söndag 12 december 2010

Fyrtiotvå

Om tar bort alla bilder, kastar in en sidbrytning efter alla artiklar och ger var och en en enkel rubrik så tar alla mina historiska texter på hemsidan upp hela 42 A4-sidor.

Jag vet inte på vilket sätt det är viktigt, men jag ville bara tala om att jag åtminstone gjort någonting idag - som att ta reda på det där.

lördag 11 december 2010

Cartagena

Cartagena är ett brädspel som kom ut första gången år 2000 och som är baserat på en verklig flykt från ett fängelse i Cartagena 1672 då en ansenlig mängd pirater och sjörövare lyckades bryta sig ut. I spelet, som kan spelas av upp till fem spelare, skall varje spelare få sina egna sex pirater ut ur grottan och fram till den väntande roddbåten, som leder till friheten.

Men vid en närmare granskning så är det inte fullt så enkelt som det låter. Grottan är markerad med ett otal symboler i sex kategorier - hattar, flaggor, romflaskor, pistoler, svärd och nycklar - och genom att spela ut kort med dessa symboler flyttar man sedan en av piraterna till närmsta lediga plats med samma symbol. Skulle den platsen dock vara upptagen av en annan pirat så får man hoppa vidare till närmsta lediga plats med samma symbol längre fram. Med lite tur är det alltså fullt möjligt att ta sig från ena änden av grottan till den andra i ett enda hopp.

Varje spelare har upp till tre drag på sig i varje runda och har två val; antingen flyttar man sina pirater framåt genom att spela ut kort eller så flyttar man sina pirater bakåt. Varför skulle man vilja flytta dom bakåt? Jo, för när spelet börjar så får varje spelare sex kort på handen, vilket inte är i närheten av vad som krävs för att få alla sex piraterna genom grottan och ut på andra sidan. Enda möjligheten att få nya kort är att flytta en av sina pirater till närmsta upptagna ruta bakom han eller henne (pjäserna är könlösa, så man får bestämma själv om man vill). Flyttar man bakåt till en ruta där det står en pirat får man ett nytt kort och står det två pirater där redan så får man två nya kort. Det kan dock aldrig stå mer än tre pirater på samma ruta. Gör det det men man ändå vill eller måste backa så får man backa till närmsta upptagna ruta längre bak.

Som spelare måste man således såra sig själv för att hjälpa sig själv; om man inte backar får man inga nya kort och kan heller inte senare avancera. Sedan är det en fråga om taktik; vill man sprida ut sina pirater och låta en eller två sticka iväg långt från de andra och eventuellt tvingas backa hur långt som helst eller vill man få in alla piraterna i grottan så fort som möjligt och hålla ihop gruppen? Den som först får alla sex piraterna i den väntande båten har vunnit.

Svårare än så är inte spelet. Det finns dock två olika regler beträffande draghögen; antingen har man en vanlig draghög där man drar "blinda" kort utan att veta vad man får eller så lägger man upp tolv kort på bordet som alla ser och där man tar upp korten från ett visst håll hela tiden. När de tolv korten är borta läggs tolv nya upp. Med den regeln kan man planera ännu mer eftersom man vet man själv kommer att få för kort om man väljer att ta upp några (och vad nästa motståndare får). Den ena, med den "blinda" högen, gör spelet mer beroende på turen medan det andra spelsättet sätter skickligheten på prov. Roligt är också att de olika reglerna har namn som Tortuga och Jamaica.

Spelpjäserna är i trä och enfärgade, vilket kanske inte är så upphetsande, men det fungerar. Spelbrädet är desto roligare eftersom det är uppdelat i sex olika delar som kan vändas och pusslas ihop som man vill. Man kan därför få olika spelplaner varje gång och om man vill ha ett snabbare spel så kan delar av den tas bort.

