torsdag 9 december 2010

UFO

Jag har hittat en ny TV-serie som jag vill ha.

onsdag 8 december 2010

Saritaylor James

Jag måste bara få säga att det ibland är roligt att vara wrestlingfan. Visst, själva produkten är inte var den en gång varit oavsett om du tittar på WWE (World Wrestling Entertainment) eller TNA (Total Non-Stop Wrestling) - mexikansk och japansk brottning uttalar jag mig inte om eftersom jag inte är så insatt i dessa- men det finns unga brottare idag som verkligen har talang och som jag tycker om att se. Historiskt sett har damsidan alltid varit svag, mest på grund av den helt enkelt inte fått lika mycket utrymme som männen, trots att det funnits otroligt duktiga kvinnliga brottare. Wrestlingförbund med enbart kvinnliga brottare har kommit och gått, men de har sällan överlevt särskilt länge; Women of Wrestling (WOW), Gorgeous Ladies of Wrestling (GLOW) och GAEA Japan är några exempel på förbund som inte överlevt.

Problemet idag är dock inte det att dambrottningen inte får utrymme. Både WWE och TNA har egna damdivisioner och sedan mitten på nittiotalet har WWE haft ett permanent mästarbälte för sina kvinnliga brottare. Före det fanns det visserligen en damtitel i WWE men det användes väldigt sporadiskt och sällan. De tvingades till och med ta in japanska dambrottare för att kunna låta sin egen dammästare kunna gå matcher de få gånger hon fick möjligheten - se bara på Alundra Blayze. Nej, problemet idag är snarare det att de kvinnor som är med och brottas ofta inte är särskilt kunniga eftersom utseendet prioriteras mer än talang och kunskap. Detta är särskilt påtagligt i WWE där deras dambrottare verkar rekryteras från underklädeskataloger snarare än wrestlingskolor - vilket jag faktiskt tror har hänt - och där de sedan kläs i minimala och utmanade kläder innan de skall "brottas". Dessutom produceras det tonvis med WWE-DVD:er där deras dambrottare får visa upp sig i bikinis - vad nu det har med wrestling att göra?

Tro nu inte att TNA är raka motsatsen. TNA lider av samma problematik, men det finns faktiskt några förmildrande omständigheter hos dom; de satsar faktiskt inte enbart på utseendet utan även på förmågan att kunna brottas. Awesome Kong var en stor kvinna, men hon kunde brottas och därmed fick hon också bli världsmästare i TNA:s damdivision flera gånger. Sedan finns det förstås de som är raka motsatsen, som Lacey Von Erich. Hon anställdes enbart på grund av sitt utseende (och sitt berömda efternamn), men hennes tid i ringen blev också begränsad och hon är numera inte ens kvar i förbundet. Och Madison Rayne, Velvet Skye och Angelina Love? Tja, de spelar ju visserligen på sitt utseende, men de är faktiskt rätt duktiga på vad de gör så jag har visst överseende med det. Och TNA anställer även "gamla" dambrottare. Jag formulerar mig så eftersom dom har anställt Tara som är skyhöga(!) trettionio år gammal. WWE skulle aldrig anställa en kvinna i den åldern, men TNA inser att Tara är en brottare i första hand och dessutom en väldigt bra sådan. Så hon får anställning.

Men för att göra detta utdragna och utsvävande inlägg kortare; anledningen till att det är roligt att vara wrestlingfan just nu - och i synnerhet ett fan av TNA - är att tre av mina favoritbrottare på damsidan numera huserar där. Inte nog med att man har Tara, som vet vad hon håller på med, så har man även Taylor Wilde, Sarita och Mickie James. Jag har alltid gillat Wilde eftersom hon från första början imponerade på mig i ringen. Sarita är egentligen ännu bättre, men har en helt annan stil eftersom hon brottats mycket i Mexico. Och Mickie James?

