska känslan inne i kupolstaden, men idén med att en till synes utopisk värld i själva verket är av ondo känns lite blasé. Det kanske inte var det 1976, men idag har vi matats med denna föreställning så ofta att det på sätt och vis tappat sin udd. Det skall dock påpekas att miniatyren av staden, som används som etablerande bilder, är riktigt bra gjord och kan nästan lura vem som helst. Skådespelarna är också bra, som Michael York (som många idag kanske mera känner igen som Basil Exposition i Austin Powers), men det är Peter Ustinov som stjäl showen med sin tolkning av den smått förvirrade åldrande mannen de stöter på utanför kupolen. Filmen är bra. Inte den bästa Science Fiction-filmen som finns, men klart sevärd.
Journey to the Far Side of the Sun, 1969Eurosec, European Space Exploration Complex, har hittat en hittills okänd planet i vårt solsystem. Anledningen till att planeten inte hittats tidigare är för att den ligger på andra sidan solen i en exakt likadan omloppsbana som Jorden - och därmed alltid dold för oss. Amerikanen Glenn Ross och engelsmannen John Kane skickas i en bemannad farkost för att utforska den nya planeten, men något går fel och de kraschlandar. Kane avlider, men Ross upptäcker att han är tillbaka på Jorden där han förhörs av Eurosec om varför de återvänt efter bara tre veckor, trots att resan till planeten och tillbaka igen skall ta dubbla den tiden. Men Ross och Kane vände väl aldrig tillbaka? Är allt verkligen som det skall vara? Ross upptäcker att allt runt omkring honom är spegelvänt, inklusive all text. Hur kan detta komma sig? Lösningen på problemet kan bara vara en sak; planeten är en exakt spegelbild av Jorden!
Filmen är intressant även om den är ologisk; hur kan två planeter så långt ifrån varandra dela samma DNA och därmed bli spegelbilder av varandra? Hur kan de utvecklas exakt likadant? Men sådana logiska problem är inget som Gerry och Sylvia Anderson, personerna bakom TV-serier som UFO och Månbas Alpha, tycks oroa sig med - och det behövs inte heller eftersom filmen faktiskt fungerar ändå. Handlingen är så långsökt att den faktiskt blir fängslande - och deras förkärlek för små modeller av farkoster, byggnader och annat är fascinerande. Däremot lämnar slutet en hel del att önska eftersom ingenting faktiskt löser sig; Ross dör han också, Eurosec förstörs och den enda överlevande, Eurosecs ordförande, spenderar resten av livet med att desperat försöka övertyga alla om att den andra planeten faktiskt finns - vilket ingen tror på. Så det som händer i filmen är egentligen bara ett slöseri med tid - men ändå relativt sevärd.
Nu återstår väl att se vad det blir för filmer den här veckan ...
