tisdag 7 december 2010

Bachman-Turner O ... Yeah!

Ända sedan högstadietiden, när jag gick bärsärkagång genom faderns Lp-samling, har jag gillat 70-talsrockarna Bachman-Turner Overdrive (senare i karriären bara B.T.O.). Många har hört talas om dom och ännu fler har hört dom utan att kanske veta att det är dom; You Ain't Seen Nothing Yet är ju en klassiker som brukar finnas med på de flesta samlingsplattor med 70-talsrock.

Hur som helst, under årens lopp har andra band varit större favoriter än B.T.O., som t.ex. Creedence Clearwater Revival, Steppenwolf, Cat Stevens och Europe och under den senaste tiden Grand Funk Railroad och Kansas, men nu är jag helt såld på B.T.O. Jag kan inte förklara det, men jag kan spela deras album om och om hela tiden och oftast är det ett och samma album som går i evigheter innan jag byter till nästa. På något sätt är det lite nostalgiskt att gå tillbaka och lyssna på sådant som man spelade av på kassettband i fjortonårsåldern (det är i mitten av nittiotalet, för er som räknar) och jag antar att anledningen till att B.T.O. fungerar så bra är för att det är en enkel och rättfram form av rockmusik; fyra personer, trummor, en bas, två gitarrer och två sångare med olika stilar - lägg sedan på tunga rockriff och underbara gitarrsolon och du har B.T.O. Enkelt, svängigt och förjäkla bra.

För tillfället är det Street Action från 1978 som går på repeat. Här är det visserligen också två sångare även om en av grundarna, Randy Bachman, slutat (Jim Clench ersatte honom). Men det är ändå ett ohyggligt bra album, vilket visar att Randy inte var oersättlig - om än ruggigt bra han också. Dessutom är plattan en tillbakagång till deras tidigare tyngre musik, vilket kanske är varför den fungerar så bra. Nu är det inget fel på Freeways (1977) eller Head On (1975) heller eftersom dom innehåller några fantastiska låtar, men Street Action låter lite mer som Four Wheel Drive (1975) och Not Fragile (1974).

Jag antar att det ligger en poäng här någonstans, men jag har svårt att finna den. Kanske är poängen att bra musik aldrig dör. Kanske är poängen att det ibland är skönt att söka sig bakåt i tiden och bli nostalgisk. Kanske är poängen att det bara är skönt att sätta på enkelt och okomplicerad rockmusik och rensa skallen. Fast det är klart, för ett tag sedan var jag helt insnöad på Cat Stevens - igen - så det sista argumentet kanske inte håller eftersom Stevens knappast kan beskyllas för att göra rockmusik. Ibland är det dessutom Dire Straits som gäller för hela slanten. Kanske är det så att Stevens tilltalar mig på grund av texterna, Dire Straits på grund av melodierna och B.T.O. på grund av tunggunget. Jag vet inte. B.T.O. har bra texter även dom, Stevens har också bra melodier och Dire Straits kan rocka på rätt bra dom med, så man kan nog inte generalisera så heller.

Men mest kanske det handlar om att jag kan identifiera mig med B.T.O. Stevens osar singer/songwriter-talang med sina texter, sin musik och sin sångröst och Mark Knopfler i Dire Straits är ett geni på gitarren utan dess like. Lite som Zeus, Hera och Afrodite var för grekerna; gudar. Ouppnåeliga. Men B.T.O. är simpla. Enkla. Rakt på. Och sångröster? Nja, C.F. Turner har ju en tendens att skriksjunga mer än skönsjunga, men det bevisar bara att det går att få till det fruktansvärt bra utan att vara en "riktig" sångare. Och det är så jag upplever mig själv; simpel. Enkel. Rakt på. Jag vet inte om det stämmer.

Men B.T.O. kan varmt rekommenderas. Jag satt under gårdagen och spelade dom i skolbiblioteket för min käre klasskamrat utan att få protester kastade i ansiktet, så det får man ju se som en framgång. Helt värdelösa kan de ju inte vara i sådant fall. Jag undrar om folk skulle bli glada över att få The Absolutely, No Questions Asked, Very Best of Bachman-Turner Overdrive According to Daniel Sundström i julklapp?

Bachman-Turner Overdrive
Randy Bachman, Blair Thornton, Robbie Bachman, C.F. Turner

Uppdatering: den som söker han finner. Tydligen har Randy Bachman och C.F. Turner återförenats som Bachman & Turner. I september släppte de nytt album med samma namn. Här ett liveklipp där de framför en av albumets låtar; Moonlight Rider. Randy till höger, Turner till vänster. Förresten; Randys son, Talmage "Tal" Bachman, är också musiker. 1999 släppte han hiten She's So High.


2 kommentarer:

Henrik sa...

Musikaliska presenter uppskattas väl alltid?

Daniel Sundström sa...

Det beror ju på vem man frågar.