Oj, en hel vecka sedan jag skrev nåt här senast - och ingen har sagt något! Det känns på något vis som när folk upptäcker att jag inte längre finns kvar på Facebook och nästan anklagande frågar
varför?? trots att det tagit dom två månader att inse att användaren inte längre finns kvar. Och jag förstår att med hundratalet vänner på sina listor så kan man inte ha koll på varenda en av dom och dessutom har man mer kontakt med vissa personer än andra, så att upptäcka att en enda person inte är kvar där kan vara vanskligt. Men samtidigt ... om det tar veckor eller månader innan man inser att jag inte är kvar ... då kan ju min närvaro där från första början heller inte vara så viktig.
Jag kanske tänker lite snurrigt. Jag vet inte. Men den största anledningen till att jag valde att inte vara kvar på Facebook är för att jag egentligen inte gjorde något där. Det blir på något sätt lite fånigt att skriva statusuppdateringar om att man precis ätit en ostmacka eller att man gått i skolan eller sett en film - och läsa alla andras liknande statusuppdateringar - för handen på hjärtat; vem bryr sig om sådant? Vidare har jag heller inte behovet av att veta allt om mina vänner och deras vänner och ... ja, ni fattar. Behovet att "snoka" existerar inte hos mig och eftersom det är just det som Facebook finns till för (känns det som i alla fall) så kände jag att det var lika bra att lägga ner verksamheten och fokusera på annat, lägga tiden på den här bloggen och min hemsida.
Men ni ser ju hur det går med det. En vecka utan ett inlägg. Fast svaret är enklare än vad kan tro. Jag har inte skrivit eftersom det inte funnits något att skriva om. Visst, jag hade kunnat skrivit om wrestling eftersom jag sett en del den sista tiden, men jag är övertygad om att det verkligen enbart är jag som är intresserad av det av alla som känner till den här bloggen. Och hemsidan ... jag vet inte hur många som besöker den heller eftersom den uppdateras med en artikel varannan vecka, med lite tur. Och historia är ju inte allas gebit heller, så jag tror inte att alla lockas av den helt enkelt. Men lösningen blir att påminna sig själv om varför man primärt skriver; för sig själv eller för andra? Och jag skriver för min egen del, för att utbilda mig själv. I alla fall när det gäller hemsidan.
När det gäller bloggen så existerar den primärt som en plattform från vilken jag kan trycka ner i halsen på er läsare hur bra och otroligt vacker jag tycker Mickie James är.
Nej, det är inte sant. Men man skulle nästan kunna tro att det låg till på det viset. Ibland. Jag tycker visserligen att Mickie James är vacker och att hon är otroligt bra på det hon håller på med, men det är inte därför bloggen finns. Den finns för att ... Linda ville det? Jag vet inte varför den finns ... jag antar att jag skulle kunna använda den för att ventilera mina funderingar och tankar kring världens stora frågor, men jag vet inte vad det skulle kunna tjäna till. Det finns mycket jag skulle kunna säga och lika många jag skulle kunna säga det till, men det finns ingen poäng med att göra det då varken jag eller någon annan blir hjälpt av det.
Så bloggen får bli någon slags scen för struntprat och allmänt meningslöst skrivande. Det får ni stå ut med, ni få som kommer hit.
Det är nog bara jag, men är det inte ändå lite underhållande - på ett tragikomiskt vis - att R.R. Palmers Nya Tidens Världshistoria (min upplaga: Stockholm, 1969; första utgåvan: 1956), som ändå är en lärobok i historia på universitetsnivå, avhandlar Europas födelse på bara två sidor och forntiden, där Palmer även kastat in antika Grekland, Romarriket och kristendomen, på enbart sju? Det måste ju vara något slags världsrekord att gå från Europas födelse till tidig medeltid på bara nio sidor!
