- Men hörru du, hör jag er alla fråga, hur går det med ditt bokprojekt, Daniel?
Okej, ni kanske inte frågar det varenda en av er (eller ens någon alls), men jag vill ändå berätta. Ni kanske minns "stör ej! Geni i arbete!"-posterna för ett par veckor sedan? Sedan dess har ... inte mycket hänt. Inte i rent författande i alla fall. Men idag satt jag och skrev ner (förhoppningsvis) livsviktig information som skall in i det jag redan skrivit - och som ändå måste skrivas om så att det blir begripligt. Så jag gör framsteg, men det kanske inte märks så väl.
Det mest pinsamma var ehuru det faktum att jag var tvungen att förklara för folk på skolan att det jag satt och arbetade så imponerande flitigt med inte alls var något skolarbete utan privat forskande till ett projekt jag håller på med på min fritid ... jag tror inte att dom förstod. Dom kunde nog inte ens att behandla informationen, är jag rädd ...
Fast det är av ringa betydelse. Jag ville mest bara lämna en liten statusuppdatering om de framsteg som ändå gjorts, trots att de är små.
Nu kan ni gå vidare med era liv.
måndag 31 januari 2011
fredag 28 januari 2011
Fåfängebok
Jag har gjort det.Jag trodde aldrig att det skulle ske, men nu är det gjort; jag har köpt en bok enbart på grund av fåfänga. Visserligen har jag en gång köpt en bok jag redan ägt (Last Chance To See ..., Douglas Adams), men det berodde på att det första exemplaret jag införskaffade försvann spårlöst, förmodligen kvarglömd på någon Ålandsbåt. Så att jag sent om sider köpte ett nytt exemplar av samma bok var alltså ett handlande i ett rent ersättningssyfte.
Men nu har jag alltså köpt en bok bara för att den skall se snygg ut i hyllan. Visst, de flesta av de böcker jag äger har den rollen, men det är omständigheter mer än tanke eftersom jag inte hunnit med att läsa ens en bråkdel av dom även om planen alltid varit att göra det. Men den här ... nej, det visste jag redan när jag köpte den att det var för just det syftet, att den skulle stå där i hyllan och se snygg ut. Boken jag köpte var Lars Ericsons Johan III - en biografi i inbundet format.
Men missförstå mig rätt, jag har alla intentioner att läsa boken! Det är bara det att jag ... redan äger den. Jo, det är sant; jag har köpt en bok jag redan har. Medvetet, också! Men att jag köpte just det här exemplaret var av den enkla anledningen att den ser snyggare ut i hyllan än den pocketversion som redan står där. Till mitt försvar kan jag dock meddela att den bara kostade femtionio kronor.
Men jo, fåfänga är ordet. Och det värsta är att det finns andra böcker i hyllan som jag vill göra samma sak med ... jag känner mig så billig.
torsdag 27 januari 2011
Skott i foten
Vargstammen i Sverige riskerar inavel. Vargstammen i Sverige skall förstärkas genom att vargar från djurparker skall placeras ut i skogarna. Man vill förstärka vargstammen i Sverige genom att importera ryska vargar. Vargstammen i Sverige mår tydligen inte så bra.
Varför envisas vi då med att kräva jakt på varg?
Är det inte statistiskt bevisat att hundar löper större risk att skadas och/eller dödas av sina ägares bilar än av vargar? Är det inte fastslaget att det finns fler rapporter om människor som attackerats av björnar än av vargar? Är det inte vetenskapligt bevisat att det överlägset värsta rovdjuret av dom alla är människan?
Och ändå är det ingen som kräver jakt på vare sig bilar, björnar eller människor?
Varför envisas vi då med att kräva jakt på varg?
Är det inte statistiskt bevisat att hundar löper större risk att skadas och/eller dödas av sina ägares bilar än av vargar? Är det inte fastslaget att det finns fler rapporter om människor som attackerats av björnar än av vargar? Är det inte vetenskapligt bevisat att det överlägset värsta rovdjuret av dom alla är människan?
Och ändå är det ingen som kräver jakt på vare sig bilar, björnar eller människor?
tisdag 25 januari 2011
Kvinnor = Voynich
Idag slog det mig att kvinnor är som Voynichmanuskriptet; man kan spendera hur mycket tid man vill för att försöka knäcka koden, men ju mer man tittar och funderar desto mer oförklarligt, förvirrande och främmande blir innehållet.
torsdag 20 januari 2011
Ein woche
Oj, en hel vecka sedan jag skrev nåt här senast - och ingen har sagt något! Det känns på något vis som när folk upptäcker att jag inte längre finns kvar på Facebook och nästan anklagande frågar varför?? trots att det tagit dom två månader att inse att användaren inte längre finns kvar. Och jag förstår att med hundratalet vänner på sina listor så kan man inte ha koll på varenda en av dom och dessutom har man mer kontakt med vissa personer än andra, så att upptäcka att en enda person inte är kvar där kan vara vanskligt. Men samtidigt ... om det tar veckor eller månader innan man inser att jag inte är kvar ... då kan ju min närvaro där från första början heller inte vara så viktig.
Jag kanske tänker lite snurrigt. Jag vet inte. Men den största anledningen till att jag valde att inte vara kvar på Facebook är för att jag egentligen inte gjorde något där. Det blir på något sätt lite fånigt att skriva statusuppdateringar om att man precis ätit en ostmacka eller att man gått i skolan eller sett en film - och läsa alla andras liknande statusuppdateringar - för handen på hjärtat; vem bryr sig om sådant? Vidare har jag heller inte behovet av att veta allt om mina vänner och deras vänner och ... ja, ni fattar. Behovet att "snoka" existerar inte hos mig och eftersom det är just det som Facebook finns till för (känns det som i alla fall) så kände jag att det var lika bra att lägga ner verksamheten och fokusera på annat, lägga tiden på den här bloggen och min hemsida.
Men ni ser ju hur det går med det. En vecka utan ett inlägg. Fast svaret är enklare än vad kan tro. Jag har inte skrivit eftersom det inte funnits något att skriva om. Visst, jag hade kunnat skrivit om wrestling eftersom jag sett en del den sista tiden, men jag är övertygad om att det verkligen enbart är jag som är intresserad av det av alla som känner till den här bloggen. Och hemsidan ... jag vet inte hur många som besöker den heller eftersom den uppdateras med en artikel varannan vecka, med lite tur. Och historia är ju inte allas gebit heller, så jag tror inte att alla lockas av den helt enkelt. Men lösningen blir att påminna sig själv om varför man primärt skriver; för sig själv eller för andra? Och jag skriver för min egen del, för att utbilda mig själv. I alla fall när det gäller hemsidan.
