fredag 17 december 2010

Stratego

Ett av de kanske mest förbisedda strategispelen, trots sin klassiska stämpel (det släpptes första gången 1947), är Stratego - kanske för att det bara kan spelas av två personer. Det finns visserligen en variant för fyra personer också, originellt nog kallat för Stratego 4, men detta tycks vara rätt okänt.

Men vad är då Stratego? Det är som sagt ett strategispel med ett krigstema och har vissa likheter med schack i sättet man spelar. Varje spelare har en identisk uppsättning pjäser; en fältmarskalk, en general, två överstar, tre majorer, fyra kaptener, löjtnanter och sergeanter, fem minröjare, åtta spejare, en spion, sex bomber och en flagga. Målet med spelet är att försvara sin egen flagga samtidigt som man skall hitta och erövra motståndarens.

Spelplanen är slagfältet och mitt på densamma finns två hinder i form av små sjöar. Bortsett från dessa är det fritt fram att avancera sina trupper mot motståndaren och attackera efter bästa förmåga, men det finns ett aber, vilket är detta; innan spelet börjar har spelarna placerat ut pjäserna på sin sida av brädet med deras "ryggar" mot motståndaren. Man har således ingen aning om vilja pjäser som motståndaren har var - det är här strategin kommer in, för varje pjäs rangordnas in efter ett system från ett till tio, där ett är högst (i vissa varianter är tio högst, så ta reda på vilket som gäller innan ni börjar spela). När man attackerar en pjäs visar båda vad de anfaller med för nummer och lägst siffra (högst ranking) vinner. Den som förlorar får ta sin pjäs av brädet.

Rangordningen är som följer; fältmarskalken (1) tar generalen (2) som tar överstarna (3) som tar majorerna (4) som tar kapterna (5) som tar löjtnanterna (6) som tar sergeanterna (7) som tar minröjarna (8) som tar spejarna (9) som tar spionen (10). Men spionen är i sin tur den ende som kan ta fältmarskalken och om det blir oavgjort i rankingen (om t.ex. en sergeant försöker attackera en sergeant) så tas båda bort från brädet. Bortsett från rankingen kan pjäserna förloras på ytterliggare ett sätt och det är de sex bomberna som varje spelare förfogar över. De enda pjäser som kan plocka bort bomberna är minröjarna; resten förloras om de försöker ge sig på dom, inkluderat fältmarskalken. Och självklart måste man inte ha en major får att ta t.ex. en kapten; så länge den egna rankingen är högre än motståndarens så har man vunnit striden.

Varje runde får spelarna flytta en pjäs i taget ett steg framåt, bakåt eller åt sidan. Aldrig diagonalt och en pjäs får inte gå fram och tillbaka mellan samma rutor på brädet mer än tre rundor i rad. Undantaget är spejarna, som får flytta så långt de kan i ett enda steg, samt bomberna och flaggan som aldrig får flyttas när spelet väl börjat. Så strategin i spelet handlar om att ta reda på vilka pjäser motståndaren har var eftersom de inledningsvis är dolda, försöka minnas detta och sedan utnyttja informationen för räkna ut var flaggan är. Eftersom den inte får flyttas kan det vara en tanke att försöka hålla koll på vilka pjäser motståndaren ännu inte rört på ... och enda gångerna pjäsernas rang avslöjas är när det sker en attack, men sedan vänder man på dem igen så att motståndaren bara ser "ryggen". Då är det upp till dig att minnas dess ranking även efter att motståndaren flyttat runt pjäsen så att du kan attackera den med en av högra ranking, om möjligt.

Uppställningen i början är minst lika viktig som all annan strategi. Om man bara har lågrankade pjäser i fronten kommer man sannolikt inte långt in i motståndarens linjer, men man vill heller inte ha alla högrankade pjäser borta från den egna sidan så att flaggan är dåligt försvarad. Det gäller således att ha en bra balans mellan anfall och försvar samtidigt som man försöker läsa av motståndarens spel och minnas var han har sina pjäser. Precis som i schack handlar det om att manövrera ut motståndaren, lura in honom eller henne i fällor så att man kan bli av med deras högrankade pjäser så fort som möjligt. Men det är ändå inte en bra idé att ånga på med sin fältmarskalk bara för att den enda pjäsen som kan rå på den är en ensam spion, för om man inte röjt undan de sex fientliga bomberna kan det gå riktigt illa, om man har otur.

Stratego gör verkligen skäl för namnet eftersom alla drag bör tänkas igenom noga innan dom görs, redan när det handlar om var man placerar flaggan och sina övriga pjäser innan spelstart. Men trots att det kan förefalla komplicerat med rankingen mellan pjäserna och undantagsreglerna så är det förvånansvärt lätt att lära sig spelet. Det är däremot betydligt svårare att lära sig bemästra det, men vilket spel är inte det?

Jag tycker att Stratego är roligt och utmanande eftersom alla slumpmoment är borta. Det finns inga tärningar som i Risk som avgör utgången av en attack och det är du själv som bestämmer var pjäserna skall stå, hur de skall flyttas och när. Det gäller att veta när man kan anfalla, när man skall försvara och vilka pjäser man kan offra när. Det enda man kan skylla på när man förlorat är den egna taktiska förmågan och det enda man klaga på är sina egna misstag - eller inse att motståndaren helt enkelt hade bättre placering, bättre strategi och taktik och gjorde mindre misstag.

Exakt hur lång tid spelet tar att spela går inte att säga. Ett parti schack kan ta fem minuter eller flera dagar, beroende på vilka som spelar och hur snabba de är på att göra sina drag. Likadant är det med Stratego, men om man bara är två som skall spela ett spel så varför inte ge det en chans?