Jag har ännu haft tillfället att spela Cartagena ordentligt, annat än en gång med mig själv för att lära mig reglerna och en halv gång med min lillasyster som vi inte hann avsluta. Men med fem spelare och potentiellt sett trettio pirater i grottan samtidigt kan det bli ett minst lika kaotiskt som underhållande spel! Speltiden är förhållandevis kort och Cartagena känns som ett utmärkt "lättviktarspel" som inte är allt för komplext och som dessutom är lättsamt och roligt.

En fortsättning finns i Cartagena 2 där man skall ta sig iland på en ö och vara först fram till sjörövarnästet. Spelmekaniken är densamma.

Pirater i båten i Cartagena

torsdag 9 december 2010

UFO

Jag har hittat en ny TV-serie som jag vill ha.

onsdag 8 december 2010

Saritaylor James

Jag måste bara få säga att det ibland är roligt att vara wrestlingfan. Visst, själva produkten är inte var den en gång varit oavsett om du tittar på WWE (World Wrestling Entertainment) eller TNA (Total Non-Stop Wrestling) - mexikansk och japansk brottning uttalar jag mig inte om eftersom jag inte är så insatt i dessa- men det finns unga brottare idag som verkligen har talang och som jag tycker om att se. Historiskt sett har damsidan alltid varit svag, mest på grund av den helt enkelt inte fått lika mycket utrymme som männen, trots att det funnits otroligt duktiga kvinnliga brottare. Wrestlingförbund med enbart kvinnliga brottare har kommit och gått, men de har sällan överlevt särskilt länge; Women of Wrestling (WOW), Gorgeous Ladies of Wrestling (GLOW) och GAEA Japan är några exempel på förbund som inte överlevt.

Problemet idag är dock inte det att dambrottningen inte får utrymme. Både WWE och TNA har egna damdivisioner och sedan mitten på nittiotalet har WWE haft ett permanent mästarbälte för sina kvinnliga brottare. Före det fanns det visserligen en damtitel i WWE men det användes väldigt sporadiskt och sällan. De tvingades till och med ta in japanska dambrottare för att kunna låta sin egen dammästare kunna gå matcher de få gånger hon fick möjligheten - se bara på Alundra Blayze. Nej, problemet idag är snarare det att de kvinnor som är med och brottas ofta inte är särskilt kunniga eftersom utseendet prioriteras mer än talang och kunskap. Detta är särskilt påtagligt i WWE där deras dambrottare verkar rekryteras från underklädeskataloger snarare än wrestlingskolor - vilket jag faktiskt tror har hänt - och där de sedan kläs i minimala och utmanade kläder innan de skall "brottas". Dessutom produceras det tonvis med WWE-DVD:er där deras dambrottare får visa upp sig i bikinis - vad nu det har med wrestling att göra?

Tro nu inte att TNA är raka motsatsen. TNA lider av samma problematik, men det finns faktiskt några förmildrande omständigheter hos dom; de satsar faktiskt inte enbart på utseendet utan även på förmågan att kunna brottas. Awesome Kong var en stor kvinna, men hon kunde brottas och därmed fick hon också bli världsmästare i TNA:s damdivision flera gånger. Sedan finns det förstås de som är raka motsatsen, som Lacey Von Erich. Hon anställdes enbart på grund av sitt utseende (och sitt berömda efternamn), men hennes tid i ringen blev också begränsad och hon är numera inte ens kvar i förbundet. Och Madison Rayne, Velvet Skye och Angelina Love? Tja, de spelar ju visserligen på sitt utseende, men de är faktiskt rätt duktiga på vad de gör så jag har visst överseende med det. Och TNA anställer även "gamla" dambrottare. Jag formulerar mig så eftersom dom har anställt Tara som är skyhöga(!) trettionio år gammal. WWE skulle aldrig anställa en kvinna i den åldern, men TNA inser att Tara är en brottare i första hand och dessutom en väldigt bra sådan. Så hon får anställning.