När det gäller bloggen så existerar den primärt som en plattform från vilken jag kan trycka ner i halsen på er läsare hur bra och otroligt vacker jag tycker Mickie James är.
Nej, det är inte sant. Men man skulle nästan kunna tro att det låg till på det viset. Ibland. Jag tycker visserligen att Mickie James är vacker och att hon är otroligt bra på det hon håller på med, men det är inte därför bloggen finns. Den finns för att ... Linda ville det? Jag vet inte varför den finns ... jag antar att jag skulle kunna använda den för att ventilera mina funderingar och tankar kring världens stora frågor, men jag vet inte vad det skulle kunna tjäna till. Det finns mycket jag skulle kunna säga och lika många jag skulle kunna säga det till, men det finns ingen poäng med att göra det då varken jag eller någon annan blir hjälpt av det.
Så bloggen får bli någon slags scen för struntprat och allmänt meningslöst skrivande. Det får ni stå ut med, ni få som kommer hit.
Jag kanske tänker lite snurrigt. Jag vet inte. Men den största anledningen till att jag valde att inte vara kvar på Facebook är för att jag egentligen inte gjorde något där. Det blir på något sätt lite fånigt att skriva statusuppdateringar om att man precis ätit en ostmacka eller att man gått i skolan eller sett en film - och läsa alla andras liknande statusuppdateringar - för handen på hjärtat; vem bryr sig om sådant? Vidare har jag heller inte behovet av att veta allt om mina vänner och deras vänner och ... ja, ni fattar. Behovet att "snoka" existerar inte hos mig och eftersom det är just det som Facebook finns till för (känns det som i alla fall) så kände jag att det var lika bra att lägga ner verksamheten och fokusera på annat, lägga tiden på den här bloggen och min hemsida.
Men ni ser ju hur det går med det. En vecka utan ett inlägg. Fast svaret är enklare än vad kan tro. Jag har inte skrivit eftersom det inte funnits något att skriva om. Visst, jag hade kunnat skrivit om wrestling eftersom jag sett en del den sista tiden, men jag är övertygad om att det verkligen enbart är jag som är intresserad av det av alla som känner till den här bloggen. Och hemsidan ... jag vet inte hur många som besöker den heller eftersom den uppdateras med en artikel varannan vecka, med lite tur. Och historia är ju inte allas gebit heller, så jag tror inte att alla lockas av den helt enkelt. Men lösningen blir att påminna sig själv om varför man primärt skriver; för sig själv eller för andra? Och jag skriver för min egen del, för att utbilda mig själv. I alla fall när det gäller hemsidan.
När det gäller bloggen så existerar den primärt som en plattform från vilken jag kan trycka ner i halsen på er läsare hur bra och otroligt vacker jag tycker Mickie James är.
Nej, det är inte sant. Men man skulle nästan kunna tro att det låg till på det viset. Ibland. Jag tycker visserligen att Mickie James är vacker och att hon är otroligt bra på det hon håller på med, men det är inte därför bloggen finns. Den finns för att ... Linda ville det? Jag vet inte varför den finns ... jag antar att jag skulle kunna använda den för att ventilera mina funderingar och tankar kring världens stora frågor, men jag vet inte vad det skulle kunna tjäna till. Det finns mycket jag skulle kunna säga och lika många jag skulle kunna säga det till, men det finns ingen poäng med att göra det då varken jag eller någon annan blir hjälpt av det.
Så bloggen får bli någon slags scen för struntprat och allmänt meningslöst skrivande. Det får ni stå ut med, ni få som kommer hit.
torsdag 13 januari 2011
tisdag 11 januari 2011
Två ord ...
Efter att nyss ha sett TNA:s Genesis-gala så har jag bara två ord att säga:
Det borde vara alldeles uppenbart för allt och alla som såg matchen mellan James och TNA:s Knockouts Champion (det betyder dammästare) Madison Rayne vem det var som bar upp hela matchen. Jag har alltid haft överseende med Rayne, trots att hon aldrig har varit bländade i ringen, men när hon nu ställdes mot James blev det pinsamt uppenbart hur långt hon har kvar för att vara ... ja, bra. Och att få James att skriva på för TNA var stort - det borde ha varit det i alla fall - och hon har ju jagat mästarbältet ända sedan hon gjorde debut, så det förvånar mig att hon inte fick vinna titeln här. Desto mer förvånad är jag efter att ha sett matchen. Jag menar, vill inte TNA ha en mästare som faktiskt kan brottas ruskigt bra? Till och med publiken började vid ett tillfälle skandera you can't wrestle! åt Rayne. Inte så snällt, men jag förstår dom ... jag är fanimej övertygad om att TNA fått ut en bättre match ur Tara, trots att hon är skadad, än vad de fick ur en frisk Rayne ... nej, Mickie James är min mästare! Och snart nog också TNA:s. Annars jävlar!
MICKIE JAMES!
Det borde vara alldeles uppenbart för allt och alla som såg matchen mellan James och TNA:s Knockouts Champion (det betyder dammästare) Madison Rayne vem det var som bar upp hela matchen. Jag har alltid haft överseende med Rayne, trots att hon aldrig har varit bländade i ringen, men när hon nu ställdes mot James blev det pinsamt uppenbart hur långt hon har kvar för att vara ... ja, bra. Och att få James att skriva på för TNA var stort - det borde ha varit det i alla fall - och hon har ju jagat mästarbältet ända sedan hon gjorde debut, så det förvånar mig att hon inte fick vinna titeln här. Desto mer förvånad är jag efter att ha sett matchen. Jag menar, vill inte TNA ha en mästare som faktiskt kan brottas ruskigt bra? Till och med publiken började vid ett tillfälle skandera you can't wrestle! åt Rayne. Inte så snällt, men jag förstår dom ... jag är fanimej övertygad om att TNA fått ut en bättre match ur Tara, trots att hon är skadad, än vad de fick ur en frisk Rayne ... nej, Mickie James är min mästare! Och snart nog också TNA:s. Annars jävlar!
måndag 10 januari 2011
Shimmer
Den som söker, han finner. Eller hon. Och jag har sökt - och därigenom också funnit. För ett tag sedan skrev jag lite om kvinnor och wrestling och detta blir lite av en fortsättning på det spåret. Utan att gå in på detaljer så har jag upptäckt ett wrestlingförbund enkom för dambrottare, Shimmer Women Athletes. Det roliga med Shimmer är delvis det faktum att många av de brottare som jag sett och skrivit om, som bland annat Taylor Wilde, Sarita, Hamada och Awesome Kong, antingen har brottats där eller är aktiva där just nu. Och det som gör det hela ännu roligare att titta på är att det är bland den bästa dambrottningen jag sett på år och da'r! Jag är riktigt ordentligt imponerad över intensiteten, farten, kampen och talangen som visas upp!
