Stratego

Ett av de kanske mest förbisedda strategispelen, trots sin klassiska stämpel (det släpptes första gången 1947), är Stratego - kanske för att det bara kan spelas av två personer. Det finns visserligen en variant för fyra personer också, originellt nog kallat för Stratego 4, men detta tycks vara rätt okänt.

Men vad är då Stratego? Det är som sagt ett strategispel med ett krigstema och har vissa likheter med schack i sättet man spelar. Varje spelare har en identisk uppsättning pjäser; en fältmarskalk, en general, två överstar, tre majorer, fyra kaptener, löjtnanter och sergeanter, fem minröjare, åtta spejare, en spion, sex bomber och en flagga. Målet med spelet är att försvara sin egen flagga samtidigt som man skall hitta och erövra motståndarens.

Spelplanen är slagfältet och mitt på densamma finns två hinder i form av små sjöar. Bortsett från dessa är det fritt fram att avancera sina trupper mot motståndaren och attackera efter bästa förmåga, men det finns ett aber, vilket är detta; innan spelet börjar har spelarna placerat ut pjäserna på sin sida av brädet med deras "ryggar" mot motståndaren. Man har således ingen aning om vilja pjäser som motståndaren har var - det är här strategin kommer in, för varje pjäs rangordnas in efter ett system från ett till tio, där ett är högst (i vissa varianter är tio högst, så ta reda på vilket som gäller innan ni börjar spela). När man attackerar en pjäs visar båda vad de anfaller med för nummer och lägst siffra (högst ranking) vinner. Den som förlorar får ta sin pjäs av brädet.

Rangordningen är som följer; fältmarskalken (1) tar generalen (2) som tar överstarna (3) som tar majorerna (4) som tar kapterna (5) som tar löjtnanterna (6) som tar sergeanterna (7) som tar minröjarna (8) som tar spejarna (9) som tar spionen (10). Men spionen är i sin tur den ende som kan ta fältmarskalken och om det blir oavgjort i rankingen (om t.ex. en sergeant försöker attackera en sergeant) så tas båda bort från brädet. Bortsett från rankingen kan pjäserna förloras på ytterliggare ett sätt och det är de sex bomberna som varje spelare förfogar över. De enda pjäser som kan plocka bort bomberna är minröjarna; resten förloras om de försöker ge sig på dom, inkluderat fältmarskalken. Och självklart måste man inte ha en major får att ta t.ex. en kapten; så länge den egna rankingen är högre än motståndarens så har man vunnit striden.

Varje runde får spelarna flytta en pjäs i taget ett steg framåt, bakåt eller åt sidan. Aldrig diagonalt och en pjäs får inte gå fram och tillbaka mellan samma rutor på brädet mer än tre rundor i rad. Undantaget är spejarna, som får flytta så långt de kan i ett enda steg, samt bomberna och flaggan som aldrig får flyttas när spelet väl börjat. Så strategin i spelet handlar om att ta reda på vilka pjäser motståndaren har var eftersom de inledningsvis är dolda, försöka minnas detta och sedan utnyttja informationen för räkna ut var flaggan är. Eftersom den inte får flyttas kan det vara en tanke att försöka hålla koll på vilka pjäser motståndaren ännu inte rört på ... och enda gångerna pjäsernas rang avslöjas är när det sker en attack, men sedan vänder man på dem igen så att motståndaren bara ser "ryggen". Då är det upp till dig att minnas dess ranking även efter att motståndaren flyttat runt pjäsen så att du kan attackera den med en av högra ranking, om möjligt.

Uppställningen i början är minst lika viktig som all annan strategi. Om man bara har lågrankade pjäser i fronten kommer man sannolikt inte långt in i motståndarens linjer, men man vill heller inte ha alla högrankade pjäser borta från den egna sidan så att flaggan är dåligt försvarad. Det gäller således att ha en bra balans mellan anfall och försvar samtidigt som man försöker läsa av motståndarens spel och minnas var han har sina pjäser. Precis som i schack handlar det om att manövrera ut motståndaren, lura in honom eller henne i fällor så att man kan bli av med deras högrankade pjäser så fort som möjligt. Men det är ändå inte en bra idé att ånga på med sin fältmarskalk bara för att den enda pjäsen som kan rå på den är en ensam spion, för om man inte röjt undan de sex fientliga bomberna kan det gå riktigt illa, om man har otur.

Stratego gör verkligen skäl för namnet eftersom alla drag bör tänkas igenom noga innan dom görs, redan när det handlar om var man placerar flaggan och sina övriga pjäser innan spelstart. Men trots att det kan förefalla komplicerat med rankingen mellan pjäserna och undantagsreglerna så är det förvånansvärt lätt att lära sig spelet. Det är däremot betydligt svårare att lära sig bemästra det, men vilket spel är inte det?

Jag tycker att Stratego är roligt och utmanande eftersom alla slumpmoment är borta. Det finns inga tärningar som i Risk som avgör utgången av en attack och det är du själv som bestämmer var pjäserna skall stå, hur de skall flyttas och när. Det gäller att veta när man kan anfalla, när man skall försvara och vilka pjäser man kan offra när. Det enda man kan skylla på när man förlorat är den egna taktiska förmågan och det enda man klaga på är sina egna misstag - eller inse att motståndaren helt enkelt hade bättre placering, bättre strategi och taktik och gjorde mindre misstag.

Exakt hur lång tid spelet tar att spela går inte att säga. Ett parti schack kan ta fem minuter eller flera dagar, beroende på vilka som spelar och hur snabba de är på att göra sina drag. Likadant är det med Stratego, men om man bara är två som skall spela ett spel så varför inte ge det en chans?

Flygfoto över slagfältet och de båda stridande trupperna i Stratego.

Uppdatering: Stratego har i sin originalutformning lite av napoleansk känsla, men det finns nyare varianter av spelet som måhända lockar mera, som t.ex. Star Wars-, Lord of the Rings-, Marvel Heroes- och Narniaversioner, för att nämna några.