Men för att göra detta utdragna och utsvävande inlägg kortare; anledningen till att det är roligt att vara wrestlingfan just nu - och i synnerhet ett fan av TNA - är att tre av mina favoritbrottare på damsidan numera huserar där. Inte nog med att man har Tara, som vet vad hon håller på med, så har man även Taylor Wilde, Sarita och Mickie James. Jag har alltid gillat Wilde eftersom hon från första början imponerade på mig i ringen. Sarita är egentligen ännu bättre, men har en helt annan stil eftersom hon brottats mycket i Mexico. Och Mickie James?

Innan jag går vidare med Mickie James så bör en fråga i det här ämnet belysas först; det är svårt att som man tala om att man gillar kvinnliga dambrottare utan att folk automatiskt antar att det beror på att man attraheras av dom och tycker att dom är sexiga och snygga och allt däremellan. För min del är det precis tvärtom; jag var inte alls särskilt attraherad av t.ex. Awesome Kong men jag tyckte om henne i alla fall eftersom hon var duktig på att brottas - vilket är vad wrestling handlar om! Hon är inte kvar i TNA numera, men att hon lämnade förbundet berodde på att hon och TNA inte kunde överens om hennes lön och alltså inte på grund av hennes vikt, utseende eller ålder. Att hon inte anlitades av WWE så snabbt det bara gick är sorgligt, för det berodde sannolikt på att hon inte passade in i deras fotomodellsbild av hur en dambrottare skall se ut. Jag gillar Tara också av samma anledning, men jag är inte alls attraherad av henne.

Samma sak gäller Taylor Wilde och Sarita. Om vi ändå pratar attraktion och utseende så är är visserligen Wilde och Sarita mer tilldragande än t.ex. Tara, men jag hade aldrig tyckt om dom som dambrottare för det om det visat sig att de inte kunde brottas. Jag tycker att Sarita är alldeles för smal för att vara min typ, medan Wilde är mer åt mitt håll utan att för den sakens skull komma nära. Vilket för oss åter igen till Mickie James. Jag såg henne för första gången i WWE för några år sedan och gillade henne direkt och det av två anledningar; dels för att hon kunde brottas och dels för att hon inte såg ut som alla andra WWE-dambrottare (eller TNA-dambrottare med, för den delen). Vad menar jag med det? Enkelt. James ser ut som en kvinna. Med kurvor. Hon är smal, men hon har kurvor. Vilket för mig är attraherande. Problemet var bara att WWE inte tyckte likadant och mer eller mindre mobbade henne för hennes "viktproblem". Andra dambrottare fick reta henne för hennes utseende och kalla henne för Piggie James, men det var inte bara en storyline, det var WWE:s sätt att pika henne.

Nu är James i TNA och ingen är lyckligare för det än jag! Här har vi en talangfull och vacker kvinna som kan brottas och att folk ens kan komma på tanken att påstå att hon är tjock är över mitt förstånd - men det bottnar i att man är så van med att se taniga bimbos med stora tuttar, så i jämförelse ser hon fylligare ut. Men faktum är att hon har en figur som många skulle döda för. Så med James, Wilde och Sarita bland sina brottare så ser jag faktiskt fram emot att se dambrottning numera. När jag följde WWE bävade man inför det eftersom det oftast bara blev kattskit av hela fadderullan. Och Tara är pricken över i:et som gör TNA:s damdivision vida överlägen WWE:s dito.

Sedan skall vi ju komma ihåg att även Sarita, Wilde, Tara och James alla är brottare av sin tid, vilket tyvärr alltför ofta innebär att ett visst mått av sexighet är ett måste, även i TNA. Men grundstenen vad gäller dambrottning bör ju vara att de först och främst skall kunna brottas - och så länge de kan det så räcker det för mig!

Den som vill se en match mellan Mickie James och Sarita kan hänvisas till den här länken.

Ett till Lotus-stall?

