Och det är roligt att fynda på annat håll också!
måndag 28 februari 2011
Nytt i bokhyllan
Det är roligt med rea (även om det bara var hälften som reades ut)!
Och det är roligt att fynda på annat håll också!
Och det är roligt att fynda på annat håll också!
torsdag 24 februari 2011
G eller K?
Är det bara jag eller stavades Ghaddafi alltid med K förr i tiden? När jag var yngre minns jag att man alltid sade och läste Khaddafi och inte Ghaddafi, så varför har medierna helt plötsligt ändrat sig? Fast det är klart, en snabb sökning på karln på Internet avslöjar att han även kan stava med Q och att vissa medier fortfarande stavar hans namn med K.Problemet tror jag ligger i att han egentligen stavar sitt namn på arabiska och att det sedan skall försökas skrivas om som det låter så att det även blir begripligt för oss. Det är väl därför det skrivs på så många olika sätt. Sedan kanske man kan tycka att det finns annat att skriva om i dessa dagar än hans namn då man ändå pratar Khaddafi och Libyen. Det finns ju saker där nere som är lite mer viktiga än stavningen på hans namn ...
Fast samma fenomen drabbar även den sovjetiske kommunisten Trotskij. Hette han Lev eller Leo i förnamn? Jag har sett båda stavningarna, så jag har ingen aning. Men det ser ut som sista bokstaven i hans förnamn är ett ryskt B, det vill säga ett V för oss. Så om man går efter det så hette han Lev. Men var kommer då Leo ifrån?
onsdag 23 februari 2011
Nytt i bokhyllan
Det är bokrea nu. Jag hade ett presentkort att sätta sprätt på. Resultatet kan ni se nedan.
Sedan blev det en bonusbok någonstans på veckan mellan rean och hemmet.
Sedan blev det en bonusbok någonstans på veckan mellan rean och hemmet.
måndag 21 februari 2011
Förra veckans filmskörd
Jag har den senaste tiden tittat på en del filmer. Det blir så när man är säng(soff)liggande och har tråkigt. Och eftersom jag även är och har det nu så tänkte jag att jag kunde skriva ner lite kort om vad jag tyckte om varje film. Sagt och gjort, detta är förra veckans filmskörd i korta drag.
The Last Starfighter, 1984
Alex Rogan bor i en trailerpark tillsammans med sin familj, sin flickvän och sina vänner. Han vill inte stanna där; han vill ut i världen, se andra delar av USA än bara trailerparken. Men han är en hejare på arkadspelet Starfighter och lyckas till och med slå nytt rekord i detsamma. Detta blir hans biljett ut i universum då spelet i själva verket tillverkats av utomjordingar som ett sätt att rekrytera folk till deras flotta med rymdskepp i ett pågående krig. Alex rekryteras i hopp om att hans talang för arkadspelet kan överföras till riktiga rymdskepp, men problemet är att han är den enda stridspiloten som är kvar mot fiendens rymdskeppsarmé.
Premisserna för det här spelet är lite löjliga med dagens mått mätt, men med tanke på storsuccén Tron är det inte underligt att även den här filmen gjordes ett par år senare. Spelindustrin var på väg upp igen och det gällde att kapitalisera på det. Här blir Alex inte insugen i spelet på något mystiskt vis; det som händer honom händer i det verkliga livet. Detta faktum känns rätt fräscht och är tacksamt, men filmen är ändock inte särdeles bra. Utomjordingarna känns bara komiska och den avgörande rymdstriden, som hela filmen bygger upp till, är över alldeles för fort och enkelt. Det blir lite av ett antiklimax. Effekterna kan man inte säga så mycket om; detta var som sagt 1984. Ingen film jag skulle sätta mig att se igen.
Marooned, 1969
Tre astronauter på återfärd mot Jorden upptäcker att raketerna på deras farkost vägrar att tändas. Detta innebär att de inte kan återinträda i Jordens atmosfär och landa - det är med andra ord strandsatta i omloppsbana runt Jorden. Teknikerna på NASA jobbar frenetiskt på en lösning, men inser tillslut att det enda de kan göra är att se på när astronauterna dör av syrebrist inom ett par dygn. Det finns dock personer som vägrar att ge upp hoppet och ganska snart är en vågad, påskyndad och otestad räddningsaktion på gång. Problemet är bara ett orkan ute till havs äntrat riktning och nu är på väg mot uppskjutningsplatsen. Om inte räddningsfartyget hinner skjutas upp i tid är hoppet ute för astronauterna - som dessutom har ont om syre. Så ont att NASA subtilt får dom att förstå att enda chansen att få några av dom hem levande är att en av dom lämnar farkosten.
Tempot är rätt okej i den här filmen och skådespelarinsatserna är väldigt bra. Effekterna är övertygade - men så fick den en Oscar® för det också. Dock kan jag tycka att filmen fokuserar mer på personerna på Jorden och deras strävan efter att lyckas med räddningsaktionen än på astronauterna som är fast i rymden, men å andra sidan sitter astronauterna där de sitter och det finns inte mycket för dom att göra än att vänta. Och i typisk dramaturgisk stil räddas de två kvarvarande astronauterna (efter att den tredje tidigare heroiskt offrat sig för att rädda sina kamrater) i precis sista sekunden, dels av NASA:s räddningskapsel men också av en sovjetiskt dito som underligt nog bara dyker upp utan att först förankra detta med NASA. Rätt okej film, men jag hade förväntat mig mer. Inte så bra som jag hade hoppats.
Logan's Run, 1976
Året är 2274 och mänskligheten bor i en idyllisk stad under en kupol, som skydd för föroreningar och annat hemskt. Människorna behöver knappt arbeta alls utan bara njuta av livet - men det finns en hake; när de blivit trettio år avslutas deras liv och de kan återfödas i en religiös ceremoni som heter Carousel. Det finns personer som försöker fly från sitt öde - runners - och det finns personer som jobbar med att stoppa dessa. Logan är en sådan; en Sandman. En dag blir han beordrad att själv bli en runner så att han kan infiltrera ett hemligt sällskap med andra runners och leta reda på deras fristad, Sanctuary, och förgöra den. Tillsammans med en annan runner, Jessica, börjar Logan jakten på Sancturary, jagad av sin kollega Francis. Jakten leder utomhus, där Logan och Jessica upptäcker att världen utanför, om än näst intill obebodd, inte alls är så hemsk som alla har trott. Logen inser att han måste återvända till kupolen och berätta för alla vad han upptäckt.
