Bachman-Turner O ... Yeah!

Ända sedan högstadietiden, när jag gick bärsärkagång genom faderns Lp-samling, har jag gillat 70-talsrockarna Bachman-Turner Overdrive (senare i karriären bara B.T.O.). Många har hört talas om dom och ännu fler har hört dom utan att kanske veta att det är dom; You Ain't Seen Nothing Yet är ju en klassiker som brukar finnas med på de flesta samlingsplattor med 70-talsrock.

Hur som helst, under årens lopp har andra band varit större favoriter än B.T.O., som t.ex. Creedence Clearwater Revival, Steppenwolf, Cat Stevens och Europe och under den senaste tiden Grand Funk Railroad och Kansas, men nu är jag helt såld på B.T.O. Jag kan inte förklara det, men jag kan spela deras album om och om hela tiden och oftast är det ett och samma album som går i evigheter innan jag byter till nästa. På något sätt är det lite nostalgiskt att gå tillbaka och lyssna på sådant som man spelade av på kassettband i fjortonårsåldern (det är i mitten av nittiotalet, för er som räknar) och jag antar att anledningen till att B.T.O. fungerar så bra är för att det är en enkel och rättfram form av rockmusik; fyra personer, trummor, en bas, två gitarrer och två sångare med olika stilar - lägg sedan på tunga rockriff och underbara gitarrsolon och du har B.T.O. Enkelt, svängigt och förjäkla bra.

För tillfället är det Street Action från 1978 som går på repeat. Här är det visserligen också två sångare även om en av grundarna, Randy Bachman, slutat (Jim Clench ersatte honom). Men det är ändå ett ohyggligt bra album, vilket visar att Randy inte var oersättlig - om än ruggigt bra han också. Dessutom är plattan en tillbakagång till deras tidigare tyngre musik, vilket kanske är varför den fungerar så bra. Nu är det inget fel på Freeways (1977) eller Head On (1975) heller eftersom dom innehåller några fantastiska låtar, men Street Action låter lite mer som Four Wheel Drive (1975) och Not Fragile (1974).

Jag antar att det ligger en poäng här någonstans, men jag har svårt att finna den. Kanske är poängen att bra musik aldrig dör. Kanske är poängen att det ibland är skönt att söka sig bakåt i tiden och bli nostalgisk. Kanske är poängen att det bara är skönt att sätta på enkelt och okomplicerad rockmusik och rensa skallen. Fast det är klart, för ett tag sedan var jag helt insnöad på Cat Stevens - igen - så det sista argumentet kanske inte håller eftersom Stevens knappast kan beskyllas för att göra rockmusik. Ibland är det dessutom Dire Straits som gäller för hela slanten. Kanske är det så att Stevens tilltalar mig på grund av texterna, Dire Straits på grund av melodierna och B.T.O. på grund av tunggunget. Jag vet inte. B.T.O. har bra texter även dom, Stevens har också bra melodier och Dire Straits kan rocka på rätt bra dom med, så man kan nog inte generalisera så heller.

Men mest kanske det handlar om att jag kan identifiera mig med B.T.O. Stevens osar singer/songwriter-talang med sina texter, sin musik och sin sångröst och Mark Knopfler i Dire Straits är ett geni på gitarren utan dess like. Lite som Zeus, Hera och Afrodite var för grekerna; gudar. Ouppnåeliga. Men B.T.O. är simpla. Enkla. Rakt på. Och sångröster? Nja, C.F. Turner har ju en tendens att skriksjunga mer än skönsjunga, men det bevisar bara att det går att få till det fruktansvärt bra utan att vara en "riktig" sångare. Och det är så jag upplever mig själv; simpel. Enkel. Rakt på. Jag vet inte om det stämmer.

Men B.T.O. kan varmt rekommenderas. Jag satt under gårdagen och spelade dom i skolbiblioteket för min käre klasskamrat utan att få protester kastade i ansiktet, så det får man ju se som en framgång. Helt värdelösa kan de ju inte vara i sådant fall. Jag undrar om folk skulle bli glada över att få The Absolutely, No Questions Asked, Very Best of Bachman-Turner Overdrive According to Daniel Sundström i julklapp?