Till årets säsong gjorde Lotus comeback i Formel 1 efter fjortons års frånvaro. Eller snarare; namnet gjorde comeback. Team Lotus, som grundades av Colin Chapman och som gjorde debut i Formel 1 i slutet av 1950-talet försvann helt 1994 och namnet ägs numera av Lotus Cars som i sin tur ägs av Proton som i sin tur ägs av den Malaysiska staten. När så det malaysiska stallet gjorde debut 2010 hette man Lotus F1 Racing - och inte Team Lotus. I slutet av säsongen meddelade man dock att man köpt rättigheterna till namnet Team Lotus och att man skulle använda sig av det namnet från och med 2011.

Fullt så enkelt var det dock inte. Group Lotus, i vilken jag antar att Lotus Cars ingår eftersom det också ägs av Proton, motsatte sig Lotus F1 Racings rätt att kalla sig för Team Lotus eftersom dom ansåg att rättigheterna till namnet inte var köpta och vill göra allt de kan för att skydda sitt namn. Lotus F1 Racing har ändå ansökt om att vara med i 2011 års säsong som Team Lotus, men hela ärendet skall upp i domstol och vem vet hur utgången blir där.

Men som om detta inte vore nog har Renault beslutat sig för att sälja sina aktier i sitt eget stall Renault F1 till Genii Capital varpå Genii Capital slutit ett avtal med Group Lotus som innebär att stallet numera ägs till lika stora delar av Genii Capital och Group Lotus. Renault kommer att bistå med motorer och teknologisk- såväl som ingengörsexpertis. Stallet kommer därför att ha Renault som chassinamn (på samma sätt som McLaren använder sig av Mercedes som sitt chassinamn) och namnet på stallet blir därför hädanefter Lotus-Renault GP. Man kommer dessutom att hedra samarbetet mellan Lotus och Renault på 1980-talet genom att använda ett liknande färgschema nu som då; svart och guld. I och med att Group Lotus nu själva är direkt involverade i stallet är detta den fullständiga comebacken för det stall som gick i konkurs 1994 då Lotus F1 Racing bara använde sig av namnet på licens från Group Lotus och Proton.

Men hur det blir med Lotus F1 Racing/Team Lotus vette tusan eftersom dom också hade tänkt tävla i svart och guld och med Renault som motorleverantör ... men klart är i alla fall att det ser ut att bli två stall i Formel 1 nästa år som bär namnet Lotus.

Den som myntade uttrycket "Formel 1-cirkus" visste inte hur rätt han eller hon hade.

Lotus-Renault GP

tisdag 7 december 2010

Bachman-Turner O ... Yeah!

Ända sedan högstadietiden, när jag gick bärsärkagång genom faderns Lp-samling, har jag gillat 70-talsrockarna Bachman-Turner Overdrive (senare i karriären bara B.T.O.). Många har hört talas om dom och ännu fler har hört dom utan att kanske veta att det är dom; You Ain't Seen Nothing Yet är ju en klassiker som brukar finnas med på de flesta samlingsplattor med 70-talsrock.

Hur som helst, under årens lopp har andra band varit större favoriter än B.T.O., som t.ex. Creedence Clearwater Revival, Steppenwolf, Cat Stevens och Europe och under den senaste tiden Grand Funk Railroad och Kansas, men nu är jag helt såld på B.T.O. Jag kan inte förklara det, men jag kan spela deras album om och om hela tiden och oftast är det ett och samma album som går i evigheter innan jag byter till nästa. På något sätt är det lite nostalgiskt att gå tillbaka och lyssna på sådant som man spelade av på kassettband i fjortonårsåldern (det är i mitten av nittiotalet, för er som räknar) och jag antar att anledningen till att B.T.O. fungerar så bra är för att det är en enkel och rättfram form av rockmusik; fyra personer, trummor, en bas, två gitarrer och två sångare med olika stilar - lägg sedan på tunga rockriff och underbara gitarrsolon och du har B.T.O. Enkelt, svängigt och förjäkla bra.