Jag gillar den futuristiska känslan inne i kupolstaden, men idén med att en till synes utopisk värld i själva verket är av ondo känns lite blasé. Det kanske inte var det 1976, men idag har vi matats med denna föreställning så ofta att det på sätt och vis tappat sin udd. Det skall dock påpekas att miniatyren av staden, som används som etablerande bilder, är riktigt bra gjord och kan nästan lura vem som helst. Skådespelarna är också bra, som Michael York (som många idag kanske mera känner igen som Basil Exposition i Austin Powers), men det är Peter Ustinov som stjäl showen med sin tolkning av den smått förvirrade åldrande mannen de stöter på utanför kupolen. Filmen är bra. Inte den bästa Science Fiction-filmen som finns, men klart sevärd.
Journey to the Far Side of the Sun, 1969
Eurosec, European Space Exploration Complex, har hittat en hittills okänd planet i vårt solsystem. Anledningen till att planeten inte hittats tidigare är för att den ligger på andra sidan solen i en exakt likadan omloppsbana som Jorden - och därmed alltid dold för oss. Amerikanen Glenn Ross och engelsmannen John Kane skickas i en bemannad farkost för att utforska den nya planeten, men något går fel och de kraschlandar. Kane avlider, men Ross upptäcker att han är tillbaka på Jorden där han förhörs av Eurosec om varför de återvänt efter bara tre veckor, trots att resan till planeten och tillbaka igen skall ta dubbla den tiden. Men Ross och Kane vände väl aldrig tillbaka? Är allt verkligen som det skall vara? Ross upptäcker att allt runt omkring honom är spegelvänt, inklusive all text. Hur kan detta komma sig? Lösningen på problemet kan bara vara en sak; planeten är en exakt spegelbild av Jorden!
Filmen är intressant även om den är ologisk; hur kan två planeter så långt ifrån varandra dela samma DNA och därmed bli spegelbilder av varandra? Hur kan de utvecklas exakt likadant? Men sådana logiska problem är inget som Gerry och Sylvia Anderson, personerna bakom TV-serier som UFO och Månbas Alpha, tycks oroa sig med - och det behövs inte heller eftersom filmen faktiskt fungerar ändå. Handlingen är så långsökt att den faktiskt blir fängslande - och deras förkärlek för små modeller av farkoster, byggnader och annat är fascinerande. Däremot lämnar slutet en hel del att önska eftersom ingenting faktiskt löser sig; Ross dör han också, Eurosec förstörs och den enda överlevande, Eurosecs ordförande, spenderar resten av livet med att desperat försöka övertyga alla om att den andra planeten faktiskt finns - vilket ingen tror på. Så det som händer i filmen är egentligen bara ett slöseri med tid - men ändå relativt sevärd.
Nu återstår väl att se vad det blir för filmer den här veckan ...
The Last Starfighter, 1984Alex Rogan bor i en trailerpark tillsammans med sin familj, sin flickvän och sina vänner. Han vill inte stanna där; han vill ut i världen, se andra delar av USA än bara trailerparken. Men han är en hejare på arkadspelet Starfighter och lyckas till och med slå nytt rekord i detsamma. Detta blir hans biljett ut i universum då spelet i själva verket tillverkats av utomjordingar som ett sätt att rekrytera folk till deras flotta med rymdskepp i ett pågående krig. Alex rekryteras i hopp om att hans talang för arkadspelet kan överföras till riktiga rymdskepp, men problemet är att han är den enda stridspiloten som är kvar mot fiendens rymdskeppsarmé.
Premisserna för det här spelet är lite löjliga med dagens mått mätt, men med tanke på storsuccén Tron är det inte underligt att även den här filmen gjordes ett par år senare. Spelindustrin var på väg upp igen och det gällde att kapitalisera på det. Här blir Alex inte insugen i spelet på något mystiskt vis; det som händer honom händer i det verkliga livet. Detta faktum känns rätt fräscht och är tacksamt, men filmen är ändock inte särdeles bra. Utomjordingarna känns bara komiska och den avgörande rymdstriden, som hela filmen bygger upp till, är över alldeles för fort och enkelt. Det blir lite av ett antiklimax. Effekterna kan man inte säga så mycket om; detta var som sagt 1984. Ingen film jag skulle sätta mig att se igen.
Marooned, 1969Tre astronauter på återfärd mot Jorden upptäcker att raketerna på deras farkost vägrar att tändas. Detta innebär att de inte kan återinträda i Jordens atmosfär och landa - det är med andra ord strandsatta i omloppsbana runt Jorden. Teknikerna på NASA jobbar frenetiskt på en lösning, men inser tillslut att det enda de kan göra är att se på när astronauterna dör av syrebrist inom ett par dygn. Det finns dock personer som vägrar att ge upp hoppet och ganska snart är en vågad, påskyndad och otestad räddningsaktion på gång. Problemet är bara ett orkan ute till havs äntrat riktning och nu är på väg mot uppskjutningsplatsen. Om inte räddningsfartyget hinner skjutas upp i tid är hoppet ute för astronauterna - som dessutom har ont om syre. Så ont att NASA subtilt får dom att förstå att enda chansen att få några av dom hem levande är att en av dom lämnar farkosten.
Tempot är rätt okej i den här filmen och skådespelarinsatserna är väldigt bra. Effekterna är övertygade - men så fick den en Oscar® för det också. Dock kan jag tycka att filmen fokuserar mer på personerna på Jorden och deras strävan efter att lyckas med räddningsaktionen än på astronauterna som är fast i rymden, men å andra sidan sitter astronauterna där de sitter och det finns inte mycket för dom att göra än att vänta. Och i typisk dramaturgisk stil räddas de två kvarvarande astronauterna (efter att den tredje tidigare heroiskt offrat sig för att rädda sina kamrater) i precis sista sekunden, dels av NASA:s räddningskapsel men också av en sovjetiskt dito som underligt nog bara dyker upp utan att först förankra detta med NASA. Rätt okej film, men jag hade förväntat mig mer. Inte så bra som jag hade hoppats.