Innan jag går vidare med Mickie James så bör en fråga i det här ämnet belysas först; det är svårt att som man tala om att man gillar kvinnliga dambrottare utan att folk automatiskt antar att det beror på att man attraheras av dom och tycker att dom är sexiga och snygga och allt däremellan. För min del är det precis tvärtom; jag var inte alls särskilt attraherad av t.ex. Awesome Kong men jag tyckte om henne i alla fall eftersom hon var duktig på att brottas - vilket är vad wrestling handlar om! Hon är inte kvar i TNA numera, men att hon lämnade förbundet berodde på att hon och TNA inte kunde överens om hennes lön och alltså inte på grund av hennes vikt, utseende eller ålder. Att hon inte anlitades av WWE så snabbt det bara gick är sorgligt, för det berodde sannolikt på att hon inte passade in i deras fotomodellsbild av hur en dambrottare skall se ut. Jag gillar Tara också av samma anledning, men jag är inte alls attraherad av henne.

Samma sak gäller Taylor Wilde och Sarita. Om vi ändå pratar attraktion och utseende så är är visserligen Wilde och Sarita mer tilldragande än t.ex. Tara, men jag hade aldrig tyckt om dom som dambrottare för det om det visat sig att de inte kunde brottas. Jag tycker att Sarita är alldeles för smal för att vara min typ, medan Wilde är mer åt mitt håll utan att för den sakens skull komma nära. Vilket för oss åter igen till Mickie James. Jag såg henne för första gången i WWE för några år sedan och gillade henne direkt och det av två anledningar; dels för att hon kunde brottas och dels för att hon inte såg ut som alla andra WWE-dambrottare (eller TNA-dambrottare med, för den delen). Vad menar jag med det? Enkelt. James ser ut som en kvinna. Med kurvor. Hon är smal, men hon har kurvor. Vilket för mig är attraherande. Problemet var bara att WWE inte tyckte likadant och mer eller mindre mobbade henne för hennes "viktproblem". Andra dambrottare fick reta henne för hennes utseende och kalla henne för Piggie James, men det var inte bara en storyline, det var WWE:s sätt att pika henne.

Nu är James i TNA och ingen är lyckligare för det än jag! Här har vi en talangfull och vacker kvinna som kan brottas och att folk ens kan komma på tanken att påstå att hon är tjock är över mitt förstånd - men det bottnar i att man är så van med att se taniga bimbos med stora tuttar, så i jämförelse ser hon fylligare ut. Men faktum är att hon har en figur som många skulle döda för. Så med James, Wilde och Sarita bland sina brottare så ser jag faktiskt fram emot att se dambrottning numera. När jag följde WWE bävade man inför det eftersom det oftast bara blev kattskit av hela fadderullan. Och Tara är pricken över i:et som gör TNA:s damdivision vida överlägen WWE:s dito.

Sedan skall vi ju komma ihåg att även Sarita, Wilde, Tara och James alla är brottare av sin tid, vilket tyvärr alltför ofta innebär att ett visst mått av sexighet är ett måste, även i TNA. Men grundstenen vad gäller dambrottning bör ju vara att de först och främst skall kunna brottas - och så länge de kan det så räcker det för mig!

Den som vill se en match mellan Mickie James och Sarita kan hänvisas till den här länken.

Ett till Lotus-stall?

Till årets säsong gjorde Lotus comeback i Formel 1 efter fjortons års frånvaro. Eller snarare; namnet gjorde comeback. Team Lotus, som grundades av Colin Chapman och som gjorde debut i Formel 1 i slutet av 1950-talet försvann helt 1994 och namnet ägs numera av Lotus Cars som i sin tur ägs av Proton som i sin tur ägs av den Malaysiska staten. När så det malaysiska stallet gjorde debut 2010 hette man Lotus F1 Racing - och inte Team Lotus. I slutet av säsongen meddelade man dock att man köpt rättigheterna till namnet Team Lotus och att man skulle använda sig av det namnet från och med 2011.

Fullt så enkelt var det dock inte. Group Lotus, i vilken jag antar att Lotus Cars ingår eftersom det också ägs av Proton, motsatte sig Lotus F1 Racings rätt att kalla sig för Team Lotus eftersom dom ansåg att rättigheterna till namnet inte var köpta och vill göra allt de kan för att skydda sitt namn. Lotus F1 Racing har ändå ansökt om att vara med i 2011 års säsong som Team Lotus, men hela ärendet skall upp i domstol och vem vet hur utgången blir där.