För tillfället är det Street Action från 1978 som går på repeat. Här är det visserligen också två sångare även om en av grundarna, Randy Bachman, slutat (Jim Clench ersatte honom). Men det är ändå ett ohyggligt bra album, vilket visar att Randy inte var oersättlig - om än ruggigt bra han också. Dessutom är plattan en tillbakagång till deras tidigare tyngre musik, vilket kanske är varför den fungerar så bra. Nu är det inget fel på Freeways (1977) eller Head On (1975) heller eftersom dom innehåller några fantastiska låtar, men Street Action låter lite mer som Four Wheel Drive (1975) och Not Fragile (1974).

Jag antar att det ligger en poäng här någonstans, men jag har svårt att finna den. Kanske är poängen att bra musik aldrig dör. Kanske är poängen att det ibland är skönt att söka sig bakåt i tiden och bli nostalgisk. Kanske är poängen att det bara är skönt att sätta på enkelt och okomplicerad rockmusik och rensa skallen. Fast det är klart, för ett tag sedan var jag helt insnöad på Cat Stevens - igen - så det sista argumentet kanske inte håller eftersom Stevens knappast kan beskyllas för att göra rockmusik. Ibland är det dessutom Dire Straits som gäller för hela slanten. Kanske är det så att Stevens tilltalar mig på grund av texterna, Dire Straits på grund av melodierna och B.T.O. på grund av tunggunget. Jag vet inte. B.T.O. har bra texter även dom, Stevens har också bra melodier och Dire Straits kan rocka på rätt bra dom med, så man kan nog inte generalisera så heller.

Men mest kanske det handlar om att jag kan identifiera mig med B.T.O. Stevens osar singer/songwriter-talang med sina texter, sin musik och sin sångröst och Mark Knopfler i Dire Straits är ett geni på gitarren utan dess like. Lite som Zeus, Hera och Afrodite var för grekerna; gudar. Ouppnåeliga. Men B.T.O. är simpla. Enkla. Rakt på. Och sångröster? Nja, C.F. Turner har ju en tendens att skriksjunga mer än skönsjunga, men det bevisar bara att det går att få till det fruktansvärt bra utan att vara en "riktig" sångare. Och det är så jag upplever mig själv; simpel. Enkel. Rakt på. Jag vet inte om det stämmer.

Men B.T.O. kan varmt rekommenderas. Jag satt under gårdagen och spelade dom i skolbiblioteket för min käre klasskamrat utan att få protester kastade i ansiktet, så det får man ju se som en framgång. Helt värdelösa kan de ju inte vara i sådant fall. Jag undrar om folk skulle bli glada över att få The Absolutely, No Questions Asked, Very Best of Bachman-Turner Overdrive According to Daniel Sundström i julklapp?

Bachman-Turner Overdrive
Randy Bachman, Blair Thornton, Robbie Bachman, C.F. Turner

Uppdatering: den som söker han finner. Tydligen har Randy Bachman och C.F. Turner återförenats som Bachman & Turner. I september släppte de nytt album med samma namn. Här ett liveklipp där de framför en av albumets låtar; Moonlight Rider. Randy till höger, Turner till vänster. Förresten; Randys son, Talmage "Tal" Bachman, är också musiker. 1999 släppte han hiten She's So High.


söndag 5 december 2010

Innuendo

BANG! BANG!

I ren panik kastar jag ut handen och trycker av SMS-signalen på telefonen. Klockan är strax efter nio på morgonen och jag har precis väckts ur min drömsömn med ett ryck. Nyvaken, förvirrad, trött och med grus från John Blunds sandlåda i ögonen tar jag upp mobiltelefonen och läser meddelandet.

Kom hit och tryck på mig.

Om jag får gissa så delade jag nog under de närmsta två minuterna ansiktsuttryck med katten från den där bredbandsreklamen. Men när allt hade retts ut så såg jag mest ut som Tackleberry i första Polisskolan-filmen när han inser att det varit skottlossning och att han missat den ...

Hint: problematiken ligger i var man lägger betoningen. Min sömndruckna hjärna lade den på "på", men det visade sig att den skall ligga på "tryck". Det gör inte mig till en sämre människa för det. Eller?