fredag 7 januari 2011
torsdag 6 januari 2011
onsdag 5 januari 2011
The Who
Klockan är fem i ett på natten och jag sitter och ugglar framför en populär videosajt. Det som gör att jag inte kan slita mig är musikvideos. Eller konsertvideos. Eller både och. Och den som råkat ramla in på den här bloggen förut har otvivelaktigt blivit utsatta för Bachman-Turner Overdrive eftersom jag för tillfället är inne i en B.T.O.-fas, men faktum är att det inte är dessa grabbar som för ögonblicket gör så att det spritter i hela kroppen. Nej, det är ett annat band. Ett nygammalt band, i alla fall för mig; The Who.För x antal år sedan (säkert tio) köpte jag en Best of-skiva med The Who och var fast. Jag gillade dom skarpt, men av någon anledning har jag aldrig blivit en inbiten Wholigan, som de kallar det. Jag kan inte förklara det. När det gällde t.ex. ovan nämnda B.T.O., eller Steppenwolf, Lynyrd Skynyrd och Nazareth med för den delen, så var jag relativt snabb med att gräva djupare i deras musikbibliotek, upptäcka deras historia och album och förälska mig i andra låtar än de klassiska hitsen som man alltid hör annars. Men inte när det kom till The Who. Men när jag nu sitter här och letar upp video efter video, oavsett om det är Substitute och Can't Explain eller Won't Get Fooled Again och Pinball Wizard så inser jag att det är tamejtusan dags att ta fram spaden och gräva som aldrig förr!
För The Who är verkligen så bra; Roger Daltreys sångröst, de framlidna Keith Moon och John Entwistles magiska trum- och basspel, Pete Townsends gitarriff och inte minst texterna! Jag begriper inte att jag inte tagit tag i detta förrän nu, för det här har jag ju vetat om sedan länge! Men bättre sent än aldrig, antar jag. Och eftersom återförsäljare på internet vägrar ha tillfredsställande utbud med skivor av de andra ovan nämnda banden så får jag nog se över deras utbud beträffande The Who istället.
Sagt och gjort! Och som bonus bjuder jag på en av deras låter jag faktiskt inte hört förut, men som jag vid en första lyssning gillar väldigt mycket. Håll till godo!
This is no social crisis - this is you having fun!
tisdag 4 januari 2011
Nintendotema
Det är partaj i slutet på februari (man skall vara ute i god tid, n'est-ce pas?) och temat har totalitärt nog utsetts till Nintendo. Med andra ord skall man klä ut sig till vilken Nintendokaraktär man vill och på så sätt kvalificera sig för deltagande på ovan nämnda fest.
Jag har ett par alternativ på karaktärer som jag kan klä ut mig till och behöver er hjälp att bestämma mig. Tyck till om vad jag skall klä ut mig till av följande:
Donkey Kong
För att hans namn är inspirerat av King Kong (förmodligen en av världens bästa filmer¹) och för att han är snudd på lika häftig och macho som undertecknad. Problemet kan ju vara att få tag på en apkostym men bortsett från det behöver man bara en röd slips - det kan ju inte vara så himla svårt att gräva fram. Eller? För tyvärr saknar jag egen kroppsbehåring i den grad som krävs för att man skall kunna anlända au naturelle ...
Wario
Vi har matchande mustach och kagge och jag kan vara riktig elak ibland. Men bara om jag blir provocerad, som i t.ex. New Super Mario Bros. Wii när Mariohelvetet är i vägen för min fulgula Toad när man skall hoppa och allt slutar i avgrunden i en kakofoni av svordomar. Då blir den här farbrorn rasande! Men problemet är bara att få tag på lila snickarbyxor, gröna skor samt en gul tröja och hatt ... inte direkt vanligt förekommande färgval, är jag rädd. Däremot misstänker jag att den röda näsan fixar sig själv ju längre festen fortgår, sanna mina ord.