Men som om detta inte vore nog har Renault beslutat sig för att sälja sina aktier i sitt eget stall Renault F1 till Genii Capital varpå Genii Capital slutit ett avtal med Group Lotus som innebär att stallet numera ägs till lika stora delar av Genii Capital och Group Lotus. Renault kommer att bistå med motorer och teknologisk- såväl som ingengörsexpertis. Stallet kommer därför att ha Renault som chassinamn (på samma sätt som McLaren använder sig av Mercedes som sitt chassinamn) och namnet på stallet blir därför hädanefter Lotus-Renault GP. Man kommer dessutom att hedra samarbetet mellan Lotus och Renault på 1980-talet genom att använda ett liknande färgschema nu som då; svart och guld. I och med att Group Lotus nu själva är direkt involverade i stallet är detta den fullständiga comebacken för det stall som gick i konkurs 1994 då Lotus F1 Racing bara använde sig av namnet på licens från Group Lotus och Proton.

Men hur det blir med Lotus F1 Racing/Team Lotus vette tusan eftersom dom också hade tänkt tävla i svart och guld och med Renault som motorleverantör ... men klart är i alla fall att det ser ut att bli två stall i Formel 1 nästa år som bär namnet Lotus.

Den som myntade uttrycket "Formel 1-cirkus" visste inte hur rätt han eller hon hade.

Lotus-Renault GP

tisdag 7 december 2010

Bachman-Turner O ... Yeah!

Ända sedan högstadietiden, när jag gick bärsärkagång genom faderns Lp-samling, har jag gillat 70-talsrockarna Bachman-Turner Overdrive (senare i karriären bara B.T.O.). Många har hört talas om dom och ännu fler har hört dom utan att kanske veta att det är dom; You Ain't Seen Nothing Yet är ju en klassiker som brukar finnas med på de flesta samlingsplattor med 70-talsrock.

Hur som helst, under årens lopp har andra band varit större favoriter än B.T.O., som t.ex. Creedence Clearwater Revival, Steppenwolf, Cat Stevens och Europe och under den senaste tiden Grand Funk Railroad och Kansas, men nu är jag helt såld på B.T.O. Jag kan inte förklara det, men jag kan spela deras album om och om hela tiden och oftast är det ett och samma album som går i evigheter innan jag byter till nästa. På något sätt är det lite nostalgiskt att gå tillbaka och lyssna på sådant som man spelade av på kassettband i fjortonårsåldern (det är i mitten av nittiotalet, för er som räknar) och jag antar att anledningen till att B.T.O. fungerar så bra är för att det är en enkel och rättfram form av rockmusik; fyra personer, trummor, en bas, två gitarrer och två sångare med olika stilar - lägg sedan på tunga rockriff och underbara gitarrsolon och du har B.T.O. Enkelt, svängigt och förjäkla bra.

För tillfället är det Street Action från 1978 som går på repeat. Här är det visserligen också två sångare även om en av grundarna, Randy Bachman, slutat (Jim Clench ersatte honom). Men det är ändå ett ohyggligt bra album, vilket visar att Randy inte var oersättlig - om än ruggigt bra han också. Dessutom är plattan en tillbakagång till deras tidigare tyngre musik, vilket kanske är varför den fungerar så bra. Nu är det inget fel på Freeways (1977) eller Head On (1975) heller eftersom dom innehåller några fantastiska låtar, men Street Action låter lite mer som Four Wheel Drive (1975) och Not Fragile (1974).

Jag antar att det ligger en poäng här någonstans, men jag har svårt att finna den. Kanske är poängen att bra musik aldrig dör. Kanske är poängen att det ibland är skönt att söka sig bakåt i tiden och bli nostalgisk. Kanske är poängen att det bara är skönt att sätta på enkelt och okomplicerad rockmusik och rensa skallen. Fast det är klart, för ett tag sedan var jag helt insnöad på Cat Stevens - igen - så det sista argumentet kanske inte håller eftersom Stevens knappast kan beskyllas för att göra rockmusik. Ibland är det dessutom Dire Straits som gäller för hela slanten. Kanske är det så att Stevens tilltalar mig på grund av texterna, Dire Straits på grund av melodierna och B.T.O. på grund av tunggunget. Jag vet inte. B.T.O. har bra texter även dom, Stevens har också bra melodier och Dire Straits kan rocka på rätt bra dom med, så man kan nog inte generalisera så heller.