Bachman-Turner Overdrive
Randy Bachman, Blair Thornton, Robbie Bachman, C.F. Turner

Uppdatering: den som söker han finner. Tydligen har Randy Bachman och C.F. Turner återförenats som Bachman & Turner. I september släppte de nytt album med samma namn. Här ett liveklipp där de framför en av albumets låtar; Moonlight Rider. Randy till höger, Turner till vänster. Förresten; Randys son, Talmage "Tal" Bachman, är också musiker. 1999 släppte han hiten She's So High.

Innuendo

BANG! BANG!

I ren panik kastar jag ut handen och trycker av SMS-signalen på telefonen. Klockan är strax efter nio på morgonen och jag har precis väckts ur min drömsömn med ett ryck. Nyvaken, förvirrad, trött och med grus från John Blunds sandlåda i ögonen tar jag upp mobiltelefonen och läser meddelandet.

Kom hit och tryck på mig.

Om jag får gissa så delade jag nog under de närmsta två minuterna ansiktsuttryck med katten från den där bredbandsreklamen. Men när allt hade retts ut så såg jag mest ut som Tackleberry i första Polisskolan-filmen när han inser att det varit skottlossning och att han missat den ...

Hint: problematiken ligger i var man lägger betoningen. Min sömndruckna hjärna lade den på "på", men det visade sig att den skall ligga på "tryck". Det gör inte mig till en sämre människa för det. Eller?

Best of the 60's

Minns ni min filmlista över de bästa filmerna från 1950-talet som fanns i min ägo (läs den här annars, om ni missat den)? För här kommer listan över de bästa filmerna från 1960-talet som ni hittar i mina hyllor!

Let's go!

#5 - 2001: A Space Odyssey (År 2001 - Ett Rymdäventyr), 1968
Stanley Kubricks mästerverk efter Arthur C. Clarkes roman med samma titel och från samma år. Filmen är en av alla de som nämns i samma andetag som "den skall man bara ha sett" - och visst, så är det också, men den kan upplevas som aningen seg och långdragen för den som inte är på det rätta humöret. Filmen handlar om besättningen på Discovery One, ett rymdskepp på väg till Jupiter. Två av besättningsmedlemmarna, David Bowman och Frank Poole, är vakna medan de resterande tre är nedsövda. Med sig har de också skeppsdatorn HAL-9000, som sköter om hela skeppen och som är så intelligent att Bowman och Poole kan prata med honom och spela schack med honom. Men när HAL börjar misstänka att Bowman och Poole tror att det är något fel på honom början underliga saker hända. Filmen är stundtals mystisk och svår att förstå - kanske underlättar det om man läst boken - men den är ändå väldigt bra och annorlunda i sitt sätt att berätta historien. Valet att använda klassisk musik istället för nykomponerad filmmusik gör att 2001: A Space Odyssey står ut ännu mer.



#4 - Grand Prix, 1966
För den som tycker om Formel 1 och racingfilmer är detta den ultimata filmen över alla andra. Andra racingfilmer om andra motorklasser har gjorts, men ingen har varit så bra som Grand Prix. Filmen utspelar sig under (den fiktiva) F1-säsongen 1966 och kretsar kring några av förarna och deras liv så väl på som vid sidan av banan. Privata relationer ställs i kontrast med det farliga livet som F1-förare på 1960-talet, med allt vad skador och död heter, samt den ömsesidiga respekten mellan förarna. Med skådespelare som James Garner, Yves Montand, Eva Marie Saint, Toshiro Mifune och Brian Bedford är filmen snudd på ett mästerverk - och racingscenerna är underbara att se, dels för att man får se hur några av banorna såg ut på den tiden och dels för att de är bra regisserade. Sedan skadar det heller inte att riktiga F1-förare, som t.ex. Graham Hill, Phil Hill och vår egen Joakim Bonnier, användes för att filma racingscenerna och att de dessutom syns i bakgrunden vid många tillfällen i filmen gör den bara roligare att se.