Det är för mig en outgrundlig gåta hur WWE kan sitta där med sina fotomodeller och kalla dom för dambrottare när det bara är att stoppa ner handen i Shimmer och fiska upp vem som helst egentligen och genast upptäcka att dessa kvinnor osar hjärta och talang. Och det bästa av allt; jag tror bannemej att jag fått nya favoritbrottare - och det i ett wrestlingförbund som inte ens har ett eget TV-program (Shimmers shower spelas in direkt för DVD-släpp).
Den som söker, han finner. Eller hon. Då jag tittade närmare på Shimmer och deras brottare upptäckte jag ett namn som inte alls lät särskilt amerikanskt, kanadensiskt, mexikanskt eller japanskt (som de flesta namnen brukar göra eftersom det är där wrestlingen är som störst). Namnet lät - sitter ni ner? - otroligt svenskt. Namnet var Maja Svensson. Så det finns tydligen svenskar (i det här fallet; svenskor) som håller på med wrestling där borta i staterna! Överraskande, intressant och kul! Och vad bättre är; efter ett tag upptäckte jag att en av tjejerna i Shimmer, som jag läste på lite extra om just då, gått en match för ett annat förbund mot en Jenny Sjödin. Så jag kollade upp henne också. Jenny Sjödin håller inte bara på med wrestling, men bara det faktum att hon gör det gjorde dagen ännu mer rolig! Två svenskor som sysslar med wrestling är fanimej inte dåligt!
Och där det finns två kanske det finns flera? Vem vet? Men mitt nya favoritförbund just nu är i alla fall Shimmer Women Athletes; inga konstigheter, inga TV-såpainslag, bara ren och skär brottning - och som de brottas!
Det är för mig en outgrundlig gåta hur WWE kan sitta där med sina fotomodeller och kalla dom för dambrottare när det bara är att stoppa ner handen i Shimmer och fiska upp vem som helst egentligen och genast upptäcka att dessa kvinnor osar hjärta och talang. Och det bästa av allt; jag tror bannemej att jag fått nya favoritbrottare - och det i ett wrestlingförbund som inte ens har ett eget TV-program (Shimmers shower spelas in direkt för DVD-släpp).
Den som söker, han finner. Eller hon. Då jag tittade närmare på Shimmer och deras brottare upptäckte jag ett namn som inte alls lät särskilt amerikanskt, kanadensiskt, mexikanskt eller japanskt (som de flesta namnen brukar göra eftersom det är där wrestlingen är som störst). Namnet lät - sitter ni ner? - otroligt svenskt. Namnet var Maja Svensson. Så det finns tydligen svenskar (i det här fallet; svenskor) som håller på med wrestling där borta i staterna! Överraskande, intressant och kul! Och vad bättre är; efter ett tag upptäckte jag att en av tjejerna i Shimmer, som jag läste på lite extra om just då, gått en match för ett annat förbund mot en Jenny Sjödin. Så jag kollade upp henne också. Jenny Sjödin håller inte bara på med wrestling, men bara det faktum att hon gör det gjorde dagen ännu mer rolig! Två svenskor som sysslar med wrestling är fanimej inte dåligt!
Och där det finns två kanske det finns flera? Vem vet? Men mitt nya favoritförbund just nu är i alla fall Shimmer Women Athletes; inga konstigheter, inga TV-såpainslag, bara ren och skär brottning - och som de brottas!
söndag 9 januari 2011
Sagan om klänningen - del 1: Danukh och grottrollet
- In medias res.Orden flög runt i huvudet på Danukh och av någon anledning som inte ens han själv kunde identifiera så var dessa de enda som han i stundens hetta kunde tänka på. Danukh var en lång och satt herre i trettioårsåldern, hans blonda hår var vildvuxet och hade inte sett en sax på snart ett år. Ansiktet pryddes av ett tappert försök till skägg, men var annars utan tecken på ålderdom.
- In medias res, tänkte Danukh igen. Om mitt liv vore ett litterärt verk så skulle det börja precis här, tänkte han sedan. Blicken var fokuserad på vidundret framför honom och han misslyckades totalt med att få kroppen att röra på sig och eventuellt ta sig därifrån så fort den bara kunde. Framför Danukh stod det enorma grottrollet och studerade honom med en ilsken blick. Att det fanns grottroll visste Danukh mycket väl, men han hade inte räknat med att träffa på ett sådant just här. Han tittade sig omkring. Han befann sig utanför en liten grottöppning högt uppe i bergen och han visste precis hur han hamnat där. Det var Liondha som bett honom gått hit. Liondah var något yngre än Danukh, kanske tio år yngre eller så, och Danokh tyckte mycket om henne. Hon var rolig och trevligt. Och för en knapp vecka sedan hade hon fått en inbjudan till ett gästabud men insett att hon inte hade något att ta på sig.
Det stämde inte riktigt; Liondah hade massvis med kläder att ta på sig. Problemet var bara att hennes synpunkter på sin egen garderob var helt felformulerade och Danukh visste om det. Det Liondah egentligen menade var att hon inte hade något nytt att ha på sig. Allt hon ägde hade hon redan använt tusen gånger på alla dessa gästabud och gillen hon blivit inbjuden till, i alla fall om hon själv fick uttala sig i frågan - och det var svårt att hindra henne. När så Danukh hade försökt hjälpa henne hade han aldrig kunnat inbilla sig att det skulle sluta med att han skulle stå och stirra ett ilsket grottroll i ögonen.
- Kan inte du gå till Eidsbeýn och hämta en ny klänning åt mig? hade hon sagt samtidigt som hon kastat ett försakat rosa plagg åt sidan. Det var egentligen inget fel på plagget, det var bara det att det hade en rätt så skarp urringning och Liondah inte hade något att ha på sig under det. Hon var rätt stolt över sina behag men hade absolut ingen lust att vifta med dom i ansiktet på allt och alla som skulle närvara på gästabudet.