Logan's Run, 1976Året är 2274 och mänskligheten bor i en idyllisk stad under en kupol, som skydd för föroreningar och annat hemskt. Människorna behöver knappt arbeta alls utan bara njuta av livet - men det finns en hake; när de blivit trettio år avslutas deras liv och de kan återfödas i en religiös ceremoni som heter Carousel. Det finns personer som försöker fly från sitt öde - runners - och det finns personer som jobbar med att stoppa dessa. Logan är en sådan; en Sandman. En dag blir han beordrad att själv bli en runner så att han kan infiltrera ett hemligt sällskap med andra runners och leta reda på deras fristad, Sanctuary, och förgöra den. Tillsammans med en annan runner, Jessica, börjar Logan jakten på Sancturary, jagad av sin kollega Francis. Jakten leder utomhus, där Logan och Jessica upptäcker att världen utanför, om än näst intill obebodd, inte alls är så hemsk som alla har trott. Logen inser att han måste återvända till kupolen och berätta för alla vad han upptäckt.
Jag gillar den futuristiska känslan inne i kupolstaden, men idén med att en till synes utopisk värld i själva verket är av ondo känns lite blasé. Det kanske inte var det 1976, men idag har vi matats med denna föreställning så ofta att det på sätt och vis tappat sin udd. Det skall dock påpekas att miniatyren av staden, som används som etablerande bilder, är riktigt bra gjord och kan nästan lura vem som helst. Skådespelarna är också bra, som Michael York (som många idag kanske mera känner igen som Basil Exposition i Austin Powers), men det är Peter Ustinov som stjäl showen med sin tolkning av den smått förvirrade åldrande mannen de stöter på utanför kupolen. Filmen är bra. Inte den bästa Science Fiction-filmen som finns, men klart sevärd.
Journey to the Far Side of the Sun, 1969Eurosec, European Space Exploration Complex, har hittat en hittills okänd planet i vårt solsystem. Anledningen till att planeten inte hittats tidigare är för att den ligger på andra sidan solen i en exakt likadan omloppsbana som Jorden - och därmed alltid dold för oss. Amerikanen Glenn Ross och engelsmannen John Kane skickas i en bemannad farkost för att utforska den nya planeten, men något går fel och de kraschlandar. Kane avlider, men Ross upptäcker att han är tillbaka på Jorden där han förhörs av Eurosec om varför de återvänt efter bara tre veckor, trots att resan till planeten och tillbaka igen skall ta dubbla den tiden. Men Ross och Kane vände väl aldrig tillbaka? Är allt verkligen som det skall vara? Ross upptäcker att allt runt omkring honom är spegelvänt, inklusive all text. Hur kan detta komma sig? Lösningen på problemet kan bara vara en sak; planeten är en exakt spegelbild av Jorden!
Filmen är intressant även om den är ologisk; hur kan två planeter så långt ifrån varandra dela samma DNA och därmed bli spegelbilder av varandra? Hur kan de utvecklas exakt likadant? Men sådana logiska problem är inget som Gerry och Sylvia Anderson, personerna bakom TV-serier som UFO och Månbas Alpha, tycks oroa sig med - och det behövs inte heller eftersom filmen faktiskt fungerar ändå. Handlingen är så långsökt att den faktiskt blir fängslande - och deras förkärlek för små modeller av farkoster, byggnader och annat är fascinerande. Däremot lämnar slutet en hel del att önska eftersom ingenting faktiskt löser sig; Ross dör han också, Eurosec förstörs och den enda överlevande, Eurosecs ordförande, spenderar resten av livet med att desperat försöka övertyga alla om att den andra planeten faktiskt finns - vilket ingen tror på. Så det som händer i filmen är egentligen bara ett slöseri med tid - men ändå relativt sevärd.
Nu återstår väl att se vad det blir för filmer den här veckan ...
torsdag 17 februari 2011
Synen på invandrare
Reflektion kolon; det finns många personer, grupperingar och organisationer på den politiska högerkanten som vill begränsa eller till och med helt och hållet stoppa invandringen till Sverige. Detta är ett faktum. Det är också ett faktum att dessa personer, grupperingar och organisationer gärna ser invandrande européer (eller västerlänningar över huvudtaget) som ett undantag, vilket i praktiken betyder att invandrare inte skall få komma hit om de är asiater, araber, afrikaner, sydamerikaner eller något annat som inte ser ut som vi gör; långa, blonda och blåögda. För det är ju tydligen så vi ser ut allihopa i det här landet.
Eller?
Jag finner diskussionerna om begränsad och helt och hållen stoppad invandring lite underhållande eftersom argumenten för att genomföra dessa åtstramningar oftast kretsar till att skydda den hotande svenska kulturen. Jag vet inte riktigt vad man menar med "svensk" kultur och jag tvivlar på att de som använder argumentet heller vet det eftersom allt vi har i det här landet har sitt ursprung i andra länder. Vilket är lite min poäng med det här inlägget; utan invandring hade för det första Sverige aldrig funnits och även om det hade gjort det så hade vi varit en sådant efterblivet rike att resten av världen skrattat åt oss - om de ens brytt sig om att ta reda på att vi existerade.
Jag skall förklara. För cirka tiotusen år sedan slutade den senaste istiden. I samband med detta vandrade små samhällen av jägare-samlare till dagens Skåne via det som vi numera kallar för Danmark (vilket var möjligt eftersom landmassan låg högre på den tiden än vad den gör idag) samtidigt som samerna vandrade in norrifrån från Ryssland. Landmassan som idag utgör Sverige befolkades alltså från två håll och av invandrare. Så utan invandrare, inget Sverige.
