torsdag 5 maj 2011

Minnet är allt bra underligt

För en vecka sedan eller så ombads jag skriva en text till en lokalblaska eftersom de eventuellt saknade saker att fylla ut tidningen med. Som den goda människa jag är skakade jag fram följande kåseri (eller vad man nu vill kalla det) och skickade in. Eftersom den inte publicerades i blaskan då de löste problemet ändå så får ni läsa de här istället. Håll till godo.

Minnet är allt bra underligt. Det pratas en hel del om Tjernobyl i dessa dagar, vilket inte är så underligt med tanke på vad som skedde där för tjugofem år sedan; vår samtids största kärnkraftsolycka – i alla fall fram till krisen i japanska Fukushima, som fortfarande pågår. Många är det som minns katastrofen i Tjernobyl med klarhet och många är det som kan dra sig till minnes den berömda monologen som vårat sedan länge bortgångne humorgeni Tage Danielsson framförde 1979 om kärnkraftsolyckan i Harrisburg. Den olyckan var så osannolik att den inte skulle ha kunnat ske – och när den ändå hade skett så var det ännu mer osannolikt att något liknande skulle kunna hända igen, framför allt i Harrisburg. Något nytt Harrisburg har vi tack och lov aldrig fått, men vi fick ett Tjernobyl ett par år senare och kanske är det den olyckan som bäst naglat sig fast i allmogens minnen.

Jag minns inte Tjernobyl och Danielssons monolog framfördes två år innan jag föddes, så den har jag bara kunnat sett i efterhand. Många jag känner och umgås med minns inte heller Tjernobyl (och en del av dom har inte heller sett Danielsson), men de kan åtminstone skylla på att de var för unga, högst ett par tre år gamla, eller inte ens födda när det skedde. Jag kan inte skylla på något alls. Jag var visserligen inte gammal, men jag skulle i alla fall fylla fem det året, så någon minnesfragment borde man kanske kunna kräva att hjärnan skall kunna hosta fram. Men icke. Inte det minsta. Inte om Tjernobyl i alla fall. Nu kan det måhända finnas en och annan som med en ljudlig suck förstrött drar slutsatsen att undertecknad inte kan minnas en sådan stor händelse som Tjernobyl men alldeles säkert kan dra sig till minnes”Guds hand” från matchen mellan Argentina och England i fotbolls-VM det året. Som om sport är det enda som är viktigt. Men så väl är det inte heller. Jag minns inte matchen, jag minns inte Maradona och jag minns inte handen. Jag minns inte ens att man talade om det. Jag minns bara vad sett efteråt.


Men hela 1986 är inte som ett töcken för mig, tack och lov. I Indien finns det ett uttryck som heter ”maya”, som är en dimma som döljer sanningen. Om man inte ser sanningen så har man drabbats av maya. Eller går i den. Eller är den, jag minns inte riktigt. Poängen är att hela mitt 1986 faktiskt inte sågs genom denna dimma eftersom jag faktiskt minns en sak; mordet på dåvarande statsministern Olof Palme. Jag minns nyhetsrapporteringarna och jag minns att jag blev förbannad. Inte ledsen, inte besviken, inte nedstämd. Förbannad. Men inte för att man skjutit Olof Palme. Jag visste inte vem Olof Palme var eller vad en statsminister gjorde. Det enda jag visste var att mordet på den här Palme förde med sig den för mig tragiska situationen att Hacke Hackspett i Go'morron Sverige ställdes in. Och den ilskan som en fyra och ett halvt år gammal pojke kan visa upp när han berövas ett avsnitt av Hacke Hackspett på bekostnad av en massa prat om någon som han aldrig hört talas om tidigare är inte att leka med.

Olof Palme var en hatad man på många sätt och av många. Han var en politiker med många fiender, men jag måste ha varit ensam i hela världen om att inte kunna uttala hans namn förrän 1989 utan att bli arg bara för att han stått i vägen för lite tecknad film. Frågan är ju bara vad jag hade haft för relation till Tjernobyl idag om den olyckan ställt in Tom & Jerry i Lilla Sportspegeln?

Minnet är underligt, som sagt. Ibland handlar det inte så mycket om vad vi minns utan varför vi minns det. Tjernobyl borde kommas ihåg eftersom det var ett varningens finger av gigantiska mått åt oss människor och de faror vi utsätter oss och vår planet för. Palmemordet borde också kommas ihåg, mest för att det visar att sådant som vi bara tror kan hända i andra länder också kan ske här och kanske inte så mycket på grund av ett inställt barnprogram. Som människor borde vi försöka lära oss av historien; vi borde ha lärt oss av Harrisburg och vi borde definitivt ha lärt oss efter Tjernobyl. Vi borde ha lärt oss efter Palme också, men sjutton år senare hände det igen. Jag minns det som om det vore igår. Jag minns chocken och jag minns bestörtningen. Någonstans sitter det någon och minns Anna Lindh bara för att han eller hon missade ett barnprogram på TV på grund av henne. Cirkeln är sluten.

3 kommentarer:

Mamma Su sa...

Nice!! mycket bra skrivet min gosse =)

Lången sa...

Ja det var fan i mig inte kul att missa Hacke hackspett den lördagsmorgonen. Nån jävla stadsminister hade tydligen mördats och det ansågs uppenbarligen vara viktigare...

Henrik sa...

Att det var hackspetten kommer jag inte ihåg, men litar på att du minns den saken bättre än mig. Däremot var det väldigt irriterande att missa den lilla chans till tecknat på tv som fanns den dagen.

Det som talar emot dig i ditt resonemang är väl att vi inte längre lever kvar i gamla hederliga DDR-Sverige vilket leder till att dagens barn har ett helt annat utbud av tecknade barnprogram, eller barnprogram i största allmanhet för den delen. Så idag är det nog tyvärr inte lika irriterande för ett barn att missa barnprogram. Det finns alltid ett annat barnprogram att se istället. För att inte tala om möjligheten att se en DVD istället