tisdag 12 juli 2011
torsdag 7 juli 2011
onsdag 6 juli 2011
måndag 4 juli 2011
fredag 1 juli 2011
lördag 25 juni 2011
torsdag 23 juni 2011
onsdag 22 juni 2011
tisdag 14 juni 2011
måndag 13 juni 2011
onsdag 8 juni 2011
tisdag 7 juni 2011
måndag 6 juni 2011
söndag 5 juni 2011
onsdag 1 juni 2011
Ajöss och tack för fisken!
Det har väl inte undgått någon att den här bloggen lider av svår inaktivitet? Skälen till det är säkert många, som t.ex. brist på tid, intresse och saker att blogga om, men skall sanningen fram har jag inte orkat känna efter exakt vad det är som orsakar denna inaktivitet. Återigen; brist på intresse?
Nåväl, eftersom en inaktiv blogg inte glädjer någon så har jag tagit beslutet att inaktivera den här bloggen. Det betyder precis det som det låter som; den kommer inte att tas bort utifall jag ändrar mig, åtminstone inte just nu, men den kommer heller inte att uppdateras längre. Inaktiv, som sagt. Sedan får vi se vad som sker och vad framtiden har i sitt sköte. Kanske kommer intresset tillbaka, kanske inte. Om det gör det kommer bloggens status att uppgraderas till aktiv, men om intresset fortsätter att lysa med sin frånvaro under en längre tid kommer bloggen att raderas. Det är där jag står just nu.
Så tack till er alla för den här tiden! Vi kanske ses någon gång igen! Klagomål kan skickas till daniel.sundstrom(a)gmail.com.
Nåväl, eftersom en inaktiv blogg inte glädjer någon så har jag tagit beslutet att inaktivera den här bloggen. Det betyder precis det som det låter som; den kommer inte att tas bort utifall jag ändrar mig, åtminstone inte just nu, men den kommer heller inte att uppdateras längre. Inaktiv, som sagt. Sedan får vi se vad som sker och vad framtiden har i sitt sköte. Kanske kommer intresset tillbaka, kanske inte. Om det gör det kommer bloggens status att uppgraderas till aktiv, men om intresset fortsätter att lysa med sin frånvaro under en längre tid kommer bloggen att raderas. Det är där jag står just nu.
Så tack till er alla för den här tiden! Vi kanske ses någon gång igen! Klagomål kan skickas till daniel.sundstrom(a)gmail.com.
lördag 21 maj 2011
Samla tankarna
Jag är fortfarande chockad över nyheten att Randy Savage är död. Jag vet inte varför, men det här dödsfallet tog hårdare på mig än många andra dödsfall inom wrestlingen de senaste åren. Kanske kommer jag skriva mer om Savage framöver, men just nu känner jag bara att jag behöver sätta mig ner och samla tankarna.
Savage, du är saknad.
Savage, du är saknad.
torsdag 5 maj 2011
Minnet är allt bra underligt
För en vecka sedan eller så ombads jag skriva en text till en lokalblaska eftersom de eventuellt saknade saker att fylla ut tidningen med. Som den goda människa jag är skakade jag fram följande kåseri (eller vad man nu vill kalla det) och skickade in. Eftersom den inte publicerades i blaskan då de löste problemet ändå så får ni läsa de här istället. Håll till godo.
Men hela 1986 är inte som ett töcken för mig, tack och lov. I Indien finns det ett uttryck som heter ”maya”, som är en dimma som döljer sanningen. Om man inte ser sanningen så har man drabbats av maya. Eller går i den. Eller är den, jag minns inte riktigt. Poängen är att hela mitt 1986 faktiskt inte sågs genom denna dimma eftersom jag faktiskt minns en sak; mordet på dåvarande statsministern Olof Palme. Jag minns nyhetsrapporteringarna och jag minns att jag blev förbannad. Inte ledsen, inte besviken, inte nedstämd. Förbannad. Men inte för att man skjutit Olof Palme. Jag visste inte vem Olof Palme var eller vad en statsminister gjorde. Det enda jag visste var att mordet på den här Palme förde med sig den för mig tragiska situationen att Hacke Hackspett i Go'morron Sverige ställdes in. Och den ilskan som en fyra och ett halvt år gammal pojke kan visa upp när han berövas ett avsnitt av Hacke Hackspett på bekostnad av en massa prat om någon som han aldrig hört talas om tidigare är inte att leka med.
Olof Palme var en hatad man på många sätt och av många. Han var en politiker med många fiender, men jag måste ha varit ensam i hela världen om att inte kunna uttala hans namn förrän 1989 utan att bli arg bara för att han stått i vägen för lite tecknad film. Frågan är ju bara vad jag hade haft för relation till Tjernobyl idag om den olyckan ställt in Tom & Jerry i Lilla Sportspegeln?
Minnet är underligt, som sagt. Ibland handlar det inte så mycket om vad vi minns utan varför vi minns det. Tjernobyl borde kommas ihåg eftersom det var ett varningens finger av gigantiska mått åt oss människor och de faror vi utsätter oss och vår planet för. Palmemordet borde också kommas ihåg, mest för att det visar att sådant som vi bara tror kan hända i andra länder också kan ske här och kanske inte så mycket på grund av ett inställt barnprogram. Som människor borde vi försöka lära oss av historien; vi borde ha lärt oss av Harrisburg och vi borde definitivt ha lärt oss efter Tjernobyl. Vi borde ha lärt oss efter Palme också, men sjutton år senare hände det igen. Jag minns det som om det vore igår. Jag minns chocken och jag minns bestörtningen. Någonstans sitter det någon och minns Anna Lindh bara för att han eller hon missade ett barnprogram på TV på grund av henne. Cirkeln är sluten.
Minnet är allt bra underligt. Det pratas en hel del om Tjernobyl i dessa dagar, vilket inte är så underligt med tanke på vad som skedde där för tjugofem år sedan; vår samtids största kärnkraftsolycka – i alla fall fram till krisen i japanska Fukushima, som fortfarande pågår. Många är det som minns katastrofen i Tjernobyl med klarhet och många är det som kan dra sig till minnes den berömda monologen som vårat sedan länge bortgångne humorgeni Tage Danielsson framförde 1979 om kärnkraftsolyckan i Harrisburg. Den olyckan var så osannolik att den inte skulle ha kunnat ske – och när den ändå hade skett så var det ännu mer osannolikt att något liknande skulle kunna hända igen, framför allt i Harrisburg. Något nytt Harrisburg har vi tack och lov aldrig fått, men vi fick ett Tjernobyl ett par år senare och kanske är det den olyckan som bäst naglat sig fast i allmogens minnen.
Jag minns inte Tjernobyl och Danielssons monolog framfördes två år innan jag föddes, så den har jag bara kunnat sett i efterhand. Många jag känner och umgås med minns inte heller Tjernobyl (och en del av dom har inte heller sett Danielsson), men de kan åtminstone skylla på att de var för unga, högst ett par tre år gamla, eller inte ens födda när det skedde. Jag kan inte skylla på något alls. Jag var visserligen inte gammal, men jag skulle i alla fall fylla fem det året, så någon minnesfragment borde man kanske kunna kräva att hjärnan skall kunna hosta fram. Men icke. Inte det minsta. Inte om Tjernobyl i alla fall. Nu kan det måhända finnas en och annan som med en ljudlig suck förstrött drar slutsatsen att undertecknad inte kan minnas en sådan stor händelse som Tjernobyl men alldeles säkert kan dra sig till minnes”Guds hand” från matchen mellan Argentina och England i fotbolls-VM det året. Som om sport är det enda som är viktigt. Men så väl är det inte heller. Jag minns inte matchen, jag minns inte Maradona och jag minns inte handen. Jag minns inte ens att man talade om det. Jag minns bara vad sett efteråt.
Men hela 1986 är inte som ett töcken för mig, tack och lov. I Indien finns det ett uttryck som heter ”maya”, som är en dimma som döljer sanningen. Om man inte ser sanningen så har man drabbats av maya. Eller går i den. Eller är den, jag minns inte riktigt. Poängen är att hela mitt 1986 faktiskt inte sågs genom denna dimma eftersom jag faktiskt minns en sak; mordet på dåvarande statsministern Olof Palme. Jag minns nyhetsrapporteringarna och jag minns att jag blev förbannad. Inte ledsen, inte besviken, inte nedstämd. Förbannad. Men inte för att man skjutit Olof Palme. Jag visste inte vem Olof Palme var eller vad en statsminister gjorde. Det enda jag visste var att mordet på den här Palme förde med sig den för mig tragiska situationen att Hacke Hackspett i Go'morron Sverige ställdes in. Och den ilskan som en fyra och ett halvt år gammal pojke kan visa upp när han berövas ett avsnitt av Hacke Hackspett på bekostnad av en massa prat om någon som han aldrig hört talas om tidigare är inte att leka med.
Olof Palme var en hatad man på många sätt och av många. Han var en politiker med många fiender, men jag måste ha varit ensam i hela världen om att inte kunna uttala hans namn förrän 1989 utan att bli arg bara för att han stått i vägen för lite tecknad film. Frågan är ju bara vad jag hade haft för relation till Tjernobyl idag om den olyckan ställt in Tom & Jerry i Lilla Sportspegeln?
Minnet är underligt, som sagt. Ibland handlar det inte så mycket om vad vi minns utan varför vi minns det. Tjernobyl borde kommas ihåg eftersom det var ett varningens finger av gigantiska mått åt oss människor och de faror vi utsätter oss och vår planet för. Palmemordet borde också kommas ihåg, mest för att det visar att sådant som vi bara tror kan hända i andra länder också kan ske här och kanske inte så mycket på grund av ett inställt barnprogram. Som människor borde vi försöka lära oss av historien; vi borde ha lärt oss av Harrisburg och vi borde definitivt ha lärt oss efter Tjernobyl. Vi borde ha lärt oss efter Palme också, men sjutton år senare hände det igen. Jag minns det som om det vore igår. Jag minns chocken och jag minns bestörtningen. Någonstans sitter det någon och minns Anna Lindh bara för att han eller hon missade ett barnprogram på TV på grund av henne. Cirkeln är sluten.
Uppskattning
Hört i soffan igår.
Jag: Inte nu, vi myser ju nu!
Hon: Ja, du försöker mysa - jag försöker undvika det.
Det var ju ärligt, om inte annat.
Jag: Inte nu, vi myser ju nu!
Hon: Ja, du försöker mysa - jag försöker undvika det.
Det var ju ärligt, om inte annat.
torsdag 28 april 2011
Det går bra nu
När jag började studera igen i höstas var jag faktiskt lite rädd. Jag har inte suttit i en skolbänk på riktigt sedan gymnasiet och mina senaste halvhjärtade försök till studier efter det har slutat i katastrof (om man bortser från sejouren på Radiolinjen, som gick som en dans). Så nu när det vad dags för gammal hederlig ämnesläsning igen så var jag faktiskt rädd. Hur skulle detta sluta? Som förra gången? Och gången dessförinnan?
Men nej, det har gått hur bra som helst. Med en månad kvar tycker jag faktiskt att det är tråkigt att det snart är slut, eftersom jag trivs så bra. Och det är inte bara en känsla jag har, att saker och ting går bra. Lärarna säger samma sak; de ser mellan fingrarna ibland när jag missar ett inlämningsarbete eftersom de arbeten jag gjort förut har varit så bra, de nästan garanterar mig ett omdöme av bästa sort efter avslutat läsår, de blir inte oroliga för att jag inte skall fixa biffen när jag inte begränsar mina fördjupningsarbeten så mycket som de kanske hade velat, de säger åt mig att jag helt enkelt inte skall gå kvar på skolan utan gå vidare till de nivåer jag redan är på och jag blir handplockad till att prata med skolans "chefer" när de kommer på besök. På alla de prov jag gjort i skolan har jag sammanlagt bara missat sju poäng och jag får höra på omvägar om hur lärare berömt mig i andra sammanhang.