Men det tar inte slut där! Även om det vandrade in människor i Sverige för länge sedan så har kontakten med andra kulturer alltid varit viktiga för oss. Det är tack vare den som vi lyckats utvecklats, både materiellt och kulturellt men också språkligt. Aldrig har väl kontakten med andra länder och kulturer varit så intensiv som under vikingatiden, oavsett om det handlade om handelsresor eller plundringståg. Norrmännen reste till Orkneyöarna, Shetlandsöarna, Färöarna, de norra delarna av Skottland, Island samt trakterna kring dagens Archangelsk i norra Ryssland via Barents hav. Danskarna fokuserade på områden mer belägna i sydväst, som Storbritannien (där de grundade Danelagen) Irland, Normandie och de västra delarna av Frankrike, Spanien, Portugal, Medelhavet, norra Afrika och Italien. De svenska vikingarna begav sig för det mesta österut till de baltiska länderna, Polen, Novgorod och floden Volga i Ryssland, Kiev, Svarta- och Kaspiska havet och så långt söderut som Konstantinopel (som vi idag kallar för Istanbul), där de bland annat lyckades bli sultanens personliga livvakt.
Vikingar var med andra ord ute och rörde på sig. De bedrev handel i alla dessa områden och i vissa av dom bedrev dom plundringståg. Föga förvånande tog de med sig intryck, livsmedel, varor och annat från dessa kulturer, men också trälar och kvinnor som de kunde gifta sig med. Kontakten med utlandet var med andra ord en stor del av vikingalivet, även om de flesta av vikingarna stannade hemma. Likaledes kom utlänningar till Sverige för att bedriva handel så kontakterna var lika livliga på hemmaplan - och när vikingatiden började lida mot sitt slut strax innan 1100-talet hade kontakterna med utlänningar och främmande kulturer gjort oss bekant med något som vi har kraftiga spår av än i våra dagar, något som hade en enorm inverkan på svenskarnas liv och leverne på ett sätt vi inte sett maken till sedan dess. Vi såg det, tog det till oss och har aldrig släppt det, allt tack vare våra kontakter med utlandet.
Vi blev kristna- och det satte spår direkt; under 1200-talet började de nordiska namnen, som t.ex. Anund och Ödvast, försvinna allt mer och ersättas med kristna namn efter personer i Bibeln och efter helgon; Johan och Jöns kommer från Johannes, Nils från Nikolaus och även namn som Mikael, Andreas, Jakob och Mathias blev vanliga. Dessutom började allt mer tyska namn dyka upp på svenskar under 1200-talet och framåt; Albert, Albrekt, Siegfried, Engelbrekt, Henrik och många fler. Också vid den här perioden och fortfarande under 1300-talet var det vanligt förekommande att stormän i Sverige bar slaviska namn. Forskare har slagit fast att t.ex. namnet Svante egentligen är en förkortning av namnet Svantepolk och att Valdemar kommer från namnet Vladimir. Den svenske kungen Magnus Ladulås, som avled i december 1290, kallades så enligt en teori på grund av att Ladulås är en förvanskning av det slaviska namnet Laduslaus, latiniserat från Vladeslav. Så även namnbruket påverkades av våra kontakter med främmande kulturer.
Handeln var särskilt viktig. För att vara säker på att kunna sitta kvar som svensk kung var det säkrast att bekräfta utländska handelsstäders handelsprivilegier i svenska hamnar - och gärna göra dom så generösa som möjligt. Annars kunde konflikter uppstå eller så kunde man i värsta fall bli avsatt och ersatt med någon som var handelsstäderna mer till lags. Utlänningarna ville komma hit, sälja sina varor så fritt det bara gick och tjäna så mycket pengar som möjligt på att göra så, precis som svenska handelsmän gjorde i utlandet. Kontakterna var med andra ord frekventa.
I början av 1500-talet blir Sverige helt och hållet självständigt (och har så varit sedan dess) efter en lång period av danskt styre. Gustav Eriksson blir ny kung efter att ha kastat ut dansken Kristian II och för att lyckas med detta var han tvungen att delvis ta hjälp av utländska legoknektar. Gustav var absolut inte den förste att göra det och långt ifrån den sista, men när han blev kung så var det i princip över ingenting. Europa brydde sig inte om det fattiga Sverige i Europas norra utkant och skulden till framför allt det tyska handelsförbundet var så stor att Gustav fick sätta tyskar på viktiga ämbetsplatser i sin nya regering. Det blev under lång tid lite av ett mode att gå på gatorna i Sverige och prata tyska. Andelen tyska låneord i det svenska språket är ett bevis för detta.
När Gustav dör efter nästan fyrtio år på tronen är Sverige i bättre skick och har högre anseende i Europa, men det krävdes utländska arbetare för att lyckas. De kom från Nederländerna, Skottland, England, Tyskland och andra områden och framför allt var det de belgiska vallonerna som var eftertraktade då de var berömda för sina kunskaper i järnhantering. Det är också under den här perioden som personer som Louis de Geer kunde grunda industrier i Sverige. Med andra ord fick utlänningar komma hit för att lära oss. Utan dom hade Sverige aldrig blivit stormakt! Man tittade även på hur man gjort i Nederländerna när man skulle anlägga Göteborg i början av 1600-talet, som skulle fungera som en fästning, så man tog intryck av utlandet även vad gällde arkitekturen (vilket senare även skedde under barocken, renässansen och andra tidsperioder).
Innan dess hade den svenska expansionen påbörjats under Johan III och då i Estland, men under 1600-talet erövrade Sverige områden i norra Tyskland, Livland samt delar av Ryssland och Norge och under sin tid i turkiska Bender omkring åren 1709-1713 kom Karl XII i kontakt med livsmedel som kåldolmar, kaffe och köttbullar, livsmedel som med hans återkomst gjorde sitt intåg i Sverige. Under 1700-talet var Frankrike den stora förebilden och allt som fransmännen gjorde skulle även svenskarna göra. Gustav III, som blev kung 1771, pratade nästan alltid enbart på franska (till och med när han sköts på maskeradbalen 1792 som sedan ledde till hans död) och kulturen blomstrande - för det gjorde den ute i Europa också. Under 1800-talet skedde stor utvandring till USA och inget annat land har väl påverkat oss svenskar under 1900-talet som just USA.