King Hippo
Vi är båda idrottsmän - eller i mitt fall en före-detta idrottsman (jag har spelat bandy. Tro det eller ej.) - med matchande magstorlek (hej, självkänsla!). En fördel med den här kostymen är den blir billig; ett par boxningshandskar, en kungakrona och ett par shorts. Enkelt, elegant och förmodligen jävligt kallt. Dessutom måste det pinsamma plåstret vara med eftersom det är pricken över i:et, men vill man vara fin så får man betala priset också. Ett pris jag inte direkt är beredd att betala är den totala avsaknaden av huvud- och ansiktsbehåring som krävs för att kunna efterlikna King Hippo på bästa sätt, så denna problematik måste antingen lösas eller undvikas om boxareländet skall bli min dräkt of choice.
Shy Guy
På sätt vis lika blyg som jag, men smart nog att gömma sig bakom en mask. Fördelen här är att dräkten är enkel; en röd rock och en vit mask. Klart! Dessutom behöver man inte säga så mycket eftersom man skall vara blyg, så egentligen slår man två flugor i en och samma smäll. Då kan ingen klaga på att man bara sitter i ett hörn och surar. Nackdelen kan dock vara att det dels blir in i vassen varmt under luvan och att det blir svårt att dricka med masken ... om man inte tar med sugrör. Det är ju en tanke värd att notera, kanske.
X & Y
Okej, X och Y är egentligen seriefigurer, men det finns ett Nintendospel med dom här två figurerna (Spy vs. Spy) och att leka spion och hemlig agent är ju alltid kul. Jag vet inte ens vem som är vem så vi kan för enkelheten kalla den svarta för X och den vita för Y. Tanken är att man skall kunna komma som en av dom, helst X eftersom jag har gott om kläder i den kulören, men även Y skall gå att ordna. Hatt saknar jag dock, så det måste fixas. Och solglasögon. Rekvisita kanske också krävs? Vad sägs om en bomb?
Så vilken blir det? Alternativ 1, 2, 3, 4, 5 (X) eller 6 (Y)?
¹ Orginalet alltså. Den från 1933.
Jag har ett par alternativ på karaktärer som jag kan klä ut mig till och behöver er hjälp att bestämma mig. Tyck till om vad jag skall klä ut mig till av följande:
Donkey Kong
För att hans namn är inspirerat av King Kong (förmodligen en av världens bästa filmer¹) och för att han är snudd på lika häftig och macho som undertecknad. Problemet kan ju vara att få tag på en apkostym men bortsett från det behöver man bara en röd slips - det kan ju inte vara så himla svårt att gräva fram. Eller? För tyvärr saknar jag egen kroppsbehåring i den grad som krävs för att man skall kunna anlända au naturelle ...Wario
Vi har matchande mustach och kagge och jag kan vara riktig elak ibland. Men bara om jag blir provocerad, som i t.ex. New Super Mario Bros. Wii när Mariohelvetet är i vägen för min fulgula Toad när man skall hoppa och allt slutar i avgrunden i en kakofoni av svordomar. Då blir den här farbrorn rasande! Men problemet är bara att få tag på lila snickarbyxor, gröna skor samt en gul tröja och hatt ... inte direkt vanligt förekommande färgval, är jag rädd. Däremot misstänker jag att den röda näsan fixar sig själv ju längre festen fortgår, sanna mina ord.King Hippo
Vi är båda idrottsmän - eller i mitt fall en före-detta idrottsman (jag har spelat bandy. Tro det eller ej.) - med matchande magstorlek (hej, självkänsla!). En fördel med den här kostymen är den blir billig; ett par boxningshandskar, en kungakrona och ett par shorts. Enkelt, elegant och förmodligen jävligt kallt. Dessutom måste det pinsamma plåstret vara med eftersom det är pricken över i:et, men vill man vara fin så får man betala priset också. Ett pris jag inte direkt är beredd att betala är den totala avsaknaden av huvud- och ansiktsbehåring som krävs för att kunna efterlikna King Hippo på bästa sätt, så denna problematik måste antingen lösas eller undvikas om boxareländet skall bli min dräkt of choice.Shy Guy
På sätt vis lika blyg som jag, men smart nog att gömma sig bakom en mask. Fördelen här är att dräkten är enkel; en röd rock och en vit mask. Klart! Dessutom behöver man inte säga så mycket eftersom man skall vara blyg, så egentligen slår man två flugor i en och samma smäll. Då kan ingen klaga på att man bara sitter i ett hörn och surar. Nackdelen kan dock vara att det dels blir in i vassen varmt under luvan och att det blir svårt att dricka med masken ... om man inte tar med sugrör. Det är ju en tanke värd att notera, kanske.X & Y
Okej, X och Y är egentligen seriefigurer, men det finns ett Nintendospel med dom här två figurerna (Spy vs. Spy) och att leka spion och hemlig agent är ju alltid kul. Jag vet inte ens vem som är vem så vi kan för enkelheten kalla den svarta för X och den vita för Y. Tanken är att man skall kunna komma som en av dom, helst X eftersom jag har gott om kläder i den kulören, men även Y skall gå att ordna. Hatt saknar jag dock, så det måste fixas. Och solglasögon. Rekvisita kanske också krävs? Vad sägs om en bomb?Så vilken blir det? Alternativ 1, 2, 3, 4, 5 (X) eller 6 (Y)?