Allt detta är naturligtvis roligt och det känns bra att veta att det inte bara är jag som tror att det går bra - alla bekräftar ju att det faktiskt gör det också. Bara igår fick jag ett väldigt gott betyg när jag med all hast ryckte in med väldigt kort varsel och skrev en text till lokaltidningen. Så jo, jag är på gång, verkligen. Framtiden är utstakad, jag har underbara människor vid sidan om mig och jag stormtrivs med livet just nu. Allt tickar på, allt går av bara farten. Jag behöver inte ens anstränga mig så mycket, jag kan bara luta mig tillbaka och följa med.
Jag vet vem jag är, jag vet var jag är och jag vet vartåt jag skall. För att citera Prins Daniel; "det går bra nu".
Men nej, det har gått hur bra som helst. Med en månad kvar tycker jag faktiskt att det är tråkigt att det snart är slut, eftersom jag trivs så bra. Och det är inte bara en känsla jag har, att saker och ting går bra. Lärarna säger samma sak; de ser mellan fingrarna ibland när jag missar ett inlämningsarbete eftersom de arbeten jag gjort förut har varit så bra, de nästan garanterar mig ett omdöme av bästa sort efter avslutat läsår, de blir inte oroliga för att jag inte skall fixa biffen när jag inte begränsar mina fördjupningsarbeten så mycket som de kanske hade velat, de säger åt mig att jag helt enkelt inte skall gå kvar på skolan utan gå vidare till de nivåer jag redan är på och jag blir handplockad till att prata med skolans "chefer" när de kommer på besök. På alla de prov jag gjort i skolan har jag sammanlagt bara missat sju poäng och jag får höra på omvägar om hur lärare berömt mig i andra sammanhang.
Allt detta är naturligtvis roligt och det känns bra att veta att det inte bara är jag som tror att det går bra - alla bekräftar ju att det faktiskt gör det också. Bara igår fick jag ett väldigt gott betyg när jag med all hast ryckte in med väldigt kort varsel och skrev en text till lokaltidningen. Så jo, jag är på gång, verkligen. Framtiden är utstakad, jag har underbara människor vid sidan om mig och jag stormtrivs med livet just nu. Allt tickar på, allt går av bara farten. Jag behöver inte ens anstränga mig så mycket, jag kan bara luta mig tillbaka och följa med.
Jag vet vem jag är, jag vet var jag är och jag vet vartåt jag skall. För att citera Prins Daniel; "det går bra nu".
torsdag 21 april 2011
Tusen kronor Norge
Jag åker till Norge över påsk - norska fjällen för att vara exakt. Jag var därför tvungen att handla lite innan avresan i morgon så att jag överlever. På mindre än en timme hade jag handlat följande.
- Vindtät jacka + byxa, 600 kr.
- Underställ, 350 kr.
- Sexpack öl, 95 kr.
Nytt i bokhyllan
Jag vet att jag är tjatig, men jag glömde bort dessa böcker i senaste uppdateringen. Slarvigt. Enda problemet nu är att få tag på Svensk Historia I, men skam den som ger sig!
lördag 16 april 2011
Nytt i bokhyllan
Det har hänt lite på bokfronten sedan sist. Här är ett axplock. Det skall dock noteras att undertecknad fortfarande jagar första delen av Heidenstams Svenskarna och Deras Hövdingar. Den som ses nedan är del två.
Taskig attityd
Det är ju Formel 1-säsong nu, det har väl ingen kunnat undgå att missa. Nu på söndag (i morgon, med andra ord) är det dags för säsongens tredje lopp och det är det tredje morgonloppet i rad. Detta beror på att loppen körs i Australien och Asien och då blir det sådana tider här i Sverige, men det är bara charmigt tycker jag.
Men alla håller inte med mig. Jag försökte få med mig broderns sambo nu på söndag, men hon visade upp tydliga tecken på taskig attityd. Jag skrev helt oskyldig och frågade om hon var laddad inför loppet i helgen. "08.30 på söndag", skrev jag.
Svaret?
"Haha :P"
Men alla håller inte med mig. Jag försökte få med mig broderns sambo nu på söndag, men hon visade upp tydliga tecken på taskig attityd. Jag skrev helt oskyldig och frågade om hon var laddad inför loppet i helgen. "08.30 på söndag", skrev jag.
Svaret?
"Haha :P"
söndag 3 april 2011
Du vet det och jag vet det
Okej, ni får säga det. Faktum är att ni inte bara får säga det, ni får skrika ut det, göra det till statusuppdateringar på era sociala medier, maila det till vänner och bekanta, rista in det i stenar som arkeologerna kan klia sig i huvudet åt tusen år från nu - vad ni vill! För jag vet hur det ligger till. Jag är inte helt omedveten om det, även om det verkar så!
Det händer inte mycket på det här bloggen!!
Nej. Det gör ju inte det. Jag har bara inte vetat vad jag skall skriva om. Det är allt. Så då har det inte skrivits något alls. Det kan man såklart ha åsikter om, men jag har för den sakens skull inte legat på latsidan; jag har bloggat som en tok på andra håll, som Wrestlingbloggen och Sen, Sax & Påse:s blogg. Dom kan ni ju läsa om ni vill. Under tiden så funderar jag ut vad som skulle kunna fungera som uppdateringar på den här bloggen.
Är vi överens? Bra.
Det händer inte mycket på det här bloggen!!
Nej. Det gör ju inte det. Jag har bara inte vetat vad jag skall skriva om. Det är allt. Så då har det inte skrivits något alls. Det kan man såklart ha åsikter om, men jag har för den sakens skull inte legat på latsidan; jag har bloggat som en tok på andra håll, som Wrestlingbloggen och Sen, Sax & Påse:s blogg. Dom kan ni ju läsa om ni vill. Under tiden så funderar jag ut vad som skulle kunna fungera som uppdateringar på den här bloggen.
Är vi överens? Bra.
måndag 21 mars 2011
En resa mellan hopp och förtvivlan
Studenternas IP i Uppsala, söndagen den 20:e mars 2011. Klockan 15.00, drygt 19,000 personer på läktarna.
Matchtid 00.00 - hopp. Det är nu det gäller!
00.00 - 10.00 - hopp. Bollnäs spelar bra och har flera vassa chanser.
11.05 - förtvivlan. Bollnäs åker på en onödig tiominutersutvisning.
12.16 - förtvivlan. SAIK gör 1-0 trots få chanser.
20.05 - hopp. Bollnäs kvitterar till 1-1 på hörna. Match igen.
24.20 - förtvivlan. SAIK gör 2-1.
36.03 - förtvivlan. Bollnäs får en ny tiominutersutvisning.
37.18 - hopp. Bollnäs kvitterar till 2-2.
45.30 - hopp. Bollnäs tar ledningen med 2-3 på hörna.
48.14 - hopp. Bollnäs utökar ledningen till 2-4. Kom rycket nu?
51.55 - förtvivlan. SAIK reducerar till 3-4.
56.26 - hopp. Bollnäs utökar till 3-5. Kom rycket nu då?
58.58 - förtvivlan. SAIK får straff.
59.44 - förtvivlan. SAIK gör mål på straffen. Ställningen är nu 4-5.
64.04 - förtvivlan. SAIK kvitterar till 5-5.
64.41 - förtvivlan. Bollnäs får sin tredje utvisning.
68.15 - hopp. SAIK får en tiominutersutvisning.
74.16 - förtvivlan. SAIK får sin andra straff. Bollnäs får sin fjärde utvisning.
75.04 - hopp. Timo Oksanen räddar straffen.
90.04 - hopp. SAIK får sin andra utvisning.
90.04+ - hopp. Bollnäs gör mål i slutminutrarna
90.04+ - förtvivlan. Målets döms (felaktigt) bort för offside.
95.19 - förtvivlan. SAIK gör 6-5 i Sudden Death. Matchen är slut.
Matchtid 00.00 - hopp. Det är nu det gäller!
00.00 - 10.00 - hopp. Bollnäs spelar bra och har flera vassa chanser.
11.05 - förtvivlan. Bollnäs åker på en onödig tiominutersutvisning.
12.16 - förtvivlan. SAIK gör 1-0 trots få chanser.
20.05 - hopp. Bollnäs kvitterar till 1-1 på hörna. Match igen.
24.20 - förtvivlan. SAIK gör 2-1.
36.03 - förtvivlan. Bollnäs får en ny tiominutersutvisning.
37.18 - hopp. Bollnäs kvitterar till 2-2.
45.30 - hopp. Bollnäs tar ledningen med 2-3 på hörna.
48.14 - hopp. Bollnäs utökar ledningen till 2-4. Kom rycket nu?
51.55 - förtvivlan. SAIK reducerar till 3-4.
56.26 - hopp. Bollnäs utökar till 3-5. Kom rycket nu då?
58.58 - förtvivlan. SAIK får straff.
59.44 - förtvivlan. SAIK gör mål på straffen. Ställningen är nu 4-5.
64.04 - förtvivlan. SAIK kvitterar till 5-5.
64.41 - förtvivlan. Bollnäs får sin tredje utvisning.
68.15 - hopp. SAIK får en tiominutersutvisning.
74.16 - förtvivlan. SAIK får sin andra straff. Bollnäs får sin fjärde utvisning.
75.04 - hopp. Timo Oksanen räddar straffen.
90.04 - hopp. SAIK får sin andra utvisning.
90.04+ - hopp. Bollnäs gör mål i slutminutrarna
90.04+ - förtvivlan. Målets döms (felaktigt) bort för offside.
95.19 - förtvivlan. SAIK gör 6-5 i Sudden Death. Matchen är slut.
torsdag 10 mars 2011
Likt Ikaros
Likt Ikaros på flykt från Minos
Flög för högt på vingar av vax,
Föll mot Poseidons rike,
Som smälte vingarna av vax,
Flög för högt på vingar av vax,
Lika högt flyger jag
På vingar som ej syns.
Likt Daidalos son, full av högmod,På vingar som ej syns.
Föll mot Poseidons rike,
Lika högmodig var jag
Och faller lika fort som honom.
Helios var hans banemanOch faller lika fort som honom.
Som smälte vingarna av vax,
Du är min sol, smälte mitt hjärta
Och fick mig att handlöst störta.
Och fick mig att handlöst störta.
Kreta var hans fängelse
Och Minos hans väktare,
Och Minos hans väktare,
Osäkerheten är mitt häkte,
Rädslan min vaktman.
Rädslan min vaktman.
tisdag 8 mars 2011
Aldrig mer
Vilken natt! Jag har nog haft feber eller något annat äckligt. Var trött exakt hela dagen och jag trodde att det berodde på att jag bara sov fyra timmar under natten till söndagen, timmar som jag sedan aldrig sov igen. Kanske var det så, kanske inte. Men igår kväll ... fy fan. Jag var så trött att jag var desperat efter en promenad bara för att hålla mig vaken. Men ... det blev inte så. Datorn lade av, jag lade ner ner i soffan och sedan var jag väck. Det värsta var nog att jag lurade ut en vän i tron att vi skulle promenera också. Tydligen var han här och ringde på dörren och allting, enligt ett surt (såklart) SMS jag fått. Jag minns inte ens om jag hört det eller inte. Hela natten känns som en dröm ... vaknade upp i soffan, lade mig i sängen, sprang fram och tillbaka till toaletten, lade mig i soffan igen, somnade, vaknade omkring 03.00, förflyttade mig till sängen, somnade igen ... och vaknade nu när klockan ringde 07.00 i morse.
Och jag är inte ens utvilad. Men jag är stel överallt. Jag skyller på soffan.
