Här har man köpt och läst två självbiografier av och med Mick Foley (Have a Nice Day! och Foley is Good)och precis fått den senaste i brevlådan (Countdown to Lockdown; se nedan). Började läsa den igår kväll och tror ni inte på fan att den boken inte alls är hans tredje självbiografi - det är hans fjärde! Jag har missat att han skrivit fyra stycken och den riktiga trean (Hardcore Diaries) har undsluppit mig totalt. Nu är jag ju piskad att beställa den också.
Och hittills, efter lite drygt femtio sidor, så är jag mycket nöjd med Countdown to Lockdown. Foley är bra (ser ni vad jag gjorde där?)!
lördag 6 november 2010
fredag 5 november 2010
Hemma igen
Jag är nyss hemkommen från en resa till annan ort. Det har nämligen varit lov (en typ av ledighet som föräras studenter, det vill säga mig) och den har undertecknad spenderat instängd i en lägenhet i Sandviken i fem dagar med en filmduk, projektor och en Xbox 360 som enda sällskap. Ja, det och ägaren till alla prylarna och lägenheten förstås. Ett udda sätt att spendera sin ledighet kan tyckas och kanske blir det mer udda när man betänker att ägaren av lägenheten, filmduken, projektorn och spelmaskinen tagit ut semester för att sitta och uggla fem dagar i sträck med ovan nämnda student.
Men det skiter vi i. För den givna frågan blir naturligtvis denna; kan sådant vara roligt? Och vårat svar blir lika självklart; ja. Ja, det kan det. Det kan det sannerligen! Veckan har varit den bästa för oss båda på mycket, mycket länge och vi skulle ha kunnat suttit i en vecka till. Lätt. Dessutom är det något terapeutiskt med att sitta i en bekväm fåtölj i en mörklagd lägenhet som bara lämnas två gånger under tiden man är där (en gång för att handla mat och den andra för att åka hem). För hur osannolikt det än låter så finner man ändå tid till att reflektera över tingen i sig mellan alla headshots i Rainbow Six: Vegas 2, alla baklängesmålen i NHL10, pusslen i Lara Croft and the Guardian of Light och samlandet av mini kits i Lego Star Wars, särskilt som resten av världen, med sina ansvar, åtaganden och bekymmer, inte för ögonblicket existerar. Det är med andra ord skönt att vara isolerad ett tag - och bara vara sig själv.
Och man kommer till insikt. Om man har tur. Det är visserligen inga världsomvälvande insikter, det skall medges, men på det personliga planet kan de ha minst lika stor inverkan som om de vore det. Kanske handlar det bara om att hitta sin plats och sin roll. Kanske handlar det om att bryta sig loss från den mall man hamnat i. Det kan handla om jobbet, utbildningen, fritidssysselsättningarna, intressena, vännerna, familjen och kärleken.
Ack, kärleken ...
Slutsatsen, som kommer någonstans mellan den sista resten av gårdagens familjepizza och freudianska felsägningar som "alla skriker och det står åt alla håll, men vad fan - jag bara kör in", blir något i stil med att allt handlar om inställning och attityd. Du är den du är, du gör det du gör och du tycker om det du tycker om - och bättre än så går det inte att få. För att du valt det. Förlusten tillhör helt kort dom som inte håller med.
Kommer jag någonsin att hitta min roll? Min plats? Jag vet inte. Till viss del har jag nog det redan. Yrkesmässigt pågår det trevande sökandet fortfarande, men inte utan karta och kompass - så ge mig ett par år så har jag hittat fram. Vännerna? Familjen? Jag har de bästa vännerna i världen även om de oftast inte delar mina intressen och jag stormtrivs med min familj.
Kärleken då, detta tveeggade svärd? En gång trodde jag att hittat rätt. Det visade sig inte stämma och även om jag ser på de åren som bortkastad tid eftersom jag inte har ett dyft att visa upp från dom så ångrar jag det på sätt och vis inte. Jag ångrar det inte av den enkla anledningen att dom lett mig hit. Till där jag är idag. Nu. Och känslor är inget man kontrollerar. Antingen finns dom eller så finns dom inte. Kanske finns dom där en vacker dag även för mig, men min insikt är att det som sker det sker och den som missar åkturen missar en jävligt bra sådan. Men någon brådska är det inte för det. Man skall inte stressa och det finns ingen anledning att grubbla över det man ändå inte kan påverka.