Så svenskarna har alltid tittat på hur andra kulturer gjort, tagit intryck av dessa och arbetat in det i det svenska samhället, som ständigt utvecklats tack vare kontakten med andra länder, oavsett om det varit Danmark, Ryssland, Tyskland, Turkiet, Frankrike, England, USA eller något annat land. Det är så vi har lärt oss! Utan främmande kulturer och utan invandring hade Sverige inte varit det det är idag! Utan främmande kulturer hade vi inte varit kristna, en religion som högergrupperingar vill bevara eftersom man ser islam och judendomen som ett hot mot den "svenska" kulturen. Men vi har ju bytt religion en gång, från asatron till kristendomen, så varför är det så hemskt att tänka sig att vi om några hundra år kanske är muslimer i Sverige?
Den vanligaste mottacken på texter som denna är att påpeka att den mesta invandringen genom århundradena varit arbetskraftsinvandring medan den invandring vi har idag handlar om flyktingar. Man påpekar också att antalet invandrare idag är mycket större än förr i tiden och att många förr flyttande hem igen, som bland annat i fallet med vallonerna. Jo, allt det kan vara sant. Det må vara hänt. Men det är inte det som är poängen. Poängen är att kontakten med främmande kulturer, oavsett hur kontakten gått till, alltid har varit viktig för oss och att den hjälpt oss att utvecklas. Förr skedde den genom arbetskraftsinvandring, nu sker det genom flyktingar - och om vi inte kan vara empatiska nog att hjälpa människor i nöd som flyr från krig och folkmord så skäms jag för att vara svensk och människa. Att inte vilja hjälpa människor som har det svårt och som lever utan land bara för att man är rädd för deras religion, deras matvanor eller deras hudfärg är patetiskt. Sedan kanske man får se över hur dessa människor integreras i samhället, men det är för det första en helt annat diskussion och för det andra inte lika med att de skall ge upp sina seder och bruk och bli svenskar i alla avseenden.
Sverige behöver invandring. Sverige är byggt på invandring. Att frukta det som är obekant är inte skäl nog att begränsa eller stoppa invandringen helt och hållet. Vi kommer alltid att påverkas av andra kulturer och det är något gott, inte något ont! Våra högtider består ju av inget annat än utländska företeelser; den tjocke, röde och muntre jultomten är en amerikansk uppfinning från 1930-talet (Coca-Cola; tidigare var det tradition i Sverige att julbocken delade ut julklapparna, men den seden har dött ut) och julgranen kommer från Tyskland precis som midsommarstången, bara för att ta några exempel.
Men sedan kan man fråga sig varför högergrupperingarna tycker att det är okej att ta intryck av och göra som de gör i vissa länder medan andra absolut inte duger att ha någon kontakt med över huvudtaget ...
Och avslutningsvis måste jag bara behandla vissa högergrupperingars fixering vid Karl XII och synen på honom som svensk hjältekonung. Varför man beslutat sig för att utse Karl XII till hjältekonung och det svenskaste som finns förstår jag inte alls; han var för det första av tysk härkomst - hans farfar, Karl X Gustav, var halvtysk (modern var svensk) och enligt Sverigedemokraternas definition var både Karl X Gustav, Karl XI och Karl XII därmed invandrare, inte svenskar (Karl XII:s mor var tysk-danska)¹ - och för det andra så är han känd för tre saker; förlusten vid Poltava 1709, som tvingade honom att gömma sig i Bender i flera år tills osmanerna tröttnade på honom och kastade ut honom, skottet i huvudet i Norge 1718 som kan ha kommit från en av hans egna soldater(!) samt att hans oförmåga att sluta kriga ledde till att den svenska stormaktstiden tog slut. Knappast några positiva saker att vara känd för - och ändå är det denne person som högerfolket vill hylla som den supersvenske hjältekonungen.
Inte direkt genomtänkt, eller hur? Gustav II Adolf torde varit ett bättre val eftersom han åtminstone tillhörde ätten Vasa som suttit på den svenska tronen sedan 1523. Han var sonson till den ovan nämnda Gustav Eriksson och hans svenska fru och son till Karl IX och dennes tyska fru. Fortfarande inte svensk enligt Sverigedemokraternas definition eftersom han var halvtysk, men ändock ett bättre val. Gustav II Adolf var dessutom den som på allvar såg till att Sverige blev en stormakt (till skillnad från Karl XII som tog död på den), som fick det svenska riket att växa (till skillnad från Karl XII) och som revolutionerade och effektiviserade den svenska armén.
Men detta hade dom vetat om de läst på lite innan. Men det är kanske för mycket att begära, när allt kommer omkring?
¹ Detta argument håller eftersom en vän till mig anses vara invandrare enligt Sverigedemokraternas definition, trots att han och hans moder är födda i Sverige; min väns mormor kom från Estland, gifte sig med en svensk man och fick bland annat en dotter. Dottern gifte sig i sin tur med en svensk man och fick bland annat en son; min vän. Han är alltså till en fjärdedel estländare - men ändock invandrare. Tydligen. Så enligt samma logik är även Karl XII invandrare; Karl X Gustav var halvtysk, gifte sig med en tyska och fick Karl XI. Karl XI var således knappast helsvensk och han gifte sig i sin tur med en tysk-danska och fick Karl XII. Karl XII var alltså mer invandrare än vad min vän är. Haltande logik? Det skall också tilläggas att detta argument baseras på Sverigedemokraternas beräknade kostnader för invandringen i Sverige som sedan en mycket framstående ekonom kom fram till bara kunde hålla om man räknade alla invandrare i tre generationer bakåt.
Eller?
Jag finner diskussionerna om begränsad och helt och hållen stoppad invandring lite underhållande eftersom argumenten för att genomföra dessa åtstramningar oftast kretsar till att skydda den hotande svenska kulturen. Jag vet inte riktigt vad man menar med "svensk" kultur och jag tvivlar på att de som använder argumentet heller vet det eftersom allt vi har i det här landet har sitt ursprung i andra länder. Vilket är lite min poäng med det här inlägget; utan invandring hade för det första Sverige aldrig funnits och även om det hade gjort det så hade vi varit en sådant efterblivet rike att resten av världen skrattat åt oss - om de ens brytt sig om att ta reda på att vi existerade.