Dessutom har jag haft en sådan där konstig dröm som jag brukar ha när jag har kraftig feber, som inte går att förklara. Allt kretsar bara kring den drömmen, till och med när jag vaknar till och vänder på mig. Det är som att hjärnan låser sig vid en sak och sedan inte kan släppa det. I natt var revolutionen 1809 (undrar varför? Duh!) och att vända sig i sängen och ligga still var ett måste för att den skulle lyckas. Ungefär så. Det är skitäckligt när det blir så där och jag kan inte förklara det på ett bättre sätt heller.
Idag känns det dock bättre. Tur det. Och förlåt Henrik för att du var ute i onödan! Jag skäms. Jag bjuder på öl nästa gång.
Och jag är inte ens utvilad. Men jag är stel överallt. Jag skyller på soffan.
Dessutom har jag haft en sådan där konstig dröm som jag brukar ha när jag har kraftig feber, som inte går att förklara. Allt kretsar bara kring den drömmen, till och med när jag vaknar till och vänder på mig. Det är som att hjärnan låser sig vid en sak och sedan inte kan släppa det. I natt var revolutionen 1809 (undrar varför? Duh!) och att vända sig i sängen och ligga still var ett måste för att den skulle lyckas. Ungefär så. Det är skitäckligt när det blir så där och jag kan inte förklara det på ett bättre sätt heller.
Idag känns det dock bättre. Tur det. Och förlåt Henrik för att du var ute i onödan! Jag skäms. Jag bjuder på öl nästa gång.
söndag 6 mars 2011
Bandydikt
Det är bandy på TV idag; första semifinalen mellan Villa och Bollnäs. Jag är inte världens mest bandyintresserade människa, men jag tänkte passa på att följa denna match nu när den ändå visas och jag inte har något bättre för mig. Och då jag just nu mest bara har tråkigt fördriver jag tiden med att dikta om eftermiddagens drabbning (ordet "dikta" används här i sin bredaste möjliga definition) på ett inte alls så genomtänkt vis. Varsågoda!
När sport med blossande kula
Visas på burk av typen dum,
Torde även den mest ointresserade
Ladda upp med godis av skum.
När lag i vitt nätar gång på gång
Förvandlas snackstugg till vacker sång.
Seger, det enda som räknas på plan av bortatyp
Seger, firas av många med pilska nyp.
Hellmyrs, Törnberg och Forslund
Ger försvararna mången svår stund,
Alltmedan Westh i vacker skrud
Ger anfallare i blått totalförbud.
Oksanen, vår man från öster
Skola vi stärka med våra röster.
Ingen boll går honom förbi
Ty på räddningar har han nästan mani.
Final i studenternas stad det bliva
För grabbarna med flås, så intensiva.
På detta kan vi som Bellman göra;
Skåla med Bacchi och sjunga oss möra!
När sport med blossande kula
Visas på burk av typen dum,
Torde även den mest ointresserade
Ladda upp med godis av skum.
När lag i vitt nätar gång på gång
Förvandlas snackstugg till vacker sång.
Seger, det enda som räknas på plan av bortatyp
Seger, firas av många med pilska nyp.
Hellmyrs, Törnberg och Forslund
Ger försvararna mången svår stund,
Alltmedan Westh i vacker skrud
Ger anfallare i blått totalförbud.
Oksanen, vår man från öster
Skola vi stärka med våra röster.
Ingen boll går honom förbi
Ty på räddningar har han nästan mani.
Final i studenternas stad det bliva
För grabbarna med flås, så intensiva.
På detta kan vi som Bellman göra;
Skåla med Bacchi och sjunga oss möra!
lördag 5 mars 2011
Att planera en morgondag
Det var spelkväll i afton hos brodern med sambo. Sammanlagt var vi fyra som spelade, men vi var bara två som delade på segrarna i de spel vi spelade - och jag vann bara en gång! Jag vet inte hur det går till, men jag är inte förvånad över att en av oss vann fyra gånger. Det brukar se ut så. Men det var ändå skoj. Det spelar alldeles för lite brädspel.
Sitter nu mest bara trött och uttråkad hemma och funderar på alternativ. Det mesta lutar åt att det blir sängen om ett kort ögonblick, så jag försöker mest strukturera upp morgondagen. Det blir nog till att sitta och författa en del, men jag vet inte om jag skall prioritera min inlämningsuppgift i historian som jag gjort om till mitt specialarbete (kanske borde förankra detta med läraren innan jag fortsätter skriva?) eller om jag skall lägga energi på mitt bokprojekt. Där borde jag få vad-det-nu-är jag har uppstoppat i någon anatomiskt lämplig öppning och skriva om de tiotalet sidor jag har så att det blir mer flyt och mer begripligt samt försöka kasta in den extra informationen jag forskade fram för ett tag sedan. Jag vill inte att projektet självdör, särskilt inte när jag har fått tag på en otroligt talangfull konstnär som är villig att framställa illustrationer åt mig. När alla bitarna är på plats tror jag att det har potentialen att bli hur bra som helst!
Det som talar för att det blir bokprojektet i morgon är det faktum att det var ett tag sedan jag satt med det nu. Det som talar emot är att skolarbetet har en deadline, vilket inte boken har. Visserligen kan jag sätta en egen deadline om jag så önskar, men skolarbetets dito kan jag inte påverka ens om jag vill. Det bästa är nog att sova på saken, så så får det bli. Så får vi se hur morgondagen faktiskt blir. Jag har ju en veckas lov att ta död på också, så jag bör kunna få en hel del gjort i båda fallen de kommande sju dagarna.
På tal om deadline, vad sägs om releaseparty på min bok på nyårsafton (jag kan behöva pressen)? Vem vill komma? Jag bjuder!
Sitter nu mest bara trött och uttråkad hemma och funderar på alternativ. Det mesta lutar åt att det blir sängen om ett kort ögonblick, så jag försöker mest strukturera upp morgondagen. Det blir nog till att sitta och författa en del, men jag vet inte om jag skall prioritera min inlämningsuppgift i historian som jag gjort om till mitt specialarbete (kanske borde förankra detta med läraren innan jag fortsätter skriva?) eller om jag skall lägga energi på mitt bokprojekt. Där borde jag få vad-det-nu-är jag har uppstoppat i någon anatomiskt lämplig öppning och skriva om de tiotalet sidor jag har så att det blir mer flyt och mer begripligt samt försöka kasta in den extra informationen jag forskade fram för ett tag sedan. Jag vill inte att projektet självdör, särskilt inte när jag har fått tag på en otroligt talangfull konstnär som är villig att framställa illustrationer åt mig. När alla bitarna är på plats tror jag att det har potentialen att bli hur bra som helst!
Det som talar för att det blir bokprojektet i morgon är det faktum att det var ett tag sedan jag satt med det nu. Det som talar emot är att skolarbetet har en deadline, vilket inte boken har. Visserligen kan jag sätta en egen deadline om jag så önskar, men skolarbetets dito kan jag inte påverka ens om jag vill. Det bästa är nog att sova på saken, så så får det bli. Så får vi se hur morgondagen faktiskt blir. Jag har ju en veckas lov att ta död på också, så jag bör kunna få en hel del gjort i båda fallen de kommande sju dagarna.
På tal om deadline, vad sägs om releaseparty på min bok på nyårsafton (jag kan behöva pressen)? Vem vill komma? Jag bjuder!
fredag 4 mars 2011
tisdag 1 mars 2011
"Vem bryr sig om Darwin?"
Vi spelade spel igår. Samtidigt satt jag och berättade om händelser i skolan som var roliga eftersom personer inte tänkt ordentligt. Som när en tjej i klassen i höstas inte hittade det hon letade efter i en uppslagsbok eftersom hon inte tänkte så långt att det hon letade efter stod någonstans mellan uppslagets första och sista ord. Eller när jag skämtade med en annan tjej att Montezumas fall syftade på en historisk händelse där en köttårta välte och skapade en internationell konflikt (baserat på att hon tyckte att det lät som satsumas) och hon, istället för att säga åt mig att sluta skämta, helt sonika svarade med ett jaha.
Kommentaren från en av dom jag spelade spel med igår blev, med eftertryck, att jag verkligen borde skriva om sådana saker på bloggen eftersom dom är så roliga. Direkt efter, i spelet (som handlar om att lista ut vilka årtal saker och ting hände baserat på ett kort påstående), gissade samma person på att året då Charles Darwin gav sig ut på sin fem år långa resa med skeppet Beagle var någon gång under 1400-talet!
Ironi?
Kommentaren från en av dom jag spelade spel med igår blev, med eftertryck, att jag verkligen borde skriva om sådana saker på bloggen eftersom dom är så roliga. Direkt efter, i spelet (som handlar om att lista ut vilka årtal saker och ting hände baserat på ett kort påstående), gissade samma person på att året då Charles Darwin gav sig ut på sin fem år långa resa med skeppet Beagle var någon gång under 1400-talet!
Ironi?
måndag 28 februari 2011
Nytt i bokhyllan
Det är roligt med rea (även om det bara var hälften som reades ut)!
Och det är roligt att fynda på annat håll också!
Och det är roligt att fynda på annat håll också!
torsdag 24 februari 2011
G eller K?
Är det bara jag eller stavades Ghaddafi alltid med K förr i tiden? När jag var yngre minns jag att man alltid sade och läste Khaddafi och inte Ghaddafi, så varför har medierna helt plötsligt ändrat sig? Fast det är klart, en snabb sökning på karln på Internet avslöjar att han även kan stava med Q och att vissa medier fortfarande stavar hans namn med K.Problemet tror jag ligger i att han egentligen stavar sitt namn på arabiska och att det sedan skall försökas skrivas om som det låter så att det även blir begripligt för oss. Det är väl därför det skrivs på så många olika sätt. Sedan kanske man kan tycka att det finns annat att skriva om i dessa dagar än hans namn då man ändå pratar Khaddafi och Libyen. Det finns ju saker där nere som är lite mer viktiga än stavningen på hans namn ...
Fast samma fenomen drabbar även den sovjetiske kommunisten Trotskij. Hette han Lev eller Leo i förnamn? Jag har sett båda stavningarna, så jag har ingen aning. Men det ser ut som sista bokstaven i hans förnamn är ett ryskt B, det vill säga ett V för oss. Så om man går efter det så hette han Lev. Men var kommer då Leo ifrån?
onsdag 23 februari 2011
Nytt i bokhyllan
Det är bokrea nu. Jag hade ett presentkort att sätta sprätt på. Resultatet kan ni se nedan.
Sedan blev det en bonusbok någonstans på veckan mellan rean och hemmet.
Sedan blev det en bonusbok någonstans på veckan mellan rean och hemmet.
måndag 21 februari 2011
Förra veckans filmskörd
Jag har den senaste tiden tittat på en del filmer. Det blir så när man är säng(soff)liggande och har tråkigt. Och eftersom jag även är och har det nu så tänkte jag att jag kunde skriva ner lite kort om vad jag tyckte om varje film. Sagt och gjort, detta är förra veckans filmskörd i korta drag.
The Last Starfighter, 1984
Alex Rogan bor i en trailerpark tillsammans med sin familj, sin flickvän och sina vänner. Han vill inte stanna där; han vill ut i världen, se andra delar av USA än bara trailerparken. Men han är en hejare på arkadspelet Starfighter och lyckas till och med slå nytt rekord i detsamma. Detta blir hans biljett ut i universum då spelet i själva verket tillverkats av utomjordingar som ett sätt att rekrytera folk till deras flotta med rymdskepp i ett pågående krig. Alex rekryteras i hopp om att hans talang för arkadspelet kan överföras till riktiga rymdskepp, men problemet är att han är den enda stridspiloten som är kvar mot fiendens rymdskeppsarmé.