Summa summarum av raljerandet blir i alla fall att jag är tillfreds med det mesta. Jag vet var jag är på väg och jag vet hur jag skall ta mig dit. Sedan kanske vägen inte blir exakt som man tänkt sig - vilket jag hoppas att den inte blir, för lite improvisation har ingen dött av - men fram kommer jag. Och jag har världens bästa människor vid min sida; alla dom som känner mig och som förtjänar att kallas mina vänner!
Men det skiter vi i. För den givna frågan blir naturligtvis denna; kan sådant vara roligt? Och vårat svar blir lika självklart; ja. Ja, det kan det. Det kan det sannerligen! Veckan har varit den bästa för oss båda på mycket, mycket länge och vi skulle ha kunnat suttit i en vecka till. Lätt. Dessutom är det något terapeutiskt med att sitta i en bekväm fåtölj i en mörklagd lägenhet som bara lämnas två gånger under tiden man är där (en gång för att handla mat och den andra för att åka hem). För hur osannolikt det än låter så finner man ändå tid till att reflektera över tingen i sig mellan alla headshots i Rainbow Six: Vegas 2, alla baklängesmålen i NHL10, pusslen i Lara Croft and the Guardian of Light och samlandet av mini kits i Lego Star Wars, särskilt som resten av världen, med sina ansvar, åtaganden och bekymmer, inte för ögonblicket existerar. Det är med andra ord skönt att vara isolerad ett tag - och bara vara sig själv.
Och man kommer till insikt. Om man har tur. Det är visserligen inga världsomvälvande insikter, det skall medges, men på det personliga planet kan de ha minst lika stor inverkan som om de vore det. Kanske handlar det bara om att hitta sin plats och sin roll. Kanske handlar det om att bryta sig loss från den mall man hamnat i. Det kan handla om jobbet, utbildningen, fritidssysselsättningarna, intressena, vännerna, familjen och kärleken.
Ack, kärleken ...
Slutsatsen, som kommer någonstans mellan den sista resten av gårdagens familjepizza och freudianska felsägningar som "alla skriker och det står åt alla håll, men vad fan - jag bara kör in", blir något i stil med att allt handlar om inställning och attityd. Du är den du är, du gör det du gör och du tycker om det du tycker om - och bättre än så går det inte att få. För att du valt det. Förlusten tillhör helt kort dom som inte håller med.
Kommer jag någonsin att hitta min roll? Min plats? Jag vet inte. Till viss del har jag nog det redan. Yrkesmässigt pågår det trevande sökandet fortfarande, men inte utan karta och kompass - så ge mig ett par år så har jag hittat fram. Vännerna? Familjen? Jag har de bästa vännerna i världen även om de oftast inte delar mina intressen och jag stormtrivs med min familj.
Kärleken då, detta tveeggade svärd? En gång trodde jag att hittat rätt. Det visade sig inte stämma och även om jag ser på de åren som bortkastad tid eftersom jag inte har ett dyft att visa upp från dom så ångrar jag det på sätt och vis inte. Jag ångrar det inte av den enkla anledningen att dom lett mig hit. Till där jag är idag. Nu. Och känslor är inget man kontrollerar. Antingen finns dom eller så finns dom inte. Kanske finns dom där en vacker dag även för mig, men min insikt är att det som sker det sker och den som missar åkturen missar en jävligt bra sådan. Men någon brådska är det inte för det. Man skall inte stressa och det finns ingen anledning att grubbla över det man ändå inte kan påverka.
Summa summarum av raljerandet blir i alla fall att jag är tillfreds med det mesta. Jag vet var jag är på väg och jag vet hur jag skall ta mig dit. Sedan kanske vägen inte blir exakt som man tänkt sig - vilket jag hoppas att den inte blir, för lite improvisation har ingen dött av - men fram kommer jag. Och jag har världens bästa människor vid min sida; alla dom som känner mig och som förtjänar att kallas mina vänner!
lördag 30 oktober 2010
Upplopp
Även om du inte har några som helst baktankar med din fundering så är det förmodligen inte så klokt att fråga en väktare på den lokala livsmedelsbutiken vad straffsatsen för anstiftan till upplopp är.