Men mest kanske det handlar om att jag kan identifiera mig med B.T.O. Stevens osar singer/songwriter-talang med sina texter, sin musik och sin sångröst och Mark Knopfler i Dire Straits är ett geni på gitarren utan dess like. Lite som Zeus, Hera och Afrodite var för grekerna; gudar. Ouppnåeliga. Men B.T.O. är simpla. Enkla. Rakt på. Och sångröster? Nja, C.F. Turner har ju en tendens att skriksjunga mer än skönsjunga, men det bevisar bara att det går att få till det fruktansvärt bra utan att vara en "riktig" sångare. Och det är så jag upplever mig själv; simpel. Enkel. Rakt på. Jag vet inte om det stämmer.

Men B.T.O. kan varmt rekommenderas. Jag satt under gårdagen och spelade dom i skolbiblioteket för min käre klasskamrat utan att få protester kastade i ansiktet, så det får man ju se som en framgång. Helt värdelösa kan de ju inte vara i sådant fall. Jag undrar om folk skulle bli glada över att få The Absolutely, No Questions Asked, Very Best of Bachman-Turner Overdrive According to Daniel Sundström i julklapp?

Bachman-Turner Overdrive
Randy Bachman, Blair Thornton, Robbie Bachman, C.F. Turner

Uppdatering: den som söker han finner. Tydligen har Randy Bachman och C.F. Turner återförenats som Bachman & Turner. I september släppte de nytt album med samma namn. Här ett liveklipp där de framför en av albumets låtar; Moonlight Rider. Randy till höger, Turner till vänster. Förresten; Randys son, Talmage "Tal" Bachman, är också musiker. 1999 släppte han hiten She's So High.


söndag 5 december 2010

Innuendo

BANG! BANG!

I ren panik kastar jag ut handen och trycker av SMS-signalen på telefonen. Klockan är strax efter nio på morgonen och jag har precis väckts ur min drömsömn med ett ryck. Nyvaken, förvirrad, trött och med grus från John Blunds sandlåda i ögonen tar jag upp mobiltelefonen och läser meddelandet.

Kom hit och tryck på mig.

Om jag får gissa så delade jag nog under de närmsta två minuterna ansiktsuttryck med katten från den där bredbandsreklamen. Men när allt hade retts ut så såg jag mest ut som Tackleberry i första Polisskolan-filmen när han inser att det varit skottlossning och att han missat den ...

Hint: problematiken ligger i var man lägger betoningen. Min sömndruckna hjärna lade den på "på", men det visade sig att den skall ligga på "tryck". Det gör inte mig till en sämre människa för det. Eller?

lördag 4 december 2010

Best of the 60's

Minns ni min filmlista över de bästa filmerna från 1950-talet som fanns i min ägo (läs den här annars, om ni missat den)? För här kommer listan över de bästa filmerna från 1960-talet som ni hittar i mina hyllor!

Let's go!

#5 - 2001: A Space Odyssey (År 2001 - Ett Rymdäventyr), 1968
Stanley Kubricks mästerverk efter Arthur C. Clarkes roman med samma titel och från samma år. Filmen är en av alla de som nämns i samma andetag som "den skall man bara ha sett" - och visst, så är det också, men den kan upplevas som aningen seg och långdragen för den som inte är på det rätta humöret. Filmen handlar om besättningen på Discovery One, ett rymdskepp på väg till Jupiter. Två av besättningsmedlemmarna, David Bowman och Frank Poole, är vakna medan de resterande tre är nedsövda. Med sig har de också skeppsdatorn HAL-9000, som sköter om hela skeppen och som är så intelligent att Bowman och Poole kan prata med honom och spela schack med honom. Men när HAL börjar misstänka att Bowman och Poole tror att det är något fel på honom början underliga saker hända. Filmen är stundtals mystisk och svår att förstå - kanske underlättar det om man läst boken - men den är ändå väldigt bra och annorlunda i sitt sätt att berätta historien. Valet att använda klassisk musik istället för nykomponerad filmmusik gör att 2001: A Space Odyssey står ut ännu mer.



