Jag har slagits med mitt Shakespearearbete i veckor. Skjutit upp det, förträngt det, tagit tag i det, läst lite, försökt förstå, läst om, försökt förstå ännu mer, gett upp, skjutit upp det, förträngt det, tagit tag i det, läst en bit till, försökt förstå, greppat lite, läst om, gett upp ... ja, ni fattar. Så nu sitter jag här, på kammaren och iklädd stress- och ångestdräkten, och kämpar med att få ihop det hela till en bra disposition så att jag det första jag gör i morgon bitti kan hålla ett försenat anförande om det jag läst, ett anförande som läraren dessutom skall bli nöjd med.
Inte det lättaste.
Jag har inga problem med att förstå det engelska språket egentligen. Jag anser mig vara väldigt duktig på både läs- och hörförståelse vad gäller engelskan och dessutom rätt bra på att uttrycka mig och göra mig förstådd. Jag spenderade ett halvår i England för snart fem år sedan och fick ibland påminna folk om att jag inte var engelsman. Så jag lyckade till och med lura engelsmännen med mina språkliga kunskaper. Så bra är jag - och det är ett konstaterande, inget mer, för det finns en poäng med raljerandet, som är denna; trots mina erfarenheter och kunskaper så är det fanimej ingen dans på rosor att förstå Shakespeare, ens på svenska och ännu mindre på engelska!
Jag tänker inte skämmas för att jag får kämpa med att begripa mig på Shakespeare på engelska. När jag vistades i England det där halvåret så var jag på en teater och hjälpte en grupp ungdomar att sätta upp Shakespeares Pericles. Dom fattade ingenting heller - och då är dom infödda britter! Så med risk för att bli tjatig; Shakespeare är ingen dans på rosor!
Men det måste göras - och jag är en bit på väg. Jag blir klar också, så det är ingen fara, men vi får se om läraren blir nöjd med resultatet. Men det skall bli skönt att kunna släppa det ok från mina axlar som Shakespeare är efter det här. Det har varit en pärs. Sedan kan jag lägga all energi på historiaarbetet och arbetsuppgifterna i svenskan som båda skall vara klart den tolfte december.
Och inte att förglömma; studera in frågorna till religionsprovet nästa torsdag. Personligt rekord: ett poäng från maximala. Får se om jag kan slå det.
Jag har blivit kallad "beläst som få" på en blogg idag. Jag börjar därmed så sakteliga ifrågasätta blogginnehaverskans omdömesförmåga ...
2 kommentarer:
Jag anser det inte vara något större fel på min omdömesförmåga! Så det så. :)
Nej, det måste vara en speciell känsla att leva i förnekelse :)
Skicka en kommentar