Eidsbeýn? Grannbyn? Danukh visste var det låg - rakt västerut, på andra sidan bergen. Det tog visserligen en och en halv vecka att gå dit, men han kunde inte säga nej till Liondah där hon stod med sitt vackra svarta hårfall, sitt söta leende och tindrande ögon. Dessutom hade han inget att göra ändå, så en tur till och från grannbyn kunde om inte annat få tiden att gå. Och att hjälpa sina medmänniskor var precis sådant som Danukh tyckte att han var bra på. Så han hade tackat ja. Instruktionerna var enkla; gå till Eidsbeýn, sök upp Liondahs mor och be om att få Liondahs svarta klänning som hängt i en av garderoberna sedan Volfram den Välhängdes svensexa. Allt hade verkat så enkelt - och nu stod han här, öga mot öga med ett grottroll. Visserligen hade han avvikit kraftigt från stigen som gick rätt över berget och hela vägen till Eidsbeýn och någonstans insåg han att det var hans eget fel, men det var inget han var beredd att ta ansvar för just nu. Danukh hade större problem än så; grottrollet hade precis snörvlat till och bankat lite i marken med sin enorma träklubba. Danukh hade svårt att bedöma storleken på trollet, men han uppskattade att det utan tvekan upp till midjan var dubbelt så lång som halva honom själv. Danukh kände att han måste säga något.
- Öh ... tjena.
Grottrollet lade huvudet på sidan, rynkade på ögonbrynen och grymtade irriterat. Någonstans fick Danukh en känsla av att planen inte fungerade och han insåg att det var nu eller aldrig.
- Nej, men jag skall väl gå då kanske ...
Han tog försiktigt ett steg bakåt utan att släppa grottrollet med ögonen, men satte ner foten på en kvist som genast bröts på mitten av tyngden. Ljudet fick Danukh att stelna till och de branta bergväggarna som omgav den osannolika duon gav upphov till ett stort eko som verkade vilja slita öronen av grottrollet, för han - om det nu var en han - tog sig genast för öronen, rätade på sig och gurglade högljutt. Sedan stirrade det på Danukh med en blick som tydligt avslöjade att trollet lade all skuld på honom för öronvärken. Det var nu eller aldrig. Trollet skulle aldrig lugna ner sig tillräckligt och ju längre Danukh stannade, desto säkrare blev hans död. Så han bet ihop, laddade och vände sig sedan om med all hast och började springa. Danukh slöt sina ögon hårt och sprang som han aldrig hade sprungit förut. Det brände i låren och det kändes som att hjärtat skulle bulta sönder hans bröstkorg. Det fanns ingen chans att grottrollet skulle hinna i fatt honom! Danukh var själv förvånad. Han hade inte sprungit på tio år och visste inte att han hade detta i sig.
Det hade han inte heller. Danukh hann bara ta ett steg innan han snavade på en sten och föll till marken. Den plötsliga spring- och fallrörelsen skrämde grottrolle som, i enlighet med sin stränga uppfostran och och i kombination med sitt bristande intellekt alltid hade ansett att anfall verkligen är bästa försvar, vrålade till i rena ilskan och höjde träklubba med sin muskulösa arm. Danukh hörde vrålet där han låg på sin mage och han vände sig raskt om. Han såg trollets arga ögon. Han såg dess öppna mun med alla de vassa tänderna. Han såg salivet som flög åt alla håll. Han blickade upp. Han såg klubban komma emot honom. Fort. Instinktivt rullade Danukh åt sidan och lät trollet missa honom med en decimeter. Klubban slog ned med en kraft som krossade ett par stenar som helt ovetande låg där Danukh precis legat. Trollet uppskattade inte Danukhs undvikande manöver och laddade genast om - klubban for upp i luften igen, högt ovanför trollet, och vrålet var den här gången mycket starkare än första gången. Danukh kom snabbt på fötter och gjorde något han genast visste var oerhört korkat och illa genomtänkt; han dök mellan benen på trollet. Det andra slaget missade visserligen också, vilket betydde att Danukh hade köpt sig några sekunder till i livet, men att dyka mellan benen på det stora trollet innebar att Danukh istället för att fly begav sig i riktning mot trollets grotta. Där inne var det kolmärkt och han skulle inte kunna se något alls, så att bege sig in dit vore rena rama döden. Trollet, som faktiskt kan se i mörker, skulle inte ha några problem med att hitta och döda honom därinne. Och framåt kunde han nu inte heller gå eftersom trollet vänt sig om och effektivt blockerade flyktvägen.
- Jag är död, tänkte Danukh medan han bevittnade trollet lyfta klubben en tredje gång. Jag är död och allt detta på grund av en klänning! Han sjönk ihop något, som för att förbereda sig på smällen. Han slöt ögonen igen och väntade. Snart skulle hans liv vara över och Liondah skulle tvingas gå på gästabudet i den där rosa klänningen och alla skulle kunna studera två tredjedelar av hennes byst - allt på grund av Danukhs misslyckande. Trollet morrade, snörvlade och övergick till att vråla en sista gång. Danukh spände sig och inväntade slutet. Det kom ett attackskrik från trollet och sedan en enorm smäll. Klubban hade svingats och träffat något - men vad? Inte Danukh i alla fall, för han levde ju fortfarande där han stod halvt ihopsjunken, spänd och med slutna ögon. Trollet vrålade igen.
- Han missade mig bara, tänkte Danukh och var säker på att nu ... nu skulle det ske. Nu skulle trollet träffa och nu skulle han med säkerhet dö. En till smäll. Danukh hörde hur stenar krossades, men själv kände han ingenting. Hade trollet missat honom igen? Han vågade inte se efter. Istället blundade han ändå hårdare och spände sig ännu mer. Den tredje gången skulle nog trollet inte missa. Men det kom aldrig någon tredje smäll. Istället gav trollet ifrån sig ett okaraktäristiskt och utdraget gurglande innan en kraftig duns hördes. Sedan ... ingenting. Danukh rörde inte en muskel. Han väntade ett par sekunder och bara lyssnade. Fortfarande ingenting. När ingenting hade fortsatt att hända i ett par sekunder till öppnade Danukh försiktigt ögonen och blickade mot platsen där trollet hade stått. Till sin förvåning stod inte trollet där längre. Det låg. På mage, med något träaktigt utstickande ur ryggen. Danukh tog det för ett primitivt spjut, men instucket i det enorma trollet såg det mer ut som en sticka än ett dödligt vapen. Han sänkte blicken och såg att trollet låg med huvudet mot honom. I dess hals fanns ett djupt skärsår och stora mängder blod rann ut och täckte den omgivande platsen. Det rådde inga tvivel om att trollet inte längre levde, men frågan var ju bara varför det hade stuckit sig själv i ryggen och skurit av sin egen hals. Danukh fick inte ihop händelserna, hur han än försökte. Istället insåg han att han nu hade ett gyllene tillfälle att lämna platsen, hitta tillbaka till stigen och ta sig till Eidsbeýn. Sakta, som för att inte väcka det döda trollet, rörde Danukh sig i en båge runt kroppen. Ibland fick han klättra över något stenröse för att ta sig förbi, ibland över en av trollets kroppsdelar. Halvvägs förbi det förut så frustande och ilskna trollet fann sig Danukh vid dess rygg. Han såg spjutet. Kanske kunde han nå det. Kanske kunde det vara bra att ha om han skulle stöta på fler troll på sin resa. Danukh sträckte sig efter spjutet med ena handen. Jodå, han kunde nå det utan problem. Med sin andra hand fattade han ett stadigt grepp om spjutskaftet med båda händerna, samlade kraft och drog sedan allt vad han orkade uppåt. Först satt spjutet som gjutet i den illaluktande kroppen, men sedan lossnade det helt och hållet. Det stänkte lite blod och hela den nedre delen av spjutet var helt och hållet rödfärgat.