#4 - Grand Prix, 1966
För den som tycker om Formel 1 och racingfilmer är detta den ultimata filmen över alla andra. Andra racingfilmer om andra motorklasser har gjorts, men ingen har varit så bra som Grand Prix. Filmen utspelar sig under (den fiktiva) F1-säsongen 1966 och kretsar kring några av förarna och deras liv så väl på som vid sidan av banan. Privata relationer ställs i kontrast med det farliga livet som F1-förare på 1960-talet, med allt vad skador och död heter, samt den ömsesidiga respekten mellan förarna. Med skådespelare som James Garner, Yves Montand, Eva Marie Saint, Toshiro Mifune och Brian Bedford är filmen snudd på ett mästerverk - och racingscenerna är underbara att se, dels för att man får se hur några av banorna såg ut på den tiden och dels för att de är bra regisserade. Sedan skadar det heller inte att riktiga F1-förare, som t.ex. Graham Hill, Phil Hill och vår egen Joakim Bonnier, användes för att filma racingscenerna och att de dessutom syns i bakgrunden vid många tillfällen i filmen gör den bara roligare att se.



#3 - Planet of the Apes (Apornas Planet), 1968
Baserad på Pierre Boulles roman La Planète des Singes från 1963, även om det inte finns många likheter mellan filmen och boken (Planet of the Apes från 2001 är mer lik i de avseendet). Fyra astronauter kraschlandar med sitt rymdskepp i en sjö på en planet de inte känner till eftersom de varit nedsövda på konstgjord väg under resan. Tre av dom överlever kraschen och lyckas ta sig upp ur vattnet. Framför dom finns inget annat än ödemark helt utan vegetation, men för att överleva tvingas de till en lång vandring. Snart nog stöter de på först vegetation och sedan annat liv; människor. Men människorna beter sig som vildar och kan inte prata - och vad värre är; de jagas av högre stående varelser med kläder, skjutvapen och hästar; apor. Två av astronauterna dödas och George Taylor, spelad av Charlton Heston, är ensam kvar i kampen för överlevnad. Filmen blev en stor succé och fick även fyra uppföljare, men ingen av dessa är lika bra som denna. Heston är en utmärkt skådespelare och filmens budskap, som blir tydligt i slutet, är tänkvärt. Dessutom kan man inte låta bli att imponeras av kostymerna!



#2 - Jason and the Argonauts (Jason och Det Gyllene Skinnet), 1963
Man skall inte underskatta Ray Harryhausens inflytande på filmbranchen och här har han producerat ännu en äventyrsfilm av enorm kaliber. Med monsterfilmgenren bakom sig började han producera äventyrsfilmer istället, som t.ex. The Three Worlds of Gulliver, Mysterious Island och så denna, Jason and the Argonauts. Filmen är baserad på legenden om Jason och det gyllene skinnet (till skillnad från romaner, som är fallet med exemplen ovan), där Jason söker efter skinnet så att folket i Thessalien skall sluta upp bakom honom mot regenten Pelias, som mördat Jasons fader. Med på resan kommer dock Pelias son, Acastus, vars uppgift är att sabotera densamma. Genom filmen tvingas argonauterna (döpta så efter deras skepp, Argos) kämpa mot skelettkrigare, en sjuhövdad hydra och en enorm staty av Talos för att nämna några. Harryhausens effekter är spektakulera och filmen är riktigt bra berättad. En av Harryhausens bästa någonsin!



#1 - Easy Rider, 1969
Road movies:arnas road movie och Jack Nicholsons genombrott. Filmen handlar dock inte om honom utan om Wyatt och Billy, spelade av Peter Fonda och Dennis Hopper, som skall färdas på sina motorcyklar genom USA för att ta sig till New Orleans och den årliga Mardi Gras-festivalen. På vägen träffar de bland annat George (Nicholson) som följer med dom en bit på vägen. Filmen utforskar samtidigt det amerikanska samhället vid tiden för filmen och skildrar de olika samhällsmiljöerna, som hippies och småstads-hillbillies och droganvändandet är frekvent. Filmens starka sida är måhända inte historien den försöker berätta utan valet av musik. Allt från Steppenwolf och Jimi Hendrix till The Byrds fick bidra med musik och resescenerna är riktigt vackra att se. Nicholson är dessutom riktigt, riktigt bra i den här filmen. Easy Rider kom att starta en ny våg av Hollywood-filmer när man insåg att det gick att tjäna enorma pengar på lågbudgetfilmer.

fredag 3 december 2010