Ännu mer misstänkt blir det om du följer upp med följdfrågan "hur många måste man vara för att det skall räknas som upplopp?".
Ännu mer misstänkt blir det om du följer upp med följdfrågan "hur många måste man vara för att det skall räknas som upplopp?".
tisdag 26 oktober 2010
Häxa
Med anledning av skymten av en viss person idag så kom jag att tänka på den här sketchen med Monty Python. Nudge. Freakin'. Nudge.
måndag 25 oktober 2010
Överarbetar much?
Jag börjar fundera på om jag överarbetar. Det kanske låter som en underlig sak att fundera på, och det kanske det är också när allt kommer omkring, men när jag tittar på det jag presterar i skolan så kan jag inte låta bli. Eller rent konkret; i svenskan har jag, enligt senaste rapporten från ansvarig person lämnat in och fått godkänt på åtta arbeten - kravet för att klara behörigheten är sex stycken. Vi skall även ha gjort ett litet större arbete om en specifik tidsepok och där skrev jag fem sidor med framsidan. På provet hade jag ett rätt från full pott.
I historian är det samma sak. Jag har gjort alla uppgifter och uppsatser med bravur och när vi nu senast fick välja mellan tre olika typer av uppsatser - som bäst kan beskrivas som lätt, medel och svår - så valde jag den som kräver mest jobb. "Skriv om vad ni vill som har med den aktuella tidsepoken att göra", löd instruktionen. Fria tyglar. Välj och vraka. "Minst tre sidor". Jag har, med framsida och innehållsförteckning inräknat, skrivit elva. Datorskrivet. Ett annat arbete, som blev två datorskrivna A4-sidor, skrev jag av och lämnade in handskrivet. Det blev då fyra och en halv sidor. Dubbelarbete och helt onödigt, jag vet, men alldeles sant.
Och religionen ... läraren får anstränga sig om han skall kunna dra av poäng för mig på det provet (jag hoppas att den kommentaren inte kommer att hemsöka mig i framtiden), för så bra kändes det som att det gick. Ville han att jag skulle berätta om fyra religiösa helgdagar så skrev jag om sex. Ville han att jag skulle skriva om en för den aktuella religionen viktig person så skrev jag om tre. Ville han veta namnet på den som besitter den högsta ämbetspositionen inom religionen i Sverige så fick han även personens födelseår och hur länge han haft sitt ämbete.
Och det lustigaste av allt ... det känns inte ens som att jag överarbetar. Jag upplever det inte som att jag överanstränger mig. Jag gör det jag vet krävs av mig ... och det kommer naturligt.
Så ... var är felet?
I historian är det samma sak. Jag har gjort alla uppgifter och uppsatser med bravur och när vi nu senast fick välja mellan tre olika typer av uppsatser - som bäst kan beskrivas som lätt, medel och svår - så valde jag den som kräver mest jobb. "Skriv om vad ni vill som har med den aktuella tidsepoken att göra", löd instruktionen. Fria tyglar. Välj och vraka. "Minst tre sidor". Jag har, med framsida och innehållsförteckning inräknat, skrivit elva. Datorskrivet. Ett annat arbete, som blev två datorskrivna A4-sidor, skrev jag av och lämnade in handskrivet. Det blev då fyra och en halv sidor. Dubbelarbete och helt onödigt, jag vet, men alldeles sant.
Och religionen ... läraren får anstränga sig om han skall kunna dra av poäng för mig på det provet (jag hoppas att den kommentaren inte kommer att hemsöka mig i framtiden), för så bra kändes det som att det gick. Ville han att jag skulle berätta om fyra religiösa helgdagar så skrev jag om sex. Ville han att jag skulle skriva om en för den aktuella religionen viktig person så skrev jag om tre. Ville han veta namnet på den som besitter den högsta ämbetspositionen inom religionen i Sverige så fick han även personens födelseår och hur länge han haft sitt ämbete.
Och det lustigaste av allt ... det känns inte ens som att jag överarbetar. Jag upplever det inte som att jag överanstränger mig. Jag gör det jag vet krävs av mig ... och det kommer naturligt.
Så ... var är felet?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)