Men en sista kraftansträngning tog sig Danukh runt trollet och satte sig på en sten inte långt från den plats där han för en kort stund sedan legat på mage och sett hur trollets första slag var på väg att delas ut mot honom - och nu satt han här, med livet i behåll och med ett blodigt spjut i händerna. Danukh torkade av vapnet i den lilla vegetation som fanns och studerade det. Det var mycket simpelt; gjort i trä och med en vässad spets längst fram. Inget stål, ingen utsmyckning. Det var inget mer än en gigantisk grillpinne. Men om det kunde hjälpa honom försvara sig på resan så skulle han ta det med sig. Sagt och gjort, Danukh reste sig, tog spjutet i ena handen och började gå tillbaka samma väg han tagit för att ta sig till trollets grotta. Han tänkte på vad som nyss hänt, på trollets käftar, på vad som kunnat ske om trollet träffat honom ... han tänkte på Liondah, på hennes klänning och på hennes byst. Allt var tyst och stilla. Det enda som hördes var vinden som försynt blåste genom bergets klyftor. Danukh stannade och tittade upp mot himlen. Han var, oväntat nog, fortfarande i livet. Han andades ut.
Tystnaden bröts omedelbart av ett enormt vrålande. Danukh hann inte reagera innan han kände en knuff i ryggen, som genast fällde honom. Han landade hårt på den steniga stigen och innan han hann reflektera över vad som hänt kände han att vad det än var som vrålat och knuffat honom så satt det kvar på hans rygg. Vrålandet fortsatte och han kände hur något rev honom på ryggen och i ansiktet. Danukh fick panik och började slå vilt omkring sig. Han försökte vända på sig för att bättre kunna försvara sig och han måttade slag efter slag. Angriparen var fortfarande kvar och rev och slog honom ursinningslöst i ansiktet. Det enda han kunde se var att det var brunt och pälsbeklätt - kanske var det ett bergsrovdjur! Förtvivlat slogs Danukh för sitt liv mot vad det nu var som kastat sig över honom. Plötsligt hade han en sten i handen som han måttade en slag med. Han visste inte vad han träffat, men han gissade på revbenen. Rovdjuret släppte taget om honom och innan Danukh hann sätta sig upp för att se efter så var det borta. Danukh satt kvar och bara andades. Försiktigt tittade han sig omkring som för att se om djuret gömde sig någonstans bakom ett stenblock eller en klippa. Han lyssnade. Ingenting. Kanske hade han träffat så bra att djuret gett sig av? Sakta började han resa sig medan blodet från rivsåren i ansiktet droppade ner på hans skjorta. Då hörde han vrålet igen! Han tittade uppåt och såg det bruna dyka mot honom rakt ovanifrån. Danukh skrek i panik, kastade sig på rygg och sparkade för allt han hade med båda benen.
- Uff! hörde han och kände hur han träffade något. Så fort han kunde vände han sig på mage och började springa på alla fyra för att kunna sig därifrån innan djuret hämtat sig och hoppade på honom igen. Snabbt kunde han räta på sig och började springa för sitt liv!
- Din jävel! hördes bakom honom. Danukh stannade tvärt och vände sig om. Han tittade åt det håll han precis flytt ifrån. Hade han hört rätt? Hade djuret talat till honom?
- Va? svarade Danukh förvånat.
- Din jävel! hördes det igen. Rakt i fittan!
Fortsättning följer.
lördag 8 januari 2011
Miles from Nowhere
Jag satt och pratade (okej, chattade) med en vän alldeles nyss och vi halkade för ett kort ögonblick in på det här med kärlek. Hon frågade om jag var kärlekskrank. Det var väl nåt jag sagt. Så jag kände efter. Kärlekskrank? Nej. Det är jag inte. Inte mer än vanligt. Jag sade det till henne.
- Kärlekskrank är man väl alltid, mer eller mindre. Men det är inte värre än vanligt eller någon annan dag [...] det får liksom vara nog nu.
Och för att förtydliga mitt ställningstagande så citerade jag den alltid så passande Cat Stevens (som jag någonstans tror var grunden till hela diskussionen, hur underligt det nu kan låta). Jag citerade hans Miles from Nowhere.
Miles from nowhere,
Not a soul in sight.
Oh yeah, but it's alright.
I have my freedom,
I can make my own rules.
Oh yeah, the ones that I choose.
Sedan skulle jag nu, i efterhand, vilja understryka alltsammans med ett annat citat från samma låt.
Miles from nowhere,
Guess I'll take my time.
Oh yeah, to reach there.
I creep through the valleys,
And I grope through the woods,
'cause I know when I find it my honey,
It's gonna make me feel good.
Man kan inte göra annat än att älska Cat Stevens.
- Kärlekskrank är man väl alltid, mer eller mindre. Men det är inte värre än vanligt eller någon annan dag [...] det får liksom vara nog nu.
Och för att förtydliga mitt ställningstagande så citerade jag den alltid så passande Cat Stevens (som jag någonstans tror var grunden till hela diskussionen, hur underligt det nu kan låta). Jag citerade hans Miles from Nowhere.
Miles from nowhere,
Not a soul in sight.
Oh yeah, but it's alright.
I have my freedom,
I can make my own rules.
Oh yeah, the ones that I choose.
Sedan skulle jag nu, i efterhand, vilja understryka alltsammans med ett annat citat från samma låt.
Miles from nowhere,
Guess I'll take my time.
Oh yeah, to reach there.
I creep through the valleys,
And I grope through the woods,
'cause I know when I find it my honey,
It's gonna make me feel good.