Premisserna för det här spelet är lite löjliga med dagens mått mätt, men med tanke på storsuccén Tron är det inte underligt att även den här filmen gjordes ett par år senare. Spelindustrin var på väg upp igen och det gällde att kapitalisera på det. Här blir Alex inte insugen i spelet på något mystiskt vis; det som händer honom händer i det verkliga livet. Detta faktum känns rätt fräscht och är tacksamt, men filmen är ändock inte särdeles bra. Utomjordingarna känns bara komiska och den avgörande rymdstriden, som hela filmen bygger upp till, är över alldeles för fort och enkelt. Det blir lite av ett antiklimax. Effekterna kan man inte säga så mycket om; detta var som sagt 1984. Ingen film jag skulle sätta mig att se igen.
Marooned, 1969
Tre astronauter på återfärd mot Jorden upptäcker att raketerna på deras farkost vägrar att tändas. Detta innebär att de inte kan återinträda i Jordens atmosfär och landa - det är med andra ord strandsatta i omloppsbana runt Jorden. Teknikerna på NASA jobbar frenetiskt på en lösning, men inser tillslut att det enda de kan göra är att se på när astronauterna dör av syrebrist inom ett par dygn. Det finns dock personer som vägrar att ge upp hoppet och ganska snart är en vågad, påskyndad och otestad räddningsaktion på gång. Problemet är bara ett orkan ute till havs äntrat riktning och nu är på väg mot uppskjutningsplatsen. Om inte räddningsfartyget hinner skjutas upp i tid är hoppet ute för astronauterna - som dessutom har ont om syre. Så ont att NASA subtilt får dom att förstå att enda chansen att få några av dom hem levande är att en av dom lämnar farkosten.
Tempot är rätt okej i den här filmen och skådespelarinsatserna är väldigt bra. Effekterna är övertygade - men så fick den en Oscar® för det också. Dock kan jag tycka att filmen fokuserar mer på personerna på Jorden och deras strävan efter att lyckas med räddningsaktionen än på astronauterna som är fast i rymden, men å andra sidan sitter astronauterna där de sitter och det finns inte mycket för dom att göra än att vänta. Och i typisk dramaturgisk stil räddas de två kvarvarande astronauterna (efter att den tredje tidigare heroiskt offrat sig för att rädda sina kamrater) i precis sista sekunden, dels av NASA:s räddningskapsel men också av en sovjetiskt dito som underligt nog bara dyker upp utan att först förankra detta med NASA. Rätt okej film, men jag hade förväntat mig mer. Inte så bra som jag hade hoppats.
Logan's Run, 1976
Året är 2274 och mänskligheten bor i en idyllisk stad under en kupol, som skydd för föroreningar och annat hemskt. Människorna behöver knappt arbeta alls utan bara njuta av livet - men det finns en hake; när de blivit trettio år avslutas deras liv och de kan återfödas i en religiös ceremoni som heter Carousel. Det finns personer som försöker fly från sitt öde - runners - och det finns personer som jobbar med att stoppa dessa. Logan är en sådan; en Sandman. En dag blir han beordrad att själv bli en runner så att han kan infiltrera ett hemligt sällskap med andra runners och leta reda på deras fristad, Sanctuary, och förgöra den. Tillsammans med en annan runner, Jessica, börjar Logan jakten på Sancturary, jagad av sin kollega Francis. Jakten leder utomhus, där Logan och Jessica upptäcker att världen utanför, om än näst intill obebodd, inte alls är så hemsk som alla har trott. Logen inser att han måste återvända till kupolen och berätta för alla vad han upptäckt.
Jag gillar den futuristiska känslan inne i kupolstaden, men idén med att en till synes utopisk värld i själva verket är av ondo känns lite blasé. Det kanske inte var det 1976, men idag har vi matats med denna föreställning så ofta att det på sätt och vis tappat sin udd. Det skall dock påpekas att miniatyren av staden, som används som etablerande bilder, är riktigt bra gjord och kan nästan lura vem som helst. Skådespelarna är också bra, som Michael York (som många idag kanske mera känner igen som Basil Exposition i Austin Powers), men det är Peter Ustinov som stjäl showen med sin tolkning av den smått förvirrade åldrande mannen de stöter på utanför kupolen. Filmen är bra. Inte den bästa Science Fiction-filmen som finns, men klart sevärd.
Journey to the Far Side of the Sun, 1969
Eurosec, European Space Exploration Complex, har hittat en hittills okänd planet i vårt solsystem. Anledningen till att planeten inte hittats tidigare är för att den ligger på andra sidan solen i en exakt likadan omloppsbana som Jorden - och därmed alltid dold för oss. Amerikanen Glenn Ross och engelsmannen John Kane skickas i en bemannad farkost för att utforska den nya planeten, men något går fel och de kraschlandar. Kane avlider, men Ross upptäcker att han är tillbaka på Jorden där han förhörs av Eurosec om varför de återvänt efter bara tre veckor, trots att resan till planeten och tillbaka igen skall ta dubbla den tiden. Men Ross och Kane vände väl aldrig tillbaka? Är allt verkligen som det skall vara? Ross upptäcker att allt runt omkring honom är spegelvänt, inklusive all text. Hur kan detta komma sig? Lösningen på problemet kan bara vara en sak; planeten är en exakt spegelbild av Jorden!
Filmen är intressant även om den är ologisk; hur kan två planeter så långt ifrån varandra dela samma DNA och därmed bli spegelbilder av varandra? Hur kan de utvecklas exakt likadant? Men sådana logiska problem är inget som Gerry och Sylvia Anderson, personerna bakom TV-serier som UFO och Månbas Alpha, tycks oroa sig med - och det behövs inte heller eftersom filmen faktiskt fungerar ändå. Handlingen är så långsökt att den faktiskt blir fängslande - och deras förkärlek för små modeller av farkoster, byggnader och annat är fascinerande. Däremot lämnar slutet en hel del att önska eftersom ingenting faktiskt löser sig; Ross dör han också, Eurosec förstörs och den enda överlevande, Eurosecs ordförande, spenderar resten av livet med att desperat försöka övertyga alla om att den andra planeten faktiskt finns - vilket ingen tror på. Så det som händer i filmen är egentligen bara ett slöseri med tid - men ändå relativt sevärd.
Nu återstår väl att se vad det blir för filmer den här veckan ...
The Last Starfighter, 1984Alex Rogan bor i en trailerpark tillsammans med sin familj, sin flickvän och sina vänner. Han vill inte stanna där; han vill ut i världen, se andra delar av USA än bara trailerparken. Men han är en hejare på arkadspelet Starfighter och lyckas till och med slå nytt rekord i detsamma. Detta blir hans biljett ut i universum då spelet i själva verket tillverkats av utomjordingar som ett sätt att rekrytera folk till deras flotta med rymdskepp i ett pågående krig. Alex rekryteras i hopp om att hans talang för arkadspelet kan överföras till riktiga rymdskepp, men problemet är att han är den enda stridspiloten som är kvar mot fiendens rymdskeppsarmé.
Premisserna för det här spelet är lite löjliga med dagens mått mätt, men med tanke på storsuccén Tron är det inte underligt att även den här filmen gjordes ett par år senare. Spelindustrin var på väg upp igen och det gällde att kapitalisera på det. Här blir Alex inte insugen i spelet på något mystiskt vis; det som händer honom händer i det verkliga livet. Detta faktum känns rätt fräscht och är tacksamt, men filmen är ändock inte särdeles bra. Utomjordingarna känns bara komiska och den avgörande rymdstriden, som hela filmen bygger upp till, är över alldeles för fort och enkelt. Det blir lite av ett antiklimax. Effekterna kan man inte säga så mycket om; detta var som sagt 1984. Ingen film jag skulle sätta mig att se igen.
Marooned, 1969Tre astronauter på återfärd mot Jorden upptäcker att raketerna på deras farkost vägrar att tändas. Detta innebär att de inte kan återinträda i Jordens atmosfär och landa - det är med andra ord strandsatta i omloppsbana runt Jorden. Teknikerna på NASA jobbar frenetiskt på en lösning, men inser tillslut att det enda de kan göra är att se på när astronauterna dör av syrebrist inom ett par dygn. Det finns dock personer som vägrar att ge upp hoppet och ganska snart är en vågad, påskyndad och otestad räddningsaktion på gång. Problemet är bara ett orkan ute till havs äntrat riktning och nu är på väg mot uppskjutningsplatsen. Om inte räddningsfartyget hinner skjutas upp i tid är hoppet ute för astronauterna - som dessutom har ont om syre. Så ont att NASA subtilt får dom att förstå att enda chansen att få några av dom hem levande är att en av dom lämnar farkosten.
Tempot är rätt okej i den här filmen och skådespelarinsatserna är väldigt bra. Effekterna är övertygade - men så fick den en Oscar® för det också. Dock kan jag tycka att filmen fokuserar mer på personerna på Jorden och deras strävan efter att lyckas med räddningsaktionen än på astronauterna som är fast i rymden, men å andra sidan sitter astronauterna där de sitter och det finns inte mycket för dom att göra än att vänta. Och i typisk dramaturgisk stil räddas de två kvarvarande astronauterna (efter att den tredje tidigare heroiskt offrat sig för att rädda sina kamrater) i precis sista sekunden, dels av NASA:s räddningskapsel men också av en sovjetiskt dito som underligt nog bara dyker upp utan att först förankra detta med NASA. Rätt okej film, men jag hade förväntat mig mer. Inte så bra som jag hade hoppats.
Logan's Run, 1976Året är 2274 och mänskligheten bor i en idyllisk stad under en kupol, som skydd för föroreningar och annat hemskt. Människorna behöver knappt arbeta alls utan bara njuta av livet - men det finns en hake; när de blivit trettio år avslutas deras liv och de kan återfödas i en religiös ceremoni som heter Carousel. Det finns personer som försöker fly från sitt öde - runners - och det finns personer som jobbar med att stoppa dessa. Logan är en sådan; en Sandman. En dag blir han beordrad att själv bli en runner så att han kan infiltrera ett hemligt sällskap med andra runners och leta reda på deras fristad, Sanctuary, och förgöra den. Tillsammans med en annan runner, Jessica, börjar Logan jakten på Sancturary, jagad av sin kollega Francis. Jakten leder utomhus, där Logan och Jessica upptäcker att världen utanför, om än näst intill obebodd, inte alls är så hemsk som alla har trott. Logen inser att han måste återvända till kupolen och berätta för alla vad han upptäckt.
Jag gillar den futuristiska känslan inne i kupolstaden, men idén med att en till synes utopisk värld i själva verket är av ondo känns lite blasé. Det kanske inte var det 1976, men idag har vi matats med denna föreställning så ofta att det på sätt och vis tappat sin udd. Det skall dock påpekas att miniatyren av staden, som används som etablerande bilder, är riktigt bra gjord och kan nästan lura vem som helst. Skådespelarna är också bra, som Michael York (som många idag kanske mera känner igen som Basil Exposition i Austin Powers), men det är Peter Ustinov som stjäl showen med sin tolkning av den smått förvirrade åldrande mannen de stöter på utanför kupolen. Filmen är bra. Inte den bästa Science Fiction-filmen som finns, men klart sevärd.
Journey to the Far Side of the Sun, 1969Eurosec, European Space Exploration Complex, har hittat en hittills okänd planet i vårt solsystem. Anledningen till att planeten inte hittats tidigare är för att den ligger på andra sidan solen i en exakt likadan omloppsbana som Jorden - och därmed alltid dold för oss. Amerikanen Glenn Ross och engelsmannen John Kane skickas i en bemannad farkost för att utforska den nya planeten, men något går fel och de kraschlandar. Kane avlider, men Ross upptäcker att han är tillbaka på Jorden där han förhörs av Eurosec om varför de återvänt efter bara tre veckor, trots att resan till planeten och tillbaka igen skall ta dubbla den tiden. Men Ross och Kane vände väl aldrig tillbaka? Är allt verkligen som det skall vara? Ross upptäcker att allt runt omkring honom är spegelvänt, inklusive all text. Hur kan detta komma sig? Lösningen på problemet kan bara vara en sak; planeten är en exakt spegelbild av Jorden!
