lördag 8 januari 2011

Miles from Nowhere

Jag satt och pratade (okej, chattade) med en vän alldeles nyss och vi halkade för ett kort ögonblick in på det här med kärlek. Hon frågade om jag var kärlekskrank. Det var väl nåt jag sagt. Så jag kände efter. Kärlekskrank? Nej. Det är jag inte. Inte mer än vanligt. Jag sade det till henne.

- Kärlekskrank är man väl alltid, mer eller mindre. Men det är inte värre än vanligt eller någon annan dag [...] det får liksom vara nog nu.

Och för att förtydliga mitt ställningstagande så citerade jag den alltid så passande Cat Stevens (som jag någonstans tror var grunden till hela diskussionen, hur underligt det nu kan låta). Jag citerade hans Miles from Nowhere.

Miles from nowhere,
Not a soul in sight.
Oh yeah, but it's alright.
I have my freedom,
I can make my own rules.
Oh yeah, the ones that I choose.

Sedan skulle jag nu, i efterhand, vilja understryka alltsammans med ett annat citat från samma låt.

Miles from nowhere,
Guess I'll take my time.
Oh yeah, to reach there.
I creep through the valleys,
And I grope through the woods,
'cause I know when I find it my honey,
It's gonna make me feel good.

Man kan inte göra annat än att älska Cat Stevens.

Stör ej! Geni i arbete!

Hemmavid, 13:16
Framsteg: 38,761 tecken

fredag 7 januari 2011

Stör ej! Geni i arbete!

Hos Lotta, 19.09
Framsteg: 24,828 tecken.

Stör ej! Geni i arbete!

Hemmavid, 15:31
Framsteg: 15,063 tecken.

Stör ej! Geni i arbete!

Bollnäs Bibliotek, 10:51
Framsteg: 11 tecken.

torsdag 6 januari 2011

onsdag 5 januari 2011

The Who

Klockan är fem i ett på natten och jag sitter och ugglar framför en populär videosajt. Det som gör att jag inte kan slita mig är musikvideos. Eller konsertvideos. Eller både och. Och den som råkat ramla in på den här bloggen förut har otvivelaktigt blivit utsatta för Bachman-Turner Overdrive eftersom jag för tillfället är inne i en B.T.O.-fas, men faktum är att det inte är dessa grabbar som för ögonblicket gör så att det spritter i hela kroppen. Nej, det är ett annat band. Ett nygammalt band, i alla fall för mig; The Who.

För x antal år sedan (säkert tio) köpte jag en Best of-skiva med The Who och var fast. Jag gillade dom skarpt, men av någon anledning har jag aldrig blivit en inbiten Wholigan, som de kallar det. Jag kan inte förklara det. När det gällde t.ex. ovan nämnda B.T.O., eller Steppenwolf, Lynyrd Skynyrd och Nazareth med för den delen, så var jag relativt snabb med att gräva djupare i deras musikbibliotek, upptäcka deras historia och album och förälska mig i andra låtar än de klassiska hitsen som man alltid hör annars. Men inte när det kom till The Who. Men när jag nu sitter här och letar upp video efter video, oavsett om det är Substitute och Can't Explain eller Won't Get Fooled Again och Pinball Wizard så inser jag att det är tamejtusan dags att ta fram spaden och gräva som aldrig förr!

För The Who är verkligen så bra; Roger Daltreys sångröst, de framlidna Keith Moon och John Entwistles magiska trum- och basspel, Pete Townsends gitarriff och inte minst texterna! Jag begriper inte att jag inte tagit tag i detta förrän nu, för det här har jag ju vetat om sedan länge! Men bättre sent än aldrig, antar jag. Och eftersom återförsäljare på internet vägrar ha tillfredsställande utbud med skivor av de andra ovan nämnda banden så får jag nog se över deras utbud beträffande The Who istället.

Sagt och gjort! Och som bonus bjuder jag på en av deras låter jag faktiskt inte hört förut, men som jag vid en första lyssning gillar väldigt mycket. Håll till godo!

This is no social crisis - this is you having fun!