Jag skall förklara. För cirka tiotusen år sedan slutade den senaste istiden. I samband med detta vandrade små samhällen av jägare-samlare till dagens Skåne via det som vi numera kallar för Danmark (vilket var möjligt eftersom landmassan låg högre på den tiden än vad den gör idag) samtidigt som samerna vandrade in norrifrån från Ryssland. Landmassan som idag utgör Sverige befolkades alltså från två håll och av invandrare. Så utan invandrare, inget Sverige.
Men det tar inte slut där! Även om det vandrade in människor i Sverige för länge sedan så har kontakten med andra kulturer alltid varit viktiga för oss. Det är tack vare den som vi lyckats utvecklats, både materiellt och kulturellt men också språkligt. Aldrig har väl kontakten med andra länder och kulturer varit så intensiv som under vikingatiden, oavsett om det handlade om handelsresor eller plundringståg. Norrmännen reste till Orkneyöarna, Shetlandsöarna, Färöarna, de norra delarna av Skottland, Island samt trakterna kring dagens Archangelsk i norra Ryssland via Barents hav. Danskarna fokuserade på områden mer belägna i sydväst, som Storbritannien (där de grundade Danelagen) Irland, Normandie och de västra delarna av Frankrike, Spanien, Portugal, Medelhavet, norra Afrika och Italien. De svenska vikingarna begav sig för det mesta österut till de baltiska länderna, Polen, Novgorod och floden Volga i Ryssland, Kiev, Svarta- och Kaspiska havet och så långt söderut som Konstantinopel (som vi idag kallar för Istanbul), där de bland annat lyckades bli sultanens personliga livvakt.
Vikingar var med andra ord ute och rörde på sig. De bedrev handel i alla dessa områden och i vissa av dom bedrev dom plundringståg. Föga förvånande tog de med sig intryck, livsmedel, varor och annat från dessa kulturer, men också trälar och kvinnor som de kunde gifta sig med. Kontakten med utlandet var med andra ord en stor del av vikingalivet, även om de flesta av vikingarna stannade hemma. Likaledes kom utlänningar till Sverige för att bedriva handel så kontakterna var lika livliga på hemmaplan - och när vikingatiden började lida mot sitt slut strax innan 1100-talet hade kontakterna med utlänningar och främmande kulturer gjort oss bekant med något som vi har kraftiga spår av än i våra dagar, något som hade en enorm inverkan på svenskarnas liv och leverne på ett sätt vi inte sett maken till sedan dess. Vi såg det, tog det till oss och har aldrig släppt det, allt tack vare våra kontakter med utlandet.
Vi blev kristna- och det satte spår direkt; under 1200-talet började de nordiska namnen, som t.ex. Anund och Ödvast, försvinna allt mer och ersättas med kristna namn efter personer i Bibeln och efter helgon; Johan och Jöns kommer från Johannes, Nils från Nikolaus och även namn som Mikael, Andreas, Jakob och Mathias blev vanliga. Dessutom började allt mer tyska namn dyka upp på svenskar under 1200-talet och framåt; Albert, Albrekt, Siegfried, Engelbrekt, Henrik och många fler. Också vid den här perioden och fortfarande under 1300-talet var det vanligt förekommande att stormän i Sverige bar slaviska namn. Forskare har slagit fast att t.ex. namnet Svante egentligen är en förkortning av namnet Svantepolk och att Valdemar kommer från namnet Vladimir. Den svenske kungen Magnus Ladulås, som avled i december 1290, kallades så enligt en teori på grund av att Ladulås är en förvanskning av det slaviska namnet Laduslaus, latiniserat från Vladeslav. Så även namnbruket påverkades av våra kontakter med främmande kulturer.
Handeln var särskilt viktig. För att vara säker på att kunna sitta kvar som svensk kung var det säkrast att bekräfta utländska handelsstäders handelsprivilegier i svenska hamnar - och gärna göra dom så generösa som möjligt. Annars kunde konflikter uppstå eller så kunde man i värsta fall bli avsatt och ersatt med någon som var handelsstäderna mer till lags. Utlänningarna ville komma hit, sälja sina varor så fritt det bara gick och tjäna så mycket pengar som möjligt på att göra så, precis som svenska handelsmän gjorde i utlandet. Kontakterna var med andra ord frekventa.
I början av 1500-talet blir Sverige helt och hållet självständigt (och har så varit sedan dess) efter en lång period av danskt styre. Gustav Eriksson blir ny kung efter att ha kastat ut dansken Kristian II och för att lyckas med detta var han tvungen att delvis ta hjälp av utländska legoknektar. Gustav var absolut inte den förste att göra det och långt ifrån den sista, men när han blev kung så var det i princip över ingenting. Europa brydde sig inte om det fattiga Sverige i Europas norra utkant och skulden till framför allt det tyska handelsförbundet var så stor att Gustav fick sätta tyskar på viktiga ämbetsplatser i sin nya regering. Det blev under lång tid lite av ett mode att gå på gatorna i Sverige och prata tyska. Andelen tyska låneord i det svenska språket är ett bevis för detta.
När Gustav dör efter nästan fyrtio år på tronen är Sverige i bättre skick och har högre anseende i Europa, men det krävdes utländska arbetare för att lyckas. De kom från Nederländerna, Skottland, England, Tyskland och andra områden och framför allt var det de belgiska vallonerna som var eftertraktade då de var berömda för sina kunskaper i järnhantering. Det är också under den här perioden som personer som Louis de Geer kunde grunda industrier i Sverige. Med andra ord fick utlänningar komma hit för att lära oss. Utan dom hade Sverige aldrig blivit stormakt! Man tittade även på hur man gjort i Nederländerna när man skulle anlägga Göteborg i början av 1600-talet, som skulle fungera som en fästning, så man tog intryck av utlandet även vad gällde arkitekturen (vilket senare även skedde under barocken, renässansen och andra tidsperioder).