¹ Orginalet alltså. Den från 1933.
söndag 2 januari 2011
Best of the 70's
1950- och 1960-talen är redan avverkade (här och här). Nu har turen kommit till 1970-talet - och dessa är de fem bästa filmerna från detta decennium som går att finna i mina DVD-hyllor. Håll till godo!
#5 - Saturday Night Fever, 1977
John Travolta och Bee Gees. Mer behöver man inte säga. Travolta spelar en tonårskille som arbetar på dagarna och som spenderar sin lön varje vecka på stadens lokala disco. Det skall sedan anordnas en danstävling och naturligtvis skall huvudpersonen ställa upp. Men Saturday Night Fever är mer än bara dans och bra musik; den ger samtidigt en bild av hur det säkert var för många att växa upp under strikta dogmer under 1970-talets USA, som t.ex. killen som gjort en tjej med barn och nu, enligt alla andra, måste gifta sig med henne trots att han verkligen inte vill, varpå hans lösning blir mer än drastisk.
#4 - The Eagle Has Landed (Örnen Har Landat), 1976
Michael Caine, Robert Duvall och Donald Sutherland spelar i denna något unika krigsfilm. Filmen utspelar sig under andra världskriget och handlar om tyskarnas planer på att kidnappa Storbritanniens premiärminister Winston Churchill. Genom att utge sig för att vara polska soldater på övning kan tyskarna komma in i England, men planen går inte riktigt som det var tänkt. Om man tycker om krigsfilmer och är lite trött på alla dessa verklighetsbaserade filmer som finns så kan denna filmatisering av Jack Higgins roman med samma namn vara ett bra val - och vem kan säga nej till Caine, Duvall och Sutherland?
#3 - Capricorn One, 1977
NASA skall skicka en bemannad farkost, Capricorn One, till Mars. Detta är en stor händelse och mycket viktigt för organisationen eftersom den kan generera större anslag från regeringen. Men när astronauterna gjort sig redo i raketen öppnas plötsligt dörren och de tvingas skynda sig ut. Ingen vet varför och på TV-skärmarna kan det amerikanska folket se raketen fyras av och stiga mot himlen. En reporter får höra från en bekant inom NASA att allt inte gått rätt till med avfyrningen och när denne försvinner börjar reportern utreda saken. Det är som om hans vän aldrig har existerat och om Capricorn One inte fyrats av bemannad, hur kan då astronauterna sända TV-signaler på sig själva därifrån? Capricorn One är science fiction utan att vara science fiction (det enda som är science fiction är att farkosten skall till Mars), vilket kan tilltala även den delen av publiken som har svårt för den genren eftersom den annars är mer som en spännande drama/action-film.