Filmen är intressant även om den är ologisk; hur kan två planeter så långt ifrån varandra dela samma DNA och därmed bli spegelbilder av varandra? Hur kan de utvecklas exakt likadant? Men sådana logiska problem är inget som Gerry och Sylvia Anderson, personerna bakom TV-serier som UFO och Månbas Alpha, tycks oroa sig med - och det behövs inte heller eftersom filmen faktiskt fungerar ändå. Handlingen är så långsökt att den faktiskt blir fängslande - och deras förkärlek för små modeller av farkoster, byggnader och annat är fascinerande. Däremot lämnar slutet en hel del att önska eftersom ingenting faktiskt löser sig; Ross dör han också, Eurosec förstörs och den enda överlevande, Eurosecs ordförande, spenderar resten av livet med att desperat försöka övertyga alla om att den andra planeten faktiskt finns - vilket ingen tror på. Så det som händer i filmen är egentligen bara ett slöseri med tid - men ändå relativt sevärd.
Nu återstår väl att se vad det blir för filmer den här veckan ...
torsdag 17 februari 2011
Synen på invandrare
Reflektion kolon; det finns många personer, grupperingar och organisationer på den politiska högerkanten som vill begränsa eller till och med helt och hållet stoppa invandringen till Sverige. Detta är ett faktum. Det är också ett faktum att dessa personer, grupperingar och organisationer gärna ser invandrande européer (eller västerlänningar över huvudtaget) som ett undantag, vilket i praktiken betyder att invandrare inte skall få komma hit om de är asiater, araber, afrikaner, sydamerikaner eller något annat som inte ser ut som vi gör; långa, blonda och blåögda. För det är ju tydligen så vi ser ut allihopa i det här landet.
Eller?
Jag finner diskussionerna om begränsad och helt och hållen stoppad invandring lite underhållande eftersom argumenten för att genomföra dessa åtstramningar oftast kretsar till att skydda den hotande svenska kulturen. Jag vet inte riktigt vad man menar med "svensk" kultur och jag tvivlar på att de som använder argumentet heller vet det eftersom allt vi har i det här landet har sitt ursprung i andra länder. Vilket är lite min poäng med det här inlägget; utan invandring hade för det första Sverige aldrig funnits och även om det hade gjort det så hade vi varit en sådant efterblivet rike att resten av världen skrattat åt oss - om de ens brytt sig om att ta reda på att vi existerade.
Jag skall förklara. För cirka tiotusen år sedan slutade den senaste istiden. I samband med detta vandrade små samhällen av jägare-samlare till dagens Skåne via det som vi numera kallar för Danmark (vilket var möjligt eftersom landmassan låg högre på den tiden än vad den gör idag) samtidigt som samerna vandrade in norrifrån från Ryssland. Landmassan som idag utgör Sverige befolkades alltså från två håll och av invandrare. Så utan invandrare, inget Sverige.
Men det tar inte slut där! Även om det vandrade in människor i Sverige för länge sedan så har kontakten med andra kulturer alltid varit viktiga för oss. Det är tack vare den som vi lyckats utvecklats, både materiellt och kulturellt men också språkligt. Aldrig har väl kontakten med andra länder och kulturer varit så intensiv som under vikingatiden, oavsett om det handlade om handelsresor eller plundringståg. Norrmännen reste till Orkneyöarna, Shetlandsöarna, Färöarna, de norra delarna av Skottland, Island samt trakterna kring dagens Archangelsk i norra Ryssland via Barents hav. Danskarna fokuserade på områden mer belägna i sydväst, som Storbritannien (där de grundade Danelagen) Irland, Normandie och de västra delarna av Frankrike, Spanien, Portugal, Medelhavet, norra Afrika och Italien. De svenska vikingarna begav sig för det mesta österut till de baltiska länderna, Polen, Novgorod och floden Volga i Ryssland, Kiev, Svarta- och Kaspiska havet och så långt söderut som Konstantinopel (som vi idag kallar för Istanbul), där de bland annat lyckades bli sultanens personliga livvakt.
Vikingar var med andra ord ute och rörde på sig. De bedrev handel i alla dessa områden och i vissa av dom bedrev dom plundringståg. Föga förvånande tog de med sig intryck, livsmedel, varor och annat från dessa kulturer, men också trälar och kvinnor som de kunde gifta sig med. Kontakten med utlandet var med andra ord en stor del av vikingalivet, även om de flesta av vikingarna stannade hemma. Likaledes kom utlänningar till Sverige för att bedriva handel så kontakterna var lika livliga på hemmaplan - och när vikingatiden började lida mot sitt slut strax innan 1100-talet hade kontakterna med utlänningar och främmande kulturer gjort oss bekant med något som vi har kraftiga spår av än i våra dagar, något som hade en enorm inverkan på svenskarnas liv och leverne på ett sätt vi inte sett maken till sedan dess. Vi såg det, tog det till oss och har aldrig släppt det, allt tack vare våra kontakter med utlandet.
Vi blev kristna- och det satte spår direkt; under 1200-talet började de nordiska namnen, som t.ex. Anund och Ödvast, försvinna allt mer och ersättas med kristna namn efter personer i Bibeln och efter helgon; Johan och Jöns kommer från Johannes, Nils från Nikolaus och även namn som Mikael, Andreas, Jakob och Mathias blev vanliga. Dessutom började allt mer tyska namn dyka upp på svenskar under 1200-talet och framåt; Albert, Albrekt, Siegfried, Engelbrekt, Henrik och många fler. Också vid den här perioden och fortfarande under 1300-talet var det vanligt förekommande att stormän i Sverige bar slaviska namn. Forskare har slagit fast att t.ex. namnet Svante egentligen är en förkortning av namnet Svantepolk och att Valdemar kommer från namnet Vladimir. Den svenske kungen Magnus Ladulås, som avled i december 1290, kallades så enligt en teori på grund av att Ladulås är en förvanskning av det slaviska namnet Laduslaus, latiniserat från Vladeslav. Så även namnbruket påverkades av våra kontakter med främmande kulturer.
Handeln var särskilt viktig. För att vara säker på att kunna sitta kvar som svensk kung var det säkrast att bekräfta utländska handelsstäders handelsprivilegier i svenska hamnar - och gärna göra dom så generösa som möjligt. Annars kunde konflikter uppstå eller så kunde man i värsta fall bli avsatt och ersatt med någon som var handelsstäderna mer till lags. Utlänningarna ville komma hit, sälja sina varor så fritt det bara gick och tjäna så mycket pengar som möjligt på att göra så, precis som svenska handelsmän gjorde i utlandet. Kontakterna var med andra ord frekventa.
I början av 1500-talet blir Sverige helt och hållet självständigt (och har så varit sedan dess) efter en lång period av danskt styre. Gustav Eriksson blir ny kung efter att ha kastat ut dansken Kristian II och för att lyckas med detta var han tvungen att delvis ta hjälp av utländska legoknektar. Gustav var absolut inte den förste att göra det och långt ifrån den sista, men när han blev kung så var det i princip över ingenting. Europa brydde sig inte om det fattiga Sverige i Europas norra utkant och skulden till framför allt det tyska handelsförbundet var så stor att Gustav fick sätta tyskar på viktiga ämbetsplatser i sin nya regering. Det blev under lång tid lite av ett mode att gå på gatorna i Sverige och prata tyska. Andelen tyska låneord i det svenska språket är ett bevis för detta.
När Gustav dör efter nästan fyrtio år på tronen är Sverige i bättre skick och har högre anseende i Europa, men det krävdes utländska arbetare för att lyckas. De kom från Nederländerna, Skottland, England, Tyskland och andra områden och framför allt var det de belgiska vallonerna som var eftertraktade då de var berömda för sina kunskaper i järnhantering. Det är också under den här perioden som personer som Louis de Geer kunde grunda industrier i Sverige. Med andra ord fick utlänningar komma hit för att lära oss. Utan dom hade Sverige aldrig blivit stormakt! Man tittade även på hur man gjort i Nederländerna när man skulle anlägga Göteborg i början av 1600-talet, som skulle fungera som en fästning, så man tog intryck av utlandet även vad gällde arkitekturen (vilket senare även skedde under barocken, renässansen och andra tidsperioder).
Innan dess hade den svenska expansionen påbörjats under Johan III och då i Estland, men under 1600-talet erövrade Sverige områden i norra Tyskland, Livland samt delar av Ryssland och Norge och under sin tid i turkiska Bender omkring åren 1709-1713 kom Karl XII i kontakt med livsmedel som kåldolmar, kaffe och köttbullar, livsmedel som med hans återkomst gjorde sitt intåg i Sverige. Under 1700-talet var Frankrike den stora förebilden och allt som fransmännen gjorde skulle även svenskarna göra. Gustav III, som blev kung 1771, pratade nästan alltid enbart på franska (till och med när han sköts på maskeradbalen 1792 som sedan ledde till hans död) och kulturen blomstrande - för det gjorde den ute i Europa också. Under 1800-talet skedde stor utvandring till USA och inget annat land har väl påverkat oss svenskar under 1900-talet som just USA.
Så svenskarna har alltid tittat på hur andra kulturer gjort, tagit intryck av dessa och arbetat in det i det svenska samhället, som ständigt utvecklats tack vare kontakten med andra länder, oavsett om det varit Danmark, Ryssland, Tyskland, Turkiet, Frankrike, England, USA eller något annat land. Det är så vi har lärt oss! Utan främmande kulturer och utan invandring hade Sverige inte varit det det är idag! Utan främmande kulturer hade vi inte varit kristna, en religion som högergrupperingar vill bevara eftersom man ser islam och judendomen som ett hot mot den "svenska" kulturen. Men vi har ju bytt religion en gång, från asatron till kristendomen, så varför är det så hemskt att tänka sig att vi om några hundra år kanske är muslimer i Sverige?
Den vanligaste mottacken på texter som denna är att påpeka att den mesta invandringen genom århundradena varit arbetskraftsinvandring medan den invandring vi har idag handlar om flyktingar. Man påpekar också att antalet invandrare idag är mycket större än förr i tiden och att många förr flyttande hem igen, som bland annat i fallet med vallonerna. Jo, allt det kan vara sant. Det må vara hänt. Men det är inte det som är poängen. Poängen är att kontakten med främmande kulturer, oavsett hur kontakten gått till, alltid har varit viktig för oss och att den hjälpt oss att utvecklas. Förr skedde den genom arbetskraftsinvandring, nu sker det genom flyktingar - och om vi inte kan vara empatiska nog att hjälpa människor i nöd som flyr från krig och folkmord så skäms jag för att vara svensk och människa. Att inte vilja hjälpa människor som har det svårt och som lever utan land bara för att man är rädd för deras religion, deras matvanor eller deras hudfärg är patetiskt. Sedan kanske man får se över hur dessa människor integreras i samhället, men det är för det första en helt annat diskussion och för det andra inte lika med att de skall ge upp sina seder och bruk och bli svenskar i alla avseenden.
Sverige behöver invandring. Sverige är byggt på invandring. Att frukta det som är obekant är inte skäl nog att begränsa eller stoppa invandringen helt och hållet. Vi kommer alltid att påverkas av andra kulturer och det är något gott, inte något ont! Våra högtider består ju av inget annat än utländska företeelser; den tjocke, röde och muntre jultomten är en amerikansk uppfinning från 1930-talet (Coca-Cola; tidigare var det tradition i Sverige att julbocken delade ut julklapparna, men den seden har dött ut) och julgranen kommer från Tyskland precis som midsommarstången, bara för att ta några exempel.