Man kan inte göra annat än att älska Cat Stevens.
fredag 7 januari 2011
torsdag 6 januari 2011
onsdag 5 januari 2011
The Who
Klockan är fem i ett på natten och jag sitter och ugglar framför en populär videosajt. Det som gör att jag inte kan slita mig är musikvideos. Eller konsertvideos. Eller både och. Och den som råkat ramla in på den här bloggen förut har otvivelaktigt blivit utsatta för Bachman-Turner Overdrive eftersom jag för tillfället är inne i en B.T.O.-fas, men faktum är att det inte är dessa grabbar som för ögonblicket gör så att det spritter i hela kroppen. Nej, det är ett annat band. Ett nygammalt band, i alla fall för mig; The Who.För x antal år sedan (säkert tio) köpte jag en Best of-skiva med The Who och var fast. Jag gillade dom skarpt, men av någon anledning har jag aldrig blivit en inbiten Wholigan, som de kallar det. Jag kan inte förklara det. När det gällde t.ex. ovan nämnda B.T.O., eller Steppenwolf, Lynyrd Skynyrd och Nazareth med för den delen, så var jag relativt snabb med att gräva djupare i deras musikbibliotek, upptäcka deras historia och album och förälska mig i andra låtar än de klassiska hitsen som man alltid hör annars. Men inte när det kom till The Who. Men när jag nu sitter här och letar upp video efter video, oavsett om det är Substitute och Can't Explain eller Won't Get Fooled Again och Pinball Wizard så inser jag att det är tamejtusan dags att ta fram spaden och gräva som aldrig förr!
För The Who är verkligen så bra; Roger Daltreys sångröst, de framlidna Keith Moon och John Entwistles magiska trum- och basspel, Pete Townsends gitarriff och inte minst texterna! Jag begriper inte att jag inte tagit tag i detta förrän nu, för det här har jag ju vetat om sedan länge! Men bättre sent än aldrig, antar jag. Och eftersom återförsäljare på internet vägrar ha tillfredsställande utbud med skivor av de andra ovan nämnda banden så får jag nog se över deras utbud beträffande The Who istället.
Sagt och gjort! Och som bonus bjuder jag på en av deras låter jag faktiskt inte hört förut, men som jag vid en första lyssning gillar väldigt mycket. Håll till godo!
This is no social crisis - this is you having fun!
tisdag 4 januari 2011
Nintendotema
Det är partaj i slutet på februari (man skall vara ute i god tid, n'est-ce pas?) och temat har totalitärt nog utsetts till Nintendo. Med andra ord skall man klä ut sig till vilken Nintendokaraktär man vill och på så sätt kvalificera sig för deltagande på ovan nämnda fest.
Jag har ett par alternativ på karaktärer som jag kan klä ut mig till och behöver er hjälp att bestämma mig. Tyck till om vad jag skall klä ut mig till av följande:
Donkey Kong
För att hans namn är inspirerat av King Kong (förmodligen en av världens bästa filmer¹) och för att han är snudd på lika häftig och macho som undertecknad. Problemet kan ju vara att få tag på en apkostym men bortsett från det behöver man bara en röd slips - det kan ju inte vara så himla svårt att gräva fram. Eller? För tyvärr saknar jag egen kroppsbehåring i den grad som krävs för att man skall kunna anlända au naturelle ...
Wario
Vi har matchande mustach och kagge och jag kan vara riktig elak ibland. Men bara om jag blir provocerad, som i t.ex. New Super Mario Bros. Wii när Mariohelvetet är i vägen för min fulgula Toad när man skall hoppa och allt slutar i avgrunden i en kakofoni av svordomar. Då blir den här farbrorn rasande! Men problemet är bara att få tag på lila snickarbyxor, gröna skor samt en gul tröja och hatt ... inte direkt vanligt förekommande färgval, är jag rädd. Däremot misstänker jag att den röda näsan fixar sig själv ju längre festen fortgår, sanna mina ord.
King Hippo
Vi är båda idrottsmän - eller i mitt fall en före-detta idrottsman (jag har spelat bandy. Tro det eller ej.) - med matchande magstorlek (hej, självkänsla!). En fördel med den här kostymen är den blir billig; ett par boxningshandskar, en kungakrona och ett par shorts. Enkelt, elegant och förmodligen jävligt kallt. Dessutom måste det pinsamma plåstret vara med eftersom det är pricken över i:et, men vill man vara fin så får man betala priset också. Ett pris jag inte direkt är beredd att betala är den totala avsaknaden av huvud- och ansiktsbehåring som krävs för att kunna efterlikna King Hippo på bästa sätt, så denna problematik måste antingen lösas eller undvikas om boxareländet skall bli min dräkt of choice.
Shy Guy
På sätt vis lika blyg som jag, men smart nog att gömma sig bakom en mask. Fördelen här är att dräkten är enkel; en röd rock och en vit mask. Klart! Dessutom behöver man inte säga så mycket eftersom man skall vara blyg, så egentligen slår man två flugor i en och samma smäll. Då kan ingen klaga på att man bara sitter i ett hörn och surar. Nackdelen kan dock vara att det dels blir in i vassen varmt under luvan och att det blir svårt att dricka med masken ... om man inte tar med sugrör. Det är ju en tanke värd att notera, kanske.
X & Y
Okej, X och Y är egentligen seriefigurer, men det finns ett Nintendospel med dom här två figurerna (Spy vs. Spy) och att leka spion och hemlig agent är ju alltid kul. Jag vet inte ens vem som är vem så vi kan för enkelheten kalla den svarta för X och den vita för Y. Tanken är att man skall kunna komma som en av dom, helst X eftersom jag har gott om kläder i den kulören, men även Y skall gå att ordna. Hatt saknar jag dock, så det måste fixas. Och solglasögon. Rekvisita kanske också krävs? Vad sägs om en bomb?
Så vilken blir det? Alternativ 1, 2, 3, 4, 5 (X) eller 6 (Y)?
¹ Orginalet alltså. Den från 1933.