#2 - They Call Me Trinity (Dom Kallar Mig Trinity - Djävulens Högra Hand), 1970
Terence Hill och Bud Spencer (egentligen Mario Girotti och Carlo Pedersoli) har gjort massvis med filmer tillsammans, men för den svenska publiken är de alltid förknippade med Trinityfilmerna från tidigt 1970-tal. Den första, They Call Me Trinity, är den starkaste av dom och bjuder på alla klassiska Hill och Spencer-ingredienser; humor, slagsmål, Hills charm, Spencers bitterhet och mat - bönor, naturligtvis. Hill och Spencer, i rollerna som bröderna Trinity och Bambino, försöker rädda en grupp fredliga mormoner från en borgmästare som vill köra bort dom så att hans hästar kan beta på deras mark. Trinity och Bambino har olika motiv för att hjälpa mormonerna, men tillsammans med Bambinos mindre lagliga kumpaner skall planen nog kunna gå i lås.
Star Wars (Stjärnornas Krig), 1977
George Lucas mästerverk som startade en hel affärsidé. Inget kan dock leva upp till denna den första filmen av (hittills) sex stycken där rebellerna, som slåss mot det onda rymdimperiet, får oväntad hjälp från en bonde på en ökenplanet "längst bort från allting". De unga skådespelarna Mark Hamill, Carrie Fisher och Harrison Ford backas upp av veteraner som Peter Cushing och Alec Guiness och resultatet är en av de bästa science fiction-filmerna som någonsin gjorts. Här finns allt; prinsessor, robotar, unga hjältar, onda skurkar och rymdstrider. Musiken förbättrar bara upplevelsen och även om serien en gång kommer nära så blev det aldrig så här bra igen.
#5 - Saturday Night Fever, 1977
John Travolta och Bee Gees. Mer behöver man inte säga. Travolta spelar en tonårskille som arbetar på dagarna och som spenderar sin lön varje vecka på stadens lokala disco. Det skall sedan anordnas en danstävling och naturligtvis skall huvudpersonen ställa upp. Men Saturday Night Fever är mer än bara dans och bra musik; den ger samtidigt en bild av hur det säkert var för många att växa upp under strikta dogmer under 1970-talets USA, som t.ex. killen som gjort en tjej med barn och nu, enligt alla andra, måste gifta sig med henne trots att han verkligen inte vill, varpå hans lösning blir mer än drastisk.
#4 - The Eagle Has Landed (Örnen Har Landat), 1976
Michael Caine, Robert Duvall och Donald Sutherland spelar i denna något unika krigsfilm. Filmen utspelar sig under andra världskriget och handlar om tyskarnas planer på att kidnappa Storbritanniens premiärminister Winston Churchill. Genom att utge sig för att vara polska soldater på övning kan tyskarna komma in i England, men planen går inte riktigt som det var tänkt. Om man tycker om krigsfilmer och är lite trött på alla dessa verklighetsbaserade filmer som finns så kan denna filmatisering av Jack Higgins roman med samma namn vara ett bra val - och vem kan säga nej till Caine, Duvall och Sutherland?
#3 - Capricorn One, 1977
NASA skall skicka en bemannad farkost, Capricorn One, till Mars. Detta är en stor händelse och mycket viktigt för organisationen eftersom den kan generera större anslag från regeringen. Men när astronauterna gjort sig redo i raketen öppnas plötsligt dörren och de tvingas skynda sig ut. Ingen vet varför och på TV-skärmarna kan det amerikanska folket se raketen fyras av och stiga mot himlen. En reporter får höra från en bekant inom NASA att allt inte gått rätt till med avfyrningen och när denne försvinner börjar reportern utreda saken. Det är som om hans vän aldrig har existerat och om Capricorn One inte fyrats av bemannad, hur kan då astronauterna sända TV-signaler på sig själva därifrån? Capricorn One är science fiction utan att vara science fiction (det enda som är science fiction är att farkosten skall till Mars), vilket kan tilltala även den delen av publiken som har svårt för den genren eftersom den annars är mer som en spännande drama/action-film.