#3 - Planet of the Apes (Apornas Planet), 1968
Baserad på Pierre Boulles roman La Planète des Singes från 1963, även om det inte finns många likheter mellan filmen och boken (Planet of the Apes från 2001 är mer lik i de avseendet). Fyra astronauter kraschlandar med sitt rymdskepp i en sjö på en planet de inte känner till eftersom de varit nedsövda på konstgjord väg under resan. Tre av dom överlever kraschen och lyckas ta sig upp ur vattnet. Framför dom finns inget annat än ödemark helt utan vegetation, men för att överleva tvingas de till en lång vandring. Snart nog stöter de på först vegetation och sedan annat liv; människor. Men människorna beter sig som vildar och kan inte prata - och vad värre är; de jagas av högre stående varelser med kläder, skjutvapen och hästar; apor. Två av astronauterna dödas och George Taylor, spelad av Charlton Heston, är ensam kvar i kampen för överlevnad. Filmen blev en stor succé och fick även fyra uppföljare, men ingen av dessa är lika bra som denna. Heston är en utmärkt skådespelare och filmens budskap, som blir tydligt i slutet, är tänkvärt. Dessutom kan man inte låta bli att imponeras av kostymerna!



#2 - Jason and the Argonauts (Jason och Det Gyllene Skinnet), 1963
Man skall inte underskatta Ray Harryhausens inflytande på filmbranchen och här har han producerat ännu en äventyrsfilm av enorm kaliber. Med monsterfilmgenren bakom sig började han producera äventyrsfilmer istället, som t.ex. The Three Worlds of Gulliver, Mysterious Island och så denna, Jason and the Argonauts. Filmen är baserad på legenden om Jason och det gyllene skinnet (till skillnad från romaner, som är fallet med exemplen ovan), där Jason söker efter skinnet så att folket i Thessalien skall sluta upp bakom honom mot regenten Pelias, som mördat Jasons fader. Med på resan kommer dock Pelias son, Acastus, vars uppgift är att sabotera densamma. Genom filmen tvingas argonauterna (döpta så efter deras skepp, Argos) kämpa mot skelettkrigare, en sjuhövdad hydra och en enorm staty av Talos för att nämna några. Harryhausens effekter är spektakulera och filmen är riktigt bra berättad. En av Harryhausens bästa någonsin!



#1 - Easy Rider, 1969
Road movies:arnas road movie och Jack Nicholsons genombrott. Filmen handlar dock inte om honom utan om Wyatt och Billy, spelade av Peter Fonda och Dennis Hopper, som skall färdas på sina motorcyklar genom USA för att ta sig till New Orleans och den årliga Mardi Gras-festivalen. På vägen träffar de bland annat George (Nicholson) som följer med dom en bit på vägen. Filmen utforskar samtidigt det amerikanska samhället vid tiden för filmen och skildrar de olika samhällsmiljöerna, som hippies och småstads-hillbillies och droganvändandet är frekvent. Filmens starka sida är måhända inte historien den försöker berätta utan valet av musik. Allt från Steppenwolf och Jimi Hendrix till The Byrds fick bidra med musik och resescenerna är riktigt vackra att se. Nicholson är dessutom riktigt, riktigt bra i den här filmen. Easy Rider kom att starta en ny våg av Hollywood-filmer när man insåg att det gick att tjäna enorma pengar på lågbudgetfilmer.

Both Sides of the Story

Upphittad

Lapp uppsatt på porten till trappuppgången där jag bor;

Obs!
Upphittad

Är det någon som saknar något?

Finns 1 tr. NN

Jag saknar massor av saker. Frågan är bara vad som är upphittat.

R.I.P. Leslie Nielsen

Leslie Nielsen
1926 - 2010

Höjden av irritation ...

... torde ju vara när man sitter uppe till klockan två en torsdag kväll för att kunna vara så förberedd det bara går när man nästföljande morgon skall redovisa sitt Shakespearearbete bara för att finna att det skjuts upp till veckan efter.

... torde ju vara när man skickar ett SMS till en god men ivrigt väntande vän och tvingas meddela att den roande helgen man planerat gått om intet bara för att morgonen efter upptäcka att SMS:et aldrig skickats.

... torde ju vara när man vaknar och med flackande blick beskådar den - vad blir det? Fjärde? - dagen i rad som det snöar och man fortfarande inte lokaliserat halsduken och handskarna från förra vintern, trots att man vet att de ligger någonstans i den omedelbara omgivningen.

... torde ju vara när det enda många av de man känner de senaste dagarna bara kunnat pratat om kvällens festligheter och man själv fortfarande inte vet om man har lust med sådana aktiviteter och dessutom är pinsamt medveten om att det enda man har att ta på sig i festkläderväg är ett par mysbyxor och en avklippt skjorta och sannolikt ändå har en teaterföreställning att gå på.