Jag har ett par alternativ på karaktärer som jag kan klä ut mig till och behöver er hjälp att bestämma mig. Tyck till om vad jag skall klä ut mig till av följande:
Donkey Kong
För att hans namn är inspirerat av King Kong (förmodligen en av världens bästa filmer¹) och för att han är snudd på lika häftig och macho som undertecknad. Problemet kan ju vara att få tag på en apkostym men bortsett från det behöver man bara en röd slips - det kan ju inte vara så himla svårt att gräva fram. Eller? För tyvärr saknar jag egen kroppsbehåring i den grad som krävs för att man skall kunna anlända au naturelle ...Wario
Vi har matchande mustach och kagge och jag kan vara riktig elak ibland. Men bara om jag blir provocerad, som i t.ex. New Super Mario Bros. Wii när Mariohelvetet är i vägen för min fulgula Toad när man skall hoppa och allt slutar i avgrunden i en kakofoni av svordomar. Då blir den här farbrorn rasande! Men problemet är bara att få tag på lila snickarbyxor, gröna skor samt en gul tröja och hatt ... inte direkt vanligt förekommande färgval, är jag rädd. Däremot misstänker jag att den röda näsan fixar sig själv ju längre festen fortgår, sanna mina ord.King Hippo
Vi är båda idrottsmän - eller i mitt fall en före-detta idrottsman (jag har spelat bandy. Tro det eller ej.) - med matchande magstorlek (hej, självkänsla!). En fördel med den här kostymen är den blir billig; ett par boxningshandskar, en kungakrona och ett par shorts. Enkelt, elegant och förmodligen jävligt kallt. Dessutom måste det pinsamma plåstret vara med eftersom det är pricken över i:et, men vill man vara fin så får man betala priset också. Ett pris jag inte direkt är beredd att betala är den totala avsaknaden av huvud- och ansiktsbehåring som krävs för att kunna efterlikna King Hippo på bästa sätt, så denna problematik måste antingen lösas eller undvikas om boxareländet skall bli min dräkt of choice.Shy Guy
På sätt vis lika blyg som jag, men smart nog att gömma sig bakom en mask. Fördelen här är att dräkten är enkel; en röd rock och en vit mask. Klart! Dessutom behöver man inte säga så mycket eftersom man skall vara blyg, så egentligen slår man två flugor i en och samma smäll. Då kan ingen klaga på att man bara sitter i ett hörn och surar. Nackdelen kan dock vara att det dels blir in i vassen varmt under luvan och att det blir svårt att dricka med masken ... om man inte tar med sugrör. Det är ju en tanke värd att notera, kanske.X & Y
Okej, X och Y är egentligen seriefigurer, men det finns ett Nintendospel med dom här två figurerna (Spy vs. Spy) och att leka spion och hemlig agent är ju alltid kul. Jag vet inte ens vem som är vem så vi kan för enkelheten kalla den svarta för X och den vita för Y. Tanken är att man skall kunna komma som en av dom, helst X eftersom jag har gott om kläder i den kulören, men även Y skall gå att ordna. Hatt saknar jag dock, så det måste fixas. Och solglasögon. Rekvisita kanske också krävs? Vad sägs om en bomb?Så vilken blir det? Alternativ 1, 2, 3, 4, 5 (X) eller 6 (Y)?
¹ Orginalet alltså. Den från 1933.
söndag 2 januari 2011
Best of the 70's
1950- och 1960-talen är redan avverkade (här och här). Nu har turen kommit till 1970-talet - och dessa är de fem bästa filmerna från detta decennium som går att finna i mina DVD-hyllor. Håll till godo!
#5 - Saturday Night Fever, 1977
John Travolta och Bee Gees. Mer behöver man inte säga. Travolta spelar en tonårskille som arbetar på dagarna och som spenderar sin lön varje vecka på stadens lokala disco. Det skall sedan anordnas en danstävling och naturligtvis skall huvudpersonen ställa upp. Men Saturday Night Fever är mer än bara dans och bra musik; den ger samtidigt en bild av hur det säkert var för många att växa upp under strikta dogmer under 1970-talets USA, som t.ex. killen som gjort en tjej med barn och nu, enligt alla andra, måste gifta sig med henne trots att han verkligen inte vill, varpå hans lösning blir mer än drastisk.
#4 - The Eagle Has Landed (Örnen Har Landat), 1976
Michael Caine, Robert Duvall och Donald Sutherland spelar i denna något unika krigsfilm. Filmen utspelar sig under andra världskriget och handlar om tyskarnas planer på att kidnappa Storbritanniens premiärminister Winston Churchill. Genom att utge sig för att vara polska soldater på övning kan tyskarna komma in i England, men planen går inte riktigt som det var tänkt. Om man tycker om krigsfilmer och är lite trött på alla dessa verklighetsbaserade filmer som finns så kan denna filmatisering av Jack Higgins roman med samma namn vara ett bra val - och vem kan säga nej till Caine, Duvall och Sutherland?
#3 - Capricorn One, 1977
NASA skall skicka en bemannad farkost, Capricorn One, till Mars. Detta är en stor händelse och mycket viktigt för organisationen eftersom den kan generera större anslag från regeringen. Men när astronauterna gjort sig redo i raketen öppnas plötsligt dörren och de tvingas skynda sig ut. Ingen vet varför och på TV-skärmarna kan det amerikanska folket se raketen fyras av och stiga mot himlen. En reporter får höra från en bekant inom NASA att allt inte gått rätt till med avfyrningen och när denne försvinner börjar reportern utreda saken. Det är som om hans vän aldrig har existerat och om Capricorn One inte fyrats av bemannad, hur kan då astronauterna sända TV-signaler på sig själva därifrån? Capricorn One är science fiction utan att vara science fiction (det enda som är science fiction är att farkosten skall till Mars), vilket kan tilltala även den delen av publiken som har svårt för den genren eftersom den annars är mer som en spännande drama/action-film.
#2 - They Call Me Trinity (Dom Kallar Mig Trinity - Djävulens Högra Hand), 1970
Terence Hill och Bud Spencer (egentligen Mario Girotti och Carlo Pedersoli) har gjort massvis med filmer tillsammans, men för den svenska publiken är de alltid förknippade med Trinityfilmerna från tidigt 1970-tal. Den första, They Call Me Trinity, är den starkaste av dom och bjuder på alla klassiska Hill och Spencer-ingredienser; humor, slagsmål, Hills charm, Spencers bitterhet och mat - bönor, naturligtvis. Hill och Spencer, i rollerna som bröderna Trinity och Bambino, försöker rädda en grupp fredliga mormoner från en borgmästare som vill köra bort dom så att hans hästar kan beta på deras mark. Trinity och Bambino har olika motiv för att hjälpa mormonerna, men tillsammans med Bambinos mindre lagliga kumpaner skall planen nog kunna gå i lås.
Star Wars (Stjärnornas Krig), 1977
George Lucas mästerverk som startade en hel affärsidé. Inget kan dock leva upp till denna den första filmen av (hittills) sex stycken där rebellerna, som slåss mot det onda rymdimperiet, får oväntad hjälp från en bonde på en ökenplanet "längst bort från allting". De unga skådespelarna Mark Hamill, Carrie Fisher och Harrison Ford backas upp av veteraner som Peter Cushing och Alec Guiness och resultatet är en av de bästa science fiction-filmerna som någonsin gjorts. Här finns allt; prinsessor, robotar, unga hjältar, onda skurkar och rymdstrider. Musiken förbättrar bara upplevelsen och även om serien en gång kommer nära så blev det aldrig så här bra igen.