Men sedan kan man fråga sig varför högergrupperingarna tycker att det är okej att ta intryck av och göra som de gör i vissa länder medan andra absolut inte duger att ha någon kontakt med över huvudtaget ...
Och avslutningsvis måste jag bara behandla vissa högergrupperingars fixering vid Karl XII och synen på honom som svensk hjältekonung. Varför man beslutat sig för att utse Karl XII till hjältekonung och det svenskaste som finns förstår jag inte alls; han var för det första av tysk härkomst - hans farfar, Karl X Gustav, var halvtysk (modern var svensk) och enligt Sverigedemokraternas definition var både Karl X Gustav, Karl XI och Karl XII därmed invandrare, inte svenskar (Karl XII:s mor var tysk-danska)¹ - och för det andra så är han känd för tre saker; förlusten vid Poltava 1709, som tvingade honom att gömma sig i Bender i flera år tills osmanerna tröttnade på honom och kastade ut honom, skottet i huvudet i Norge 1718 som kan ha kommit från en av hans egna soldater(!) samt att hans oförmåga att sluta kriga ledde till att den svenska stormaktstiden tog slut. Knappast några positiva saker att vara känd för - och ändå är det denne person som högerfolket vill hylla som den supersvenske hjältekonungen.
Inte direkt genomtänkt, eller hur? Gustav II Adolf torde varit ett bättre val eftersom han åtminstone tillhörde ätten Vasa som suttit på den svenska tronen sedan 1523. Han var sonson till den ovan nämnda Gustav Eriksson och hans svenska fru och son till Karl IX och dennes tyska fru. Fortfarande inte svensk enligt Sverigedemokraternas definition eftersom han var halvtysk, men ändock ett bättre val. Gustav II Adolf var dessutom den som på allvar såg till att Sverige blev en stormakt (till skillnad från Karl XII som tog död på den), som fick det svenska riket att växa (till skillnad från Karl XII) och som revolutionerade och effektiviserade den svenska armén.
Men detta hade dom vetat om de läst på lite innan. Men det är kanske för mycket att begära, när allt kommer omkring?
¹ Detta argument håller eftersom en vän till mig anses vara invandrare enligt Sverigedemokraternas definition, trots att han och hans moder är födda i Sverige; min väns mormor kom från Estland, gifte sig med en svensk man och fick bland annat en dotter. Dottern gifte sig i sin tur med en svensk man och fick bland annat en son; min vän. Han är alltså till en fjärdedel estländare - men ändock invandrare. Tydligen. Så enligt samma logik är även Karl XII invandrare; Karl X Gustav var halvtysk, gifte sig med en tyska och fick Karl XI. Karl XI var således knappast helsvensk och han gifte sig i sin tur med en tysk-danska och fick Karl XII. Karl XII var alltså mer invandrare än vad min vän är. Haltande logik? Det skall också tilläggas att detta argument baseras på Sverigedemokraternas beräknade kostnader för invandringen i Sverige som sedan en mycket framstående ekonom kom fram till bara kunde hålla om man räknade alla invandrare i tre generationer bakåt.
Eller?
Jag finner diskussionerna om begränsad och helt och hållen stoppad invandring lite underhållande eftersom argumenten för att genomföra dessa åtstramningar oftast kretsar till att skydda den hotande svenska kulturen. Jag vet inte riktigt vad man menar med "svensk" kultur och jag tvivlar på att de som använder argumentet heller vet det eftersom allt vi har i det här landet har sitt ursprung i andra länder. Vilket är lite min poäng med det här inlägget; utan invandring hade för det första Sverige aldrig funnits och även om det hade gjort det så hade vi varit en sådant efterblivet rike att resten av världen skrattat åt oss - om de ens brytt sig om att ta reda på att vi existerade.
Jag skall förklara. För cirka tiotusen år sedan slutade den senaste istiden. I samband med detta vandrade små samhällen av jägare-samlare till dagens Skåne via det som vi numera kallar för Danmark (vilket var möjligt eftersom landmassan låg högre på den tiden än vad den gör idag) samtidigt som samerna vandrade in norrifrån från Ryssland. Landmassan som idag utgör Sverige befolkades alltså från två håll och av invandrare. Så utan invandrare, inget Sverige.
Men det tar inte slut där! Även om det vandrade in människor i Sverige för länge sedan så har kontakten med andra kulturer alltid varit viktiga för oss. Det är tack vare den som vi lyckats utvecklats, både materiellt och kulturellt men också språkligt. Aldrig har väl kontakten med andra länder och kulturer varit så intensiv som under vikingatiden, oavsett om det handlade om handelsresor eller plundringståg. Norrmännen reste till Orkneyöarna, Shetlandsöarna, Färöarna, de norra delarna av Skottland, Island samt trakterna kring dagens Archangelsk i norra Ryssland via Barents hav. Danskarna fokuserade på områden mer belägna i sydväst, som Storbritannien (där de grundade Danelagen) Irland, Normandie och de västra delarna av Frankrike, Spanien, Portugal, Medelhavet, norra Afrika och Italien. De svenska vikingarna begav sig för det mesta österut till de baltiska länderna, Polen, Novgorod och floden Volga i Ryssland, Kiev, Svarta- och Kaspiska havet och så långt söderut som Konstantinopel (som vi idag kallar för Istanbul), där de bland annat lyckades bli sultanens personliga livvakt.
Vikingar var med andra ord ute och rörde på sig. De bedrev handel i alla dessa områden och i vissa av dom bedrev dom plundringståg. Föga förvånande tog de med sig intryck, livsmedel, varor och annat från dessa kulturer, men också trälar och kvinnor som de kunde gifta sig med. Kontakten med utlandet var med andra ord en stor del av vikingalivet, även om de flesta av vikingarna stannade hemma. Likaledes kom utlänningar till Sverige för att bedriva handel så kontakterna var lika livliga på hemmaplan - och när vikingatiden började lida mot sitt slut strax innan 1100-talet hade kontakterna med utlänningar och främmande kulturer gjort oss bekant med något som vi har kraftiga spår av än i våra dagar, något som hade en enorm inverkan på svenskarnas liv och leverne på ett sätt vi inte sett maken till sedan dess. Vi såg det, tog det till oss och har aldrig släppt det, allt tack vare våra kontakter med utlandet.
Vi blev kristna- och det satte spår direkt; under 1200-talet började de nordiska namnen, som t.ex. Anund och Ödvast, försvinna allt mer och ersättas med kristna namn efter personer i Bibeln och efter helgon; Johan och Jöns kommer från Johannes, Nils från Nikolaus och även namn som Mikael, Andreas, Jakob och Mathias blev vanliga. Dessutom började allt mer tyska namn dyka upp på svenskar under 1200-talet och framåt; Albert, Albrekt, Siegfried, Engelbrekt, Henrik och många fler. Också vid den här perioden och fortfarande under 1300-talet var det vanligt förekommande att stormän i Sverige bar slaviska namn. Forskare har slagit fast att t.ex. namnet Svante egentligen är en förkortning av namnet Svantepolk och att Valdemar kommer från namnet Vladimir. Den svenske kungen Magnus Ladulås, som avled i december 1290, kallades så enligt en teori på grund av att Ladulås är en förvanskning av det slaviska namnet Laduslaus, latiniserat från Vladeslav. Så även namnbruket påverkades av våra kontakter med främmande kulturer.
Handeln var särskilt viktig. För att vara säker på att kunna sitta kvar som svensk kung var det säkrast att bekräfta utländska handelsstäders handelsprivilegier i svenska hamnar - och gärna göra dom så generösa som möjligt. Annars kunde konflikter uppstå eller så kunde man i värsta fall bli avsatt och ersatt med någon som var handelsstäderna mer till lags. Utlänningarna ville komma hit, sälja sina varor så fritt det bara gick och tjäna så mycket pengar som möjligt på att göra så, precis som svenska handelsmän gjorde i utlandet. Kontakterna var med andra ord frekventa.
I början av 1500-talet blir Sverige helt och hållet självständigt (och har så varit sedan dess) efter en lång period av danskt styre. Gustav Eriksson blir ny kung efter att ha kastat ut dansken Kristian II och för att lyckas med detta var han tvungen att delvis ta hjälp av utländska legoknektar. Gustav var absolut inte den förste att göra det och långt ifrån den sista, men när han blev kung så var det i princip över ingenting. Europa brydde sig inte om det fattiga Sverige i Europas norra utkant och skulden till framför allt det tyska handelsförbundet var så stor att Gustav fick sätta tyskar på viktiga ämbetsplatser i sin nya regering. Det blev under lång tid lite av ett mode att gå på gatorna i Sverige och prata tyska. Andelen tyska låneord i det svenska språket är ett bevis för detta.
När Gustav dör efter nästan fyrtio år på tronen är Sverige i bättre skick och har högre anseende i Europa, men det krävdes utländska arbetare för att lyckas. De kom från Nederländerna, Skottland, England, Tyskland och andra områden och framför allt var det de belgiska vallonerna som var eftertraktade då de var berömda för sina kunskaper i järnhantering. Det är också under den här perioden som personer som Louis de Geer kunde grunda industrier i Sverige. Med andra ord fick utlänningar komma hit för att lära oss. Utan dom hade Sverige aldrig blivit stormakt! Man tittade även på hur man gjort i Nederländerna när man skulle anlägga Göteborg i början av 1600-talet, som skulle fungera som en fästning, så man tog intryck av utlandet även vad gällde arkitekturen (vilket senare även skedde under barocken, renässansen och andra tidsperioder).
Innan dess hade den svenska expansionen påbörjats under Johan III och då i Estland, men under 1600-talet erövrade Sverige områden i norra Tyskland, Livland samt delar av Ryssland och Norge och under sin tid i turkiska Bender omkring åren 1709-1713 kom Karl XII i kontakt med livsmedel som kåldolmar, kaffe och köttbullar, livsmedel som med hans återkomst gjorde sitt intåg i Sverige. Under 1700-talet var Frankrike den stora förebilden och allt som fransmännen gjorde skulle även svenskarna göra. Gustav III, som blev kung 1771, pratade nästan alltid enbart på franska (till och med när han sköts på maskeradbalen 1792 som sedan ledde till hans död) och kulturen blomstrande - för det gjorde den ute i Europa också. Under 1800-talet skedde stor utvandring till USA och inget annat land har väl påverkat oss svenskar under 1900-talet som just USA.
Så svenskarna har alltid tittat på hur andra kulturer gjort, tagit intryck av dessa och arbetat in det i det svenska samhället, som ständigt utvecklats tack vare kontakten med andra länder, oavsett om det varit Danmark, Ryssland, Tyskland, Turkiet, Frankrike, England, USA eller något annat land. Det är så vi har lärt oss! Utan främmande kulturer och utan invandring hade Sverige inte varit det det är idag! Utan främmande kulturer hade vi inte varit kristna, en religion som högergrupperingar vill bevara eftersom man ser islam och judendomen som ett hot mot den "svenska" kulturen. Men vi har ju bytt religion en gång, från asatron till kristendomen, så varför är det så hemskt att tänka sig att vi om några hundra år kanske är muslimer i Sverige?
Den vanligaste mottacken på texter som denna är att påpeka att den mesta invandringen genom århundradena varit arbetskraftsinvandring medan den invandring vi har idag handlar om flyktingar. Man påpekar också att antalet invandrare idag är mycket större än förr i tiden och att många förr flyttande hem igen, som bland annat i fallet med vallonerna. Jo, allt det kan vara sant. Det må vara hänt. Men det är inte det som är poängen. Poängen är att kontakten med främmande kulturer, oavsett hur kontakten gått till, alltid har varit viktig för oss och att den hjälpt oss att utvecklas. Förr skedde den genom arbetskraftsinvandring, nu sker det genom flyktingar - och om vi inte kan vara empatiska nog att hjälpa människor i nöd som flyr från krig och folkmord så skäms jag för att vara svensk och människa. Att inte vilja hjälpa människor som har det svårt och som lever utan land bara för att man är rädd för deras religion, deras matvanor eller deras hudfärg är patetiskt. Sedan kanske man får se över hur dessa människor integreras i samhället, men det är för det första en helt annat diskussion och för det andra inte lika med att de skall ge upp sina seder och bruk och bli svenskar i alla avseenden.