Innan dess hade den svenska expansionen påbörjats under Johan III och då i Estland, men under 1600-talet erövrade Sverige områden i norra Tyskland, Livland samt delar av Ryssland och Norge och under sin tid i turkiska Bender omkring åren 1709-1713 kom Karl XII i kontakt med livsmedel som kåldolmar, kaffe och köttbullar, livsmedel som med hans återkomst gjorde sitt intåg i Sverige. Under 1700-talet var Frankrike den stora förebilden och allt som fransmännen gjorde skulle även svenskarna göra. Gustav III, som blev kung 1771, pratade nästan alltid enbart på franska (till och med när han sköts på maskeradbalen 1792 som sedan ledde till hans död) och kulturen blomstrande - för det gjorde den ute i Europa också. Under 1800-talet skedde stor utvandring till USA och inget annat land har väl påverkat oss svenskar under 1900-talet som just USA.
Så svenskarna har alltid tittat på hur andra kulturer gjort, tagit intryck av dessa och arbetat in det i det svenska samhället, som ständigt utvecklats tack vare kontakten med andra länder, oavsett om det varit Danmark, Ryssland, Tyskland, Turkiet, Frankrike, England, USA eller något annat land. Det är så vi har lärt oss! Utan främmande kulturer och utan invandring hade Sverige inte varit det det är idag! Utan främmande kulturer hade vi inte varit kristna, en religion som högergrupperingar vill bevara eftersom man ser islam och judendomen som ett hot mot den "svenska" kulturen. Men vi har ju bytt religion en gång, från asatron till kristendomen, så varför är det så hemskt att tänka sig att vi om några hundra år kanske är muslimer i Sverige?
Den vanligaste mottacken på texter som denna är att påpeka att den mesta invandringen genom århundradena varit arbetskraftsinvandring medan den invandring vi har idag handlar om flyktingar. Man påpekar också att antalet invandrare idag är mycket större än förr i tiden och att många förr flyttande hem igen, som bland annat i fallet med vallonerna. Jo, allt det kan vara sant. Det må vara hänt. Men det är inte det som är poängen. Poängen är att kontakten med främmande kulturer, oavsett hur kontakten gått till, alltid har varit viktig för oss och att den hjälpt oss att utvecklas. Förr skedde den genom arbetskraftsinvandring, nu sker det genom flyktingar - och om vi inte kan vara empatiska nog att hjälpa människor i nöd som flyr från krig och folkmord så skäms jag för att vara svensk och människa. Att inte vilja hjälpa människor som har det svårt och som lever utan land bara för att man är rädd för deras religion, deras matvanor eller deras hudfärg är patetiskt. Sedan kanske man får se över hur dessa människor integreras i samhället, men det är för det första en helt annat diskussion och för det andra inte lika med att de skall ge upp sina seder och bruk och bli svenskar i alla avseenden.
Sverige behöver invandring. Sverige är byggt på invandring. Att frukta det som är obekant är inte skäl nog att begränsa eller stoppa invandringen helt och hållet. Vi kommer alltid att påverkas av andra kulturer och det är något gott, inte något ont! Våra högtider består ju av inget annat än utländska företeelser; den tjocke, röde och muntre jultomten är en amerikansk uppfinning från 1930-talet (Coca-Cola; tidigare var det tradition i Sverige att julbocken delade ut julklapparna, men den seden har dött ut) och julgranen kommer från Tyskland precis som midsommarstången, bara för att ta några exempel.
Men sedan kan man fråga sig varför högergrupperingarna tycker att det är okej att ta intryck av och göra som de gör i vissa länder medan andra absolut inte duger att ha någon kontakt med över huvudtaget ...
Och avslutningsvis måste jag bara behandla vissa högergrupperingars fixering vid Karl XII och synen på honom som svensk hjältekonung. Varför man beslutat sig för att utse Karl XII till hjältekonung och det svenskaste som finns förstår jag inte alls; han var för det första av tysk härkomst - hans farfar, Karl X Gustav, var halvtysk (modern var svensk) och enligt Sverigedemokraternas definition var både Karl X Gustav, Karl XI och Karl XII därmed invandrare, inte svenskar (Karl XII:s mor var tysk-danska)¹ - och för det andra så är han känd för tre saker; förlusten vid Poltava 1709, som tvingade honom att gömma sig i Bender i flera år tills osmanerna tröttnade på honom och kastade ut honom, skottet i huvudet i Norge 1718 som kan ha kommit från en av hans egna soldater(!) samt att hans oförmåga att sluta kriga ledde till att den svenska stormaktstiden tog slut. Knappast några positiva saker att vara känd för - och ändå är det denne person som högerfolket vill hylla som den supersvenske hjältekonungen.
Inte direkt genomtänkt, eller hur? Gustav II Adolf torde varit ett bättre val eftersom han åtminstone tillhörde ätten Vasa som suttit på den svenska tronen sedan 1523. Han var sonson till den ovan nämnda Gustav Eriksson och hans svenska fru och son till Karl IX och dennes tyska fru. Fortfarande inte svensk enligt Sverigedemokraternas definition eftersom han var halvtysk, men ändock ett bättre val. Gustav II Adolf var dessutom den som på allvar såg till att Sverige blev en stormakt (till skillnad från Karl XII som tog död på den), som fick det svenska riket att växa (till skillnad från Karl XII) och som revolutionerade och effektiviserade den svenska armén.
Men detta hade dom vetat om de läst på lite innan. Men det är kanske för mycket att begära, när allt kommer omkring?
¹ Detta argument håller eftersom en vän till mig anses vara invandrare enligt Sverigedemokraternas definition, trots att han och hans moder är födda i Sverige; min väns mormor kom från Estland, gifte sig med en svensk man och fick bland annat en dotter. Dottern gifte sig i sin tur med en svensk man och fick bland annat en son; min vän. Han är alltså till en fjärdedel estländare - men ändock invandrare. Tydligen. Så enligt samma logik är även Karl XII invandrare; Karl X Gustav var halvtysk, gifte sig med en tyska och fick Karl XI. Karl XI var således knappast helsvensk och han gifte sig i sin tur med en tysk-danska och fick Karl XII. Karl XII var alltså mer invandrare än vad min vän är. Haltande logik? Det skall också tilläggas att detta argument baseras på Sverigedemokraternas beräknade kostnader för invandringen i Sverige som sedan en mycket framstående ekonom kom fram till bara kunde hålla om man räknade alla invandrare i tre generationer bakåt.
onsdag 16 februari 2011
torsdag 10 februari 2011
Vad är väl ett skivomslag?