Flygfoto över slagfältet och de båda stridande trupperna i Stratego.

Uppdatering: Stratego har i sin originalutformning lite av napoleansk känsla, men det finns nyare varianter av spelet som måhända lockar mera, som t.ex. Star Wars-, Lord of the Rings-, Marvel Heroes- och Narniaversioner, för att nämna några.

onsdag 15 december 2010

Överarbetar much, del 2

Minns ni den gången då jag berättade att jag skrivit ett arbete i historia på elva datorskrivna sidor trots att kravet låg på minst tre? Inte? Nåja, det gör detsamma - jag har precis påmint er. Hur som helst, nu har jag gjort det igen, men den här gången utan att tillverka egna släktträd över tre kungahus och ett furstendöme som alla hör ihop och utan att tillverka egna kartor. Den här gången skulle vi skriva minst fem sidor.

Jag?

Jag skrev femton. Datorskrivna.

Det inkluderar visserligen ett försättsblad samt innehålls- och källförteckning, så egentligen är det bara tolv sidor. Om nu det är en förmildrande omständighet. Och om man vill sätta det i perspektiv kan man ta i beaktande det faktum att ett annat historiearbete som blev exakt två datorskriva sidor (utan bilder) blev fyra och en halv sidor handskrivet. Dessa tolv sidor hade således blivit tjugosju handskrivna sidor.

Två dagar till jullov. Det tycker jag att jag förtjänar.

tisdag 14 december 2010

Hamada

För ett tag sedan skrev jag om kvinnlig wrestling och nämnde TNA och att de till skillnad från WWE anställde brottare på grund av talang och kunskap och inte bara på utseende. Ett av namnen jag glömde nämna var Hamada, en japansk-mexikansk kvinna som vuxit upp i en brottarfamilj (fadern är Gran Hamada) och som är lika mycket skolad i den japanska brottningsstilen som den mexikanska.

Anledningen till att jag glömde nämna henne är inte så konstig eftersom TNA knappt använt henne på länge, vilket är riktigt underligt med tanke på hur duktig hon är. Faktum är att hon knappt använts alls under hela året och nyligen har TNA meddelat henne att hennes tjänster inte längre behövs. Detta är mycket tråkigt, särskilt med tanke på att hon är vida överlägsen t.ex. Velvet Sky, Madison Rayne och Angelina Love, som alla fått brottats otroligt mycket.

Hamada fick bli TNA:s Tag Team-världsmästare tillsammans med Awesome Kong i januari då de besegrade de första mästarna Sarita och Taylor Wilde. Men i mars försvann Kong från TNA, bältet blev vakant och Hamada fick aldrig chansen att försvara det. I juli vann hon bältet igen, den här gången tillsammans med Wilde, men inte heller den här gången fick hon chansen att försvara det då hon fick lämna TNA i början av december. Det måste vara aningen unikt att vara en tvåfaldig Tag Team-mästare som aldrig ens fått försvara bältet och som därmed aldrig förlorat det i ringen ... och jag sörjer att Hamada inte utnyttjats på rätt sätt av TNA och att hon inte längre är kvar; hon kunde verkligen brottas!

Och varför envisas med att ha en Tag Team-division för damer när den inte utnyttjas? Varför kora nya mästare i juli om de inte fått försvara bältena en enda gång på TV eller på Pay-Per-Views fem månader senare?

Hamada har fått mig att tänka till. ODB (tydligen en förkortning för One Dirty Bitch) är också borta från TNA. Hon var också duktig. Vad beror detta på? Kong, ODB, Hamada ... det var i alla fall tur att TNA förhandlade fram ett nytt kontrakt med Tara när hennes gick ut tidigare i år, men jag vill gärna se den ovannämnda trion återvända!

Och ännu en uppdatering; det ryktas också om att Taylor Wilde, som jag skrev så gott om senast, inte längre är kvar i TNA. TNA:s hemsida säger annorlunda, så vi får hoppas att ryktet bara är ett rykte.

måndag 13 december 2010

No time

No time left for you,
On my way to better things.
No time left for you,
I found myself some wings.
No time left for you,
Distant roads are callin' me.
No time left for you.
No time for a summer friend,
No time for the love you send.
Seasons change and so did I,
You need not wonder why.
There's no time left for you,
No time left for you.
No time left for you,
On my way to better things.
No time left for you,
I found myself some wings.
No time left for you,
Distant roads are callin' me.
No time left for you.
No time for a gentle rain,
No time for my watch and chain.
No time for revolving doors,
No time for the killin' floor.
There's no time left for you,
No time left for you.

söndag 12 december 2010

R.I.P. Tom Walkingshaw

Tom Walkingshaw
1946 - 2010

Brädspel

Det blev brädspel hos brodern idag, vilket var riktigt roligt och trevligt. Hur det gick? Jo, för undertecknad gick det riktigt, riktigt bra! Eller vad sägs om dessa resultat?

  1. Carcassonne - en tredjeplats, en ynka poäng bakom tvåan.
  2. Cartagena - fick bara en pirat i båten innan den seglade iväg.
  3. Cartagena - fick revansch efter matpaus och vann med kniven mot strupen.
  4. Bohnanza - vann med totalt 22 guldmynt.
  5. Times - segrade med klar marginal i ett roligt parti.

60% vinster. Jag säger inte att jag är bäst ... men jag säger att jag är Daniel Sundström, sedan får du räkna själv.

Fyrtiotvå

Om tar bort alla bilder, kastar in en sidbrytning efter alla artiklar och ger var och en en enkel rubrik så tar alla mina historiska texter på hemsidan upp hela 42 A4-sidor.

Jag vet inte på vilket sätt det är viktigt, men jag ville bara tala om att jag åtminstone gjort någonting idag - som att ta reda på det där.