Sverige behöver invandring. Sverige är byggt på invandring. Att frukta det som är obekant är inte skäl nog att begränsa eller stoppa invandringen helt och hållet. Vi kommer alltid att påverkas av andra kulturer och det är något gott, inte något ont! Våra högtider består ju av inget annat än utländska företeelser; den tjocke, röde och muntre jultomten är en amerikansk uppfinning från 1930-talet (Coca-Cola; tidigare var det tradition i Sverige att julbocken delade ut julklapparna, men den seden har dött ut) och julgranen kommer från Tyskland precis som midsommarstången, bara för att ta några exempel.
Men sedan kan man fråga sig varför högergrupperingarna tycker att det är okej att ta intryck av och göra som de gör i vissa länder medan andra absolut inte duger att ha någon kontakt med över huvudtaget ...
Och avslutningsvis måste jag bara behandla vissa högergrupperingars fixering vid Karl XII och synen på honom som svensk hjältekonung. Varför man beslutat sig för att utse Karl XII till hjältekonung och det svenskaste som finns förstår jag inte alls; han var för det första av tysk härkomst - hans farfar, Karl X Gustav, var halvtysk (modern var svensk) och enligt Sverigedemokraternas definition var både Karl X Gustav, Karl XI och Karl XII därmed invandrare, inte svenskar (Karl XII:s mor var tysk-danska)¹ - och för det andra så är han känd för tre saker; förlusten vid Poltava 1709, som tvingade honom att gömma sig i Bender i flera år tills osmanerna tröttnade på honom och kastade ut honom, skottet i huvudet i Norge 1718 som kan ha kommit från en av hans egna soldater(!) samt att hans oförmåga att sluta kriga ledde till att den svenska stormaktstiden tog slut. Knappast några positiva saker att vara känd för - och ändå är det denne person som högerfolket vill hylla som den supersvenske hjältekonungen.
Inte direkt genomtänkt, eller hur? Gustav II Adolf torde varit ett bättre val eftersom han åtminstone tillhörde ätten Vasa som suttit på den svenska tronen sedan 1523. Han var sonson till den ovan nämnda Gustav Eriksson och hans svenska fru och son till Karl IX och dennes tyska fru. Fortfarande inte svensk enligt Sverigedemokraternas definition eftersom han var halvtysk, men ändock ett bättre val. Gustav II Adolf var dessutom den som på allvar såg till att Sverige blev en stormakt (till skillnad från Karl XII som tog död på den), som fick det svenska riket att växa (till skillnad från Karl XII) och som revolutionerade och effektiviserade den svenska armén.
Men detta hade dom vetat om de läst på lite innan. Men det är kanske för mycket att begära, när allt kommer omkring?
¹ Detta argument håller eftersom en vän till mig anses vara invandrare enligt Sverigedemokraternas definition, trots att han och hans moder är födda i Sverige; min väns mormor kom från Estland, gifte sig med en svensk man och fick bland annat en dotter. Dottern gifte sig i sin tur med en svensk man och fick bland annat en son; min vän. Han är alltså till en fjärdedel estländare - men ändock invandrare. Tydligen. Så enligt samma logik är även Karl XII invandrare; Karl X Gustav var halvtysk, gifte sig med en tyska och fick Karl XI. Karl XI var således knappast helsvensk och han gifte sig i sin tur med en tysk-danska och fick Karl XII. Karl XII var alltså mer invandrare än vad min vän är. Haltande logik? Det skall också tilläggas att detta argument baseras på Sverigedemokraternas beräknade kostnader för invandringen i Sverige som sedan en mycket framstående ekonom kom fram till bara kunde hålla om man räknade alla invandrare i tre generationer bakåt.
onsdag 16 februari 2011
torsdag 10 februari 2011
Vad är väl ett skivomslag?
Såg att en bekant hade hittat riktigt fula och konstiga skivomslag som denne publicerade på sin blogg nyligen. Jag tänkte göra samma sak, fast tvärtom. Jag har lättare för att utse snygga omslag och för att göra det enkelt för mig så tänkte jag välja från de skivor jag faktiskt har. Så här är min lista över de fem snyggaste skivomslagen!
#5 - Making Movies (Dire Straits, 1980)
Rött. Det är allt. Och det blåa tillhörde med största säkerhet någon form av inlägg i originalomslaget då albumet ursprungligen släpptes på vinyl. Men att bara ha en enda färg på framsidan och ingen som helst text är vågat och häftigt - därför blir det också snyggt.
#4 - The Second (Steppenwolf, 1969)
Hippierörelsens influenser låter sig inte döljas på detta omslag som är så fullt med skrikande färger och stjärnor att man inte kan sluta titta på det. Till och med bandmedlemmarna bildar en stjärna! Här behövdes inga dödskallar eller landskapsbilder; ta en bild på bandet underifrån, lägg på ett lila färgschema och kasta in stjärnor i bakgrunden. Enkelt och snyggt. Psykedeliskt, men snyggt.
#3 - For Ladies Only (Steppenwolf, 1971)
Två år senare och hippierörelsen behåller sitt grepp; blommor och skrika färger. Dessutom gillar jag hur man flätat in bandets namn med albumets titel i ramen runt det stora S:et i mitten. Det är ett enkelt omslag, men ändå fullt med snygga detaljer. Ett klart bevis på att man inte behöver krångla till det i onödan för att få till det bra.
#2 - Wings of Tomorrow (Europe, 1984)
Helt klart det bästa omslaget av alla Europes album och dessutom så snyggt att det passar som tufft t-tröjemotiv utan att vare sig bandet eller albumtiteln står med. Jag har aldrig riktigt förstått varför fågeln har bröstplatta och hjälm, vad spelar det för roll när det är estetiskt mycket tilltalande?
#1 - E Pluribus Funk (Grand Funk Railroad, 1972)
Inte nog med att skivomslaget är snyggt i sig självt, med bandmedlemmarna i profil i myntform, albumet släpptes till och med med ett runt Lp-omslag. Det svarta på bilden ovan skall alltså egentligen inte vara med - och hur coolt måste det inte ha varit när man gick in i skivbutiken och köpte en platta med ett runt omslag? Störtcoolt! Toppar listan för att det är så unikt, kreativt och genialt.
#5 - Making Movies (Dire Straits, 1980)
Rött. Det är allt. Och det blåa tillhörde med största säkerhet någon form av inlägg i originalomslaget då albumet ursprungligen släpptes på vinyl. Men att bara ha en enda färg på framsidan och ingen som helst text är vågat och häftigt - därför blir det också snyggt.#4 - The Second (Steppenwolf, 1969)
Hippierörelsens influenser låter sig inte döljas på detta omslag som är så fullt med skrikande färger och stjärnor att man inte kan sluta titta på det. Till och med bandmedlemmarna bildar en stjärna! Här behövdes inga dödskallar eller landskapsbilder; ta en bild på bandet underifrån, lägg på ett lila färgschema och kasta in stjärnor i bakgrunden. Enkelt och snyggt. Psykedeliskt, men snyggt.#3 - For Ladies Only (Steppenwolf, 1971)
Två år senare och hippierörelsen behåller sitt grepp; blommor och skrika färger. Dessutom gillar jag hur man flätat in bandets namn med albumets titel i ramen runt det stora S:et i mitten. Det är ett enkelt omslag, men ändå fullt med snygga detaljer. Ett klart bevis på att man inte behöver krångla till det i onödan för att få till det bra.#2 - Wings of Tomorrow (Europe, 1984)
Helt klart det bästa omslaget av alla Europes album och dessutom så snyggt att det passar som tufft t-tröjemotiv utan att vare sig bandet eller albumtiteln står med. Jag har aldrig riktigt förstått varför fågeln har bröstplatta och hjälm, vad spelar det för roll när det är estetiskt mycket tilltalande?#1 - E Pluribus Funk (Grand Funk Railroad, 1972)
Inte nog med att skivomslaget är snyggt i sig självt, med bandmedlemmarna i profil i myntform, albumet släpptes till och med med ett runt Lp-omslag. Det svarta på bilden ovan skall alltså egentligen inte vara med - och hur coolt måste det inte ha varit när man gick in i skivbutiken och köpte en platta med ett runt omslag? Störtcoolt! Toppar listan för att det är så unikt, kreativt och genialt.
måndag 7 februari 2011
"Europa är det enda som räknas"
Det är nog bara jag, men är det inte ändå lite underhållande - på ett tragikomiskt vis - att R.R. Palmers Nya Tidens Världshistoria (min upplaga: Stockholm, 1969; första utgåvan: 1956), som ändå är en lärobok i historia på universitetsnivå, avhandlar Europas födelse på bara två sidor och forntiden, där Palmer även kastat in antika Grekland, Romarriket och kristendomen, på enbart sju? Det måste ju vara något slags världsrekord att gå från Europas födelse till tidig medeltid på bara nio sidor!Dessutom har nästan alla kontinenters historia uteslutits ur boken förutom Europa, så hur kan en sådan bok kalla sig för världshistoria? Boken erkänner detta problem helt öppet redan på första sidan(!) och försöker sedan förklara situationen med bland annat detta resonemang.
- Det finns skäl varför asiater och afrikaner genom att förstå Europa bättre, kanske också bättre kan förstå den värld varav de utgör en del. Huvudskälet är att nutidens kultur har formats genom utbredning av idéer, samhällsinstitutioner och industrier som har sitt ursprung i Europa.
Jag skrattar fortfarande. Och det är inte slut här - i förordet står det dessutom att "framställningen utmärkes genomgående av ett säkert och måttfullt omdöme och en föredömlig objektivitet".
Jag tror jag dör!
lördag 5 februari 2011
måndag 31 januari 2011
Och så var det det här med bokprojektet ...
- Men hörru du, hör jag er alla fråga, hur går det med ditt bokprojekt, Daniel?
Okej, ni kanske inte frågar det varenda en av er (eller ens någon alls), men jag vill ändå berätta. Ni kanske minns "stör ej! Geni i arbete!"-posterna för ett par veckor sedan? Sedan dess har ... inte mycket hänt. Inte i rent författande i alla fall. Men idag satt jag och skrev ner (förhoppningsvis) livsviktig information som skall in i det jag redan skrivit - och som ändå måste skrivas om så att det blir begripligt. Så jag gör framsteg, men det kanske inte märks så väl.
Det mest pinsamma var ehuru det faktum att jag var tvungen att förklara för folk på skolan att det jag satt och arbetade så imponerande flitigt med inte alls var något skolarbete utan privat forskande till ett projekt jag håller på med på min fritid ... jag tror inte att dom förstod. Dom kunde nog inte ens att behandla informationen, är jag rädd ...
Fast det är av ringa betydelse. Jag ville mest bara lämna en liten statusuppdatering om de framsteg som ändå gjorts, trots att de är små.
Nu kan ni gå vidare med era liv.
Okej, ni kanske inte frågar det varenda en av er (eller ens någon alls), men jag vill ändå berätta. Ni kanske minns "stör ej! Geni i arbete!"-posterna för ett par veckor sedan? Sedan dess har ... inte mycket hänt. Inte i rent författande i alla fall. Men idag satt jag och skrev ner (förhoppningsvis) livsviktig information som skall in i det jag redan skrivit - och som ändå måste skrivas om så att det blir begripligt. Så jag gör framsteg, men det kanske inte märks så väl.