#5 - Saturday Night Fever, 1977
John Travolta och Bee Gees. Mer behöver man inte säga. Travolta spelar en tonårskille som arbetar på dagarna och som spenderar sin lön varje vecka på stadens lokala disco. Det skall sedan anordnas en danstävling och naturligtvis skall huvudpersonen ställa upp. Men Saturday Night Fever är mer än bara dans och bra musik; den ger samtidigt en bild av hur det säkert var för många att växa upp under strikta dogmer under 1970-talets USA, som t.ex. killen som gjort en tjej med barn och nu, enligt alla andra, måste gifta sig med henne trots att han verkligen inte vill, varpå hans lösning blir mer än drastisk.
#4 - The Eagle Has Landed (Örnen Har Landat), 1976
Michael Caine, Robert Duvall och Donald Sutherland spelar i denna något unika krigsfilm. Filmen utspelar sig under andra världskriget och handlar om tyskarnas planer på att kidnappa Storbritanniens premiärminister Winston Churchill. Genom att utge sig för att vara polska soldater på övning kan tyskarna komma in i England, men planen går inte riktigt som det var tänkt. Om man tycker om krigsfilmer och är lite trött på alla dessa verklighetsbaserade filmer som finns så kan denna filmatisering av Jack Higgins roman med samma namn vara ett bra val - och vem kan säga nej till Caine, Duvall och Sutherland?
#3 - Capricorn One, 1977
NASA skall skicka en bemannad farkost, Capricorn One, till Mars. Detta är en stor händelse och mycket viktigt för organisationen eftersom den kan generera större anslag från regeringen. Men när astronauterna gjort sig redo i raketen öppnas plötsligt dörren och de tvingas skynda sig ut. Ingen vet varför och på TV-skärmarna kan det amerikanska folket se raketen fyras av och stiga mot himlen. En reporter får höra från en bekant inom NASA att allt inte gått rätt till med avfyrningen och när denne försvinner börjar reportern utreda saken. Det är som om hans vän aldrig har existerat och om Capricorn One inte fyrats av bemannad, hur kan då astronauterna sända TV-signaler på sig själva därifrån? Capricorn One är science fiction utan att vara science fiction (det enda som är science fiction är att farkosten skall till Mars), vilket kan tilltala även den delen av publiken som har svårt för den genren eftersom den annars är mer som en spännande drama/action-film.
#2 - They Call Me Trinity (Dom Kallar Mig Trinity - Djävulens Högra Hand), 1970
Terence Hill och Bud Spencer (egentligen Mario Girotti och Carlo Pedersoli) har gjort massvis med filmer tillsammans, men för den svenska publiken är de alltid förknippade med Trinityfilmerna från tidigt 1970-tal. Den första, They Call Me Trinity, är den starkaste av dom och bjuder på alla klassiska Hill och Spencer-ingredienser; humor, slagsmål, Hills charm, Spencers bitterhet och mat - bönor, naturligtvis. Hill och Spencer, i rollerna som bröderna Trinity och Bambino, försöker rädda en grupp fredliga mormoner från en borgmästare som vill köra bort dom så att hans hästar kan beta på deras mark. Trinity och Bambino har olika motiv för att hjälpa mormonerna, men tillsammans med Bambinos mindre lagliga kumpaner skall planen nog kunna gå i lås.
Star Wars (Stjärnornas Krig), 1977
George Lucas mästerverk som startade en hel affärsidé. Inget kan dock leva upp till denna den första filmen av (hittills) sex stycken där rebellerna, som slåss mot det onda rymdimperiet, får oväntad hjälp från en bonde på en ökenplanet "längst bort från allting". De unga skådespelarna Mark Hamill, Carrie Fisher och Harrison Ford backas upp av veteraner som Peter Cushing och Alec Guiness och resultatet är en av de bästa science fiction-filmerna som någonsin gjorts. Här finns allt; prinsessor, robotar, unga hjältar, onda skurkar och rymdstrider. Musiken förbättrar bara upplevelsen och även om serien en gång kommer nära så blev det aldrig så här bra igen.
Zurück gekommen!
Operation Landsflykt har kommit till ända och med det är undertecknad också åter hemmavid. Dagen kommer att användas till att vila och låta kroppen återhämta sig medelst soff- eller datorläge (eller varför inte kombinera dessa?) och film och/eller senaste avsnittet av TNA Impact! som jag inte kunnat sett på grund av Operation Landsflykt.
Något direkt nyårsfirande blev det inte för undertecknad, men vad jag kan förstå så har vissa bekanta haft det lite roligare än de andra på den fest som anordnades på hemmaplan. Kanske behöver man trots allt inte sörja allt för hårt för att man själv inte var där ...
Det är som sagt nytt år och på TV har kanalerna och programmen haft svenskt mästerskap i årskrönikor och tillbakablickar och best of under året som gått - så det har med andra ord varit ett evinnerligt tjatande. Det fanns även flyktig tanke hos undertecknad att rätt detaljerat sammanfatta 2010 månad för månad i den här bloggen, men jag har ingen lust att hänga ut någon för vare sig något bra eller dåligt, så det blir inget med det. Det enda jag kan göra är att erbjuda er denna sammanfattning.
"Året började uselt och trots ansträngningar för att göra det bästa av situationen så blev det bara värre. Läxan blev att man måste vara två för att dansa. Under sommaren hade det ordnat upp sig och det mesta var klackarna i taket och årets andra hälft har varit helt lysande, även om läxan från årets början bekräftades återigen rätt tidigt. Den sista veckan var helt perfekt."
Frågor på detta?
Något direkt nyårsfirande blev det inte för undertecknad, men vad jag kan förstå så har vissa bekanta haft det lite roligare än de andra på den fest som anordnades på hemmaplan. Kanske behöver man trots allt inte sörja allt för hårt för att man själv inte var där ...
Det är som sagt nytt år och på TV har kanalerna och programmen haft svenskt mästerskap i årskrönikor och tillbakablickar och best of under året som gått - så det har med andra ord varit ett evinnerligt tjatande. Det fanns även flyktig tanke hos undertecknad att rätt detaljerat sammanfatta 2010 månad för månad i den här bloggen, men jag har ingen lust att hänga ut någon för vare sig något bra eller dåligt, så det blir inget med det. Det enda jag kan göra är att erbjuda er denna sammanfattning.
"Året började uselt och trots ansträngningar för att göra det bästa av situationen så blev det bara värre. Läxan blev att man måste vara två för att dansa. Under sommaren hade det ordnat upp sig och det mesta var klackarna i taket och årets andra hälft har varit helt lysande, även om läxan från årets början bekräftades återigen rätt tidigt. Den sista veckan var helt perfekt."
Frågor på detta?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)