#2 - They Call Me Trinity (Dom Kallar Mig Trinity - Djävulens Högra Hand), 1970
Terence Hill och Bud Spencer (egentligen Mario Girotti och Carlo Pedersoli) har gjort massvis med filmer tillsammans, men för den svenska publiken är de alltid förknippade med Trinityfilmerna från tidigt 1970-tal. Den första, They Call Me Trinity, är den starkaste av dom och bjuder på alla klassiska Hill och Spencer-ingredienser; humor, slagsmål, Hills charm, Spencers bitterhet och mat - bönor, naturligtvis. Hill och Spencer, i rollerna som bröderna Trinity och Bambino, försöker rädda en grupp fredliga mormoner från en borgmästare som vill köra bort dom så att hans hästar kan beta på deras mark. Trinity och Bambino har olika motiv för att hjälpa mormonerna, men tillsammans med Bambinos mindre lagliga kumpaner skall planen nog kunna gå i lås.
Star Wars (Stjärnornas Krig), 1977
George Lucas mästerverk som startade en hel affärsidé. Inget kan dock leva upp till denna den första filmen av (hittills) sex stycken där rebellerna, som slåss mot det onda rymdimperiet, får oväntad hjälp från en bonde på en ökenplanet "längst bort från allting". De unga skådespelarna Mark Hamill, Carrie Fisher och Harrison Ford backas upp av veteraner som Peter Cushing och Alec Guiness och resultatet är en av de bästa science fiction-filmerna som någonsin gjorts. Här finns allt; prinsessor, robotar, unga hjältar, onda skurkar och rymdstrider. Musiken förbättrar bara upplevelsen och även om serien en gång kommer nära så blev det aldrig så här bra igen.
Zurück gekommen!
Operation Landsflykt har kommit till ända och med det är undertecknad också åter hemmavid. Dagen kommer att användas till att vila och låta kroppen återhämta sig medelst soff- eller datorläge (eller varför inte kombinera dessa?) och film och/eller senaste avsnittet av TNA Impact! som jag inte kunnat sett på grund av Operation Landsflykt.
Något direkt nyårsfirande blev det inte för undertecknad, men vad jag kan förstå så har vissa bekanta haft det lite roligare än de andra på den fest som anordnades på hemmaplan. Kanske behöver man trots allt inte sörja allt för hårt för att man själv inte var där ...
Det är som sagt nytt år och på TV har kanalerna och programmen haft svenskt mästerskap i årskrönikor och tillbakablickar och best of under året som gått - så det har med andra ord varit ett evinnerligt tjatande. Det fanns även flyktig tanke hos undertecknad att rätt detaljerat sammanfatta 2010 månad för månad i den här bloggen, men jag har ingen lust att hänga ut någon för vare sig något bra eller dåligt, så det blir inget med det. Det enda jag kan göra är att erbjuda er denna sammanfattning.
"Året började uselt och trots ansträngningar för att göra det bästa av situationen så blev det bara värre. Läxan blev att man måste vara två för att dansa. Under sommaren hade det ordnat upp sig och det mesta var klackarna i taket och årets andra hälft har varit helt lysande, även om läxan från årets början bekräftades återigen rätt tidigt. Den sista veckan var helt perfekt."
Frågor på detta?
Något direkt nyårsfirande blev det inte för undertecknad, men vad jag kan förstå så har vissa bekanta haft det lite roligare än de andra på den fest som anordnades på hemmaplan. Kanske behöver man trots allt inte sörja allt för hårt för att man själv inte var där ...
Det är som sagt nytt år och på TV har kanalerna och programmen haft svenskt mästerskap i årskrönikor och tillbakablickar och best of under året som gått - så det har med andra ord varit ett evinnerligt tjatande. Det fanns även flyktig tanke hos undertecknad att rätt detaljerat sammanfatta 2010 månad för månad i den här bloggen, men jag har ingen lust att hänga ut någon för vare sig något bra eller dåligt, så det blir inget med det. Det enda jag kan göra är att erbjuda er denna sammanfattning.
"Året började uselt och trots ansträngningar för att göra det bästa av situationen så blev det bara värre. Läxan blev att man måste vara två för att dansa. Under sommaren hade det ordnat upp sig och det mesta var klackarna i taket och årets andra hälft har varit helt lysande, även om läxan från årets början bekräftades återigen rätt tidigt. Den sista veckan var helt perfekt."
Frågor på detta?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)