Såg att en bekant hade hittat riktigt fula och konstiga skivomslag som denne publicerade på sin blogg nyligen. Jag tänkte göra samma sak, fast tvärtom. Jag har lättare för att utse snygga omslag och för att göra det enkelt för mig så tänkte jag välja från de skivor jag faktiskt har. Så här är min lista över de fem snyggaste skivomslagen!
#5 - Making Movies (Dire Straits, 1980)
Rött. Det är allt. Och det blåa tillhörde med största säkerhet någon form av inlägg i originalomslaget då albumet ursprungligen släpptes på vinyl. Men att bara ha en enda färg på framsidan och ingen som helst text är vågat och häftigt - därför blir det också snyggt.
#4 - The Second (Steppenwolf, 1969)
Hippierörelsens influenser låter sig inte döljas på detta omslag som är så fullt med skrikande färger och stjärnor att man inte kan sluta titta på det. Till och med bandmedlemmarna bildar en stjärna! Här behövdes inga dödskallar eller landskapsbilder; ta en bild på bandet underifrån, lägg på ett lila färgschema och kasta in stjärnor i bakgrunden. Enkelt och snyggt. Psykedeliskt, men snyggt.
#3 - For Ladies Only (Steppenwolf, 1971)
Två år senare och hippierörelsen behåller sitt grepp; blommor och skrika färger. Dessutom gillar jag hur man flätat in bandets namn med albumets titel i ramen runt det stora S:et i mitten. Det är ett enkelt omslag, men ändå fullt med snygga detaljer. Ett klart bevis på att man inte behöver krångla till det i onödan för att få till det bra.
#2 - Wings of Tomorrow (Europe, 1984)
Helt klart det bästa omslaget av alla Europes album och dessutom så snyggt att det passar som tufft t-tröjemotiv utan att vare sig bandet eller albumtiteln står med. Jag har aldrig riktigt förstått varför fågeln har bröstplatta och hjälm, vad spelar det för roll när det är estetiskt mycket tilltalande?
#1 - E Pluribus Funk (Grand Funk Railroad, 1972)
Inte nog med att skivomslaget är snyggt i sig självt, med bandmedlemmarna i profil i myntform, albumet släpptes till och med med ett runt Lp-omslag. Det svarta på bilden ovan skall alltså egentligen inte vara med - och hur coolt måste det inte ha varit när man gick in i skivbutiken och köpte en platta med ett runt omslag? Störtcoolt! Toppar listan för att det är så unikt, kreativt och genialt.
#5 - Making Movies (Dire Straits, 1980)
Rött. Det är allt. Och det blåa tillhörde med största säkerhet någon form av inlägg i originalomslaget då albumet ursprungligen släpptes på vinyl. Men att bara ha en enda färg på framsidan och ingen som helst text är vågat och häftigt - därför blir det också snyggt.#4 - The Second (Steppenwolf, 1969)
Hippierörelsens influenser låter sig inte döljas på detta omslag som är så fullt med skrikande färger och stjärnor att man inte kan sluta titta på det. Till och med bandmedlemmarna bildar en stjärna! Här behövdes inga dödskallar eller landskapsbilder; ta en bild på bandet underifrån, lägg på ett lila färgschema och kasta in stjärnor i bakgrunden. Enkelt och snyggt. Psykedeliskt, men snyggt.#3 - For Ladies Only (Steppenwolf, 1971)
Två år senare och hippierörelsen behåller sitt grepp; blommor och skrika färger. Dessutom gillar jag hur man flätat in bandets namn med albumets titel i ramen runt det stora S:et i mitten. Det är ett enkelt omslag, men ändå fullt med snygga detaljer. Ett klart bevis på att man inte behöver krångla till det i onödan för att få till det bra.#2 - Wings of Tomorrow (Europe, 1984)
Helt klart det bästa omslaget av alla Europes album och dessutom så snyggt att det passar som tufft t-tröjemotiv utan att vare sig bandet eller albumtiteln står med. Jag har aldrig riktigt förstått varför fågeln har bröstplatta och hjälm, vad spelar det för roll när det är estetiskt mycket tilltalande?#1 - E Pluribus Funk (Grand Funk Railroad, 1972)
Inte nog med att skivomslaget är snyggt i sig självt, med bandmedlemmarna i profil i myntform, albumet släpptes till och med med ett runt Lp-omslag. Det svarta på bilden ovan skall alltså egentligen inte vara med - och hur coolt måste det inte ha varit när man gick in i skivbutiken och köpte en platta med ett runt omslag? Störtcoolt! Toppar listan för att det är så unikt, kreativt och genialt.
måndag 7 februari 2011
"Europa är det enda som räknas"
Det är nog bara jag, men är det inte ändå lite underhållande - på ett tragikomiskt vis - att R.R. Palmers Nya Tidens Världshistoria (min upplaga: Stockholm, 1969; första utgåvan: 1956), som ändå är en lärobok i historia på universitetsnivå, avhandlar Europas födelse på bara två sidor och forntiden, där Palmer även kastat in antika Grekland, Romarriket och kristendomen, på enbart sju? Det måste ju vara något slags världsrekord att gå från Europas födelse till tidig medeltid på bara nio sidor!Dessutom har nästan alla kontinenters historia uteslutits ur boken förutom Europa, så hur kan en sådan bok kalla sig för världshistoria? Boken erkänner detta problem helt öppet redan på första sidan(!) och försöker sedan förklara situationen med bland annat detta resonemang.
- Det finns skäl varför asiater och afrikaner genom att förstå Europa bättre, kanske också bättre kan förstå den värld varav de utgör en del. Huvudskälet är att nutidens kultur har formats genom utbredning av idéer, samhällsinstitutioner och industrier som har sitt ursprung i Europa.
Jag skrattar fortfarande. Och det är inte slut här - i förordet står det dessutom att "framställningen utmärkes genomgående av ett säkert och måttfullt omdöme och en föredömlig objektivitet".
Jag tror jag dör!
lördag 5 februari 2011
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)