Det mest pinsamma var ehuru det faktum att jag var tvungen att förklara för folk på skolan att det jag satt och arbetade så imponerande flitigt med inte alls var något skolarbete utan privat forskande till ett projekt jag håller på med på min fritid ... jag tror inte att dom förstod. Dom kunde nog inte ens att behandla informationen, är jag rädd ...
Fast det är av ringa betydelse. Jag ville mest bara lämna en liten statusuppdatering om de framsteg som ändå gjorts, trots att de är små.
Nu kan ni gå vidare med era liv.
fredag 28 januari 2011
Fåfängebok
Jag har gjort det.Jag trodde aldrig att det skulle ske, men nu är det gjort; jag har köpt en bok enbart på grund av fåfänga. Visserligen har jag en gång köpt en bok jag redan ägt (Last Chance To See ..., Douglas Adams), men det berodde på att det första exemplaret jag införskaffade försvann spårlöst, förmodligen kvarglömd på någon Ålandsbåt. Så att jag sent om sider köpte ett nytt exemplar av samma bok var alltså ett handlande i ett rent ersättningssyfte.
Men nu har jag alltså köpt en bok bara för att den skall se snygg ut i hyllan. Visst, de flesta av de böcker jag äger har den rollen, men det är omständigheter mer än tanke eftersom jag inte hunnit med att läsa ens en bråkdel av dom även om planen alltid varit att göra det. Men den här ... nej, det visste jag redan när jag köpte den att det var för just det syftet, att den skulle stå där i hyllan och se snygg ut. Boken jag köpte var Lars Ericsons Johan III - en biografi i inbundet format.
Men missförstå mig rätt, jag har alla intentioner att läsa boken! Det är bara det att jag ... redan äger den. Jo, det är sant; jag har köpt en bok jag redan har. Medvetet, också! Men att jag köpte just det här exemplaret var av den enkla anledningen att den ser snyggare ut i hyllan än den pocketversion som redan står där. Till mitt försvar kan jag dock meddela att den bara kostade femtionio kronor.
Men jo, fåfänga är ordet. Och det värsta är att det finns andra böcker i hyllan som jag vill göra samma sak med ... jag känner mig så billig.
torsdag 27 januari 2011
Skott i foten
Vargstammen i Sverige riskerar inavel. Vargstammen i Sverige skall förstärkas genom att vargar från djurparker skall placeras ut i skogarna. Man vill förstärka vargstammen i Sverige genom att importera ryska vargar. Vargstammen i Sverige mår tydligen inte så bra.
Varför envisas vi då med att kräva jakt på varg?
Är det inte statistiskt bevisat att hundar löper större risk att skadas och/eller dödas av sina ägares bilar än av vargar? Är det inte fastslaget att det finns fler rapporter om människor som attackerats av björnar än av vargar? Är det inte vetenskapligt bevisat att det överlägset värsta rovdjuret av dom alla är människan?
Och ändå är det ingen som kräver jakt på vare sig bilar, björnar eller människor?
Varför envisas vi då med att kräva jakt på varg?
Är det inte statistiskt bevisat att hundar löper större risk att skadas och/eller dödas av sina ägares bilar än av vargar? Är det inte fastslaget att det finns fler rapporter om människor som attackerats av björnar än av vargar? Är det inte vetenskapligt bevisat att det överlägset värsta rovdjuret av dom alla är människan?
Och ändå är det ingen som kräver jakt på vare sig bilar, björnar eller människor?
tisdag 25 januari 2011
Kvinnor = Voynich
Idag slog det mig att kvinnor är som Voynichmanuskriptet; man kan spendera hur mycket tid man vill för att försöka knäcka koden, men ju mer man tittar och funderar desto mer oförklarligt, förvirrande och främmande blir innehållet.
torsdag 20 januari 2011
Ein woche
Oj, en hel vecka sedan jag skrev nåt här senast - och ingen har sagt något! Det känns på något vis som när folk upptäcker att jag inte längre finns kvar på Facebook och nästan anklagande frågar varför?? trots att det tagit dom två månader att inse att användaren inte längre finns kvar. Och jag förstår att med hundratalet vänner på sina listor så kan man inte ha koll på varenda en av dom och dessutom har man mer kontakt med vissa personer än andra, så att upptäcka att en enda person inte är kvar där kan vara vanskligt. Men samtidigt ... om det tar veckor eller månader innan man inser att jag inte är kvar ... då kan ju min närvaro där från första början heller inte vara så viktig.
Jag kanske tänker lite snurrigt. Jag vet inte. Men den största anledningen till att jag valde att inte vara kvar på Facebook är för att jag egentligen inte gjorde något där. Det blir på något sätt lite fånigt att skriva statusuppdateringar om att man precis ätit en ostmacka eller att man gått i skolan eller sett en film - och läsa alla andras liknande statusuppdateringar - för handen på hjärtat; vem bryr sig om sådant? Vidare har jag heller inte behovet av att veta allt om mina vänner och deras vänner och ... ja, ni fattar. Behovet att "snoka" existerar inte hos mig och eftersom det är just det som Facebook finns till för (känns det som i alla fall) så kände jag att det var lika bra att lägga ner verksamheten och fokusera på annat, lägga tiden på den här bloggen och min hemsida.
Men ni ser ju hur det går med det. En vecka utan ett inlägg. Fast svaret är enklare än vad kan tro. Jag har inte skrivit eftersom det inte funnits något att skriva om. Visst, jag hade kunnat skrivit om wrestling eftersom jag sett en del den sista tiden, men jag är övertygad om att det verkligen enbart är jag som är intresserad av det av alla som känner till den här bloggen. Och hemsidan ... jag vet inte hur många som besöker den heller eftersom den uppdateras med en artikel varannan vecka, med lite tur. Och historia är ju inte allas gebit heller, så jag tror inte att alla lockas av den helt enkelt. Men lösningen blir att påminna sig själv om varför man primärt skriver; för sig själv eller för andra? Och jag skriver för min egen del, för att utbilda mig själv. I alla fall när det gäller hemsidan.
När det gäller bloggen så existerar den primärt som en plattform från vilken jag kan trycka ner i halsen på er läsare hur bra och otroligt vacker jag tycker Mickie James är.
Nej, det är inte sant. Men man skulle nästan kunna tro att det låg till på det viset. Ibland. Jag tycker visserligen att Mickie James är vacker och att hon är otroligt bra på det hon håller på med, men det är inte därför bloggen finns. Den finns för att ... Linda ville det? Jag vet inte varför den finns ... jag antar att jag skulle kunna använda den för att ventilera mina funderingar och tankar kring världens stora frågor, men jag vet inte vad det skulle kunna tjäna till. Det finns mycket jag skulle kunna säga och lika många jag skulle kunna säga det till, men det finns ingen poäng med att göra det då varken jag eller någon annan blir hjälpt av det.
Så bloggen får bli någon slags scen för struntprat och allmänt meningslöst skrivande. Det får ni stå ut med, ni få som kommer hit.
Jag kanske tänker lite snurrigt. Jag vet inte. Men den största anledningen till att jag valde att inte vara kvar på Facebook är för att jag egentligen inte gjorde något där. Det blir på något sätt lite fånigt att skriva statusuppdateringar om att man precis ätit en ostmacka eller att man gått i skolan eller sett en film - och läsa alla andras liknande statusuppdateringar - för handen på hjärtat; vem bryr sig om sådant? Vidare har jag heller inte behovet av att veta allt om mina vänner och deras vänner och ... ja, ni fattar. Behovet att "snoka" existerar inte hos mig och eftersom det är just det som Facebook finns till för (känns det som i alla fall) så kände jag att det var lika bra att lägga ner verksamheten och fokusera på annat, lägga tiden på den här bloggen och min hemsida.
Men ni ser ju hur det går med det. En vecka utan ett inlägg. Fast svaret är enklare än vad kan tro. Jag har inte skrivit eftersom det inte funnits något att skriva om. Visst, jag hade kunnat skrivit om wrestling eftersom jag sett en del den sista tiden, men jag är övertygad om att det verkligen enbart är jag som är intresserad av det av alla som känner till den här bloggen. Och hemsidan ... jag vet inte hur många som besöker den heller eftersom den uppdateras med en artikel varannan vecka, med lite tur. Och historia är ju inte allas gebit heller, så jag tror inte att alla lockas av den helt enkelt. Men lösningen blir att påminna sig själv om varför man primärt skriver; för sig själv eller för andra? Och jag skriver för min egen del, för att utbilda mig själv. I alla fall när det gäller hemsidan.
När det gäller bloggen så existerar den primärt som en plattform från vilken jag kan trycka ner i halsen på er läsare hur bra och otroligt vacker jag tycker Mickie James är.
Nej, det är inte sant. Men man skulle nästan kunna tro att det låg till på det viset. Ibland. Jag tycker visserligen att Mickie James är vacker och att hon är otroligt bra på det hon håller på med, men det är inte därför bloggen finns. Den finns för att ... Linda ville det? Jag vet inte varför den finns ... jag antar att jag skulle kunna använda den för att ventilera mina funderingar och tankar kring världens stora frågor, men jag vet inte vad det skulle kunna tjäna till. Det finns mycket jag skulle kunna säga och lika många jag skulle kunna säga det till, men det finns ingen poäng med att göra det då varken jag eller någon annan blir hjälpt av det.
Så bloggen får bli någon slags scen för struntprat och allmänt meningslöst skrivande. Det får ni stå ut med, ni få som kommer hit.
torsdag 13 januari 2011
tisdag 11 januari 2011
Två ord ...
Efter att nyss ha sett TNA:s Genesis-gala så har jag bara två ord att säga:
Det borde vara alldeles uppenbart för allt och alla som såg matchen mellan James och TNA:s Knockouts Champion (det betyder dammästare) Madison Rayne vem det var som bar upp hela matchen. Jag har alltid haft överseende med Rayne, trots att hon aldrig har varit bländade i ringen, men när hon nu ställdes mot James blev det pinsamt uppenbart hur långt hon har kvar för att vara ... ja, bra. Och att få James att skriva på för TNA var stort - det borde ha varit det i alla fall - och hon har ju jagat mästarbältet ända sedan hon gjorde debut, så det förvånar mig att hon inte fick vinna titeln här. Desto mer förvånad är jag efter att ha sett matchen. Jag menar, vill inte TNA ha en mästare som faktiskt kan brottas ruskigt bra? Till och med publiken började vid ett tillfälle skandera you can't wrestle! åt Rayne. Inte så snällt, men jag förstår dom ... jag är fanimej övertygad om att TNA fått ut en bättre match ur Tara, trots att hon är skadad, än vad de fick ur en frisk Rayne ... nej, Mickie James är min mästare! Och snart nog också TNA:s. Annars jävlar!
MICKIE JAMES!
Det borde vara alldeles uppenbart för allt och alla som såg matchen mellan James och TNA:s Knockouts Champion (det betyder dammästare) Madison Rayne vem det var som bar upp hela matchen. Jag har alltid haft överseende med Rayne, trots att hon aldrig har varit bländade i ringen, men när hon nu ställdes mot James blev det pinsamt uppenbart hur långt hon har kvar för att vara ... ja, bra. Och att få James att skriva på för TNA var stort - det borde ha varit det i alla fall - och hon har ju jagat mästarbältet ända sedan hon gjorde debut, så det förvånar mig att hon inte fick vinna titeln här. Desto mer förvånad är jag efter att ha sett matchen. Jag menar, vill inte TNA ha en mästare som faktiskt kan brottas ruskigt bra? Till och med publiken började vid ett tillfälle skandera you can't wrestle! åt Rayne. Inte så snällt, men jag förstår dom ... jag är fanimej övertygad om att TNA fått ut en bättre match ur Tara, trots att hon är skadad, än vad de fick ur en frisk Rayne ... nej, Mickie James är min mästare! Och snart nog också TNA:s. Annars jävlar!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)