Höjden av irritation ...

... torde ju vara när man sitter uppe till klockan två en torsdag kväll för att kunna vara så förberedd det bara går när man nästföljande morgon skall redovisa sitt Shakespearearbete bara för att finna att det skjuts upp till veckan efter.

... torde ju vara när man skickar ett SMS till en god men ivrigt väntande vän och tvingas meddela att den roande helgen man planerat gått om intet bara för att morgonen efter upptäcka att SMS:et aldrig skickats.

... torde ju vara när man vaknar och med flackande blick beskådar den - vad blir det? Fjärde? - dagen i rad som det snöar och man fortfarande inte lokaliserat halsduken och handskarna från förra vintern, trots att man vet att de ligger någonstans i den omedelbara omgivningen.

... torde ju vara när det enda många av de man känner de senaste dagarna bara kunnat pratat om kvällens festligheter och man själv fortfarande inte vet om man har lust med sådana aktiviteter och dessutom är pinsamt medveten om att det enda man har att ta på sig i festkläderväg är ett par mysbyxor och en avklippt skjorta och sannolikt ändå har en teaterföreställning att gå på.

Shake-bloody-speare

Jag har slagits med mitt Shakespearearbete i veckor. Skjutit upp det, förträngt det, tagit tag i det, läst lite, försökt förstå, läst om, försökt förstå ännu mer, gett upp, skjutit upp det, förträngt det, tagit tag i det, läst en bit till, försökt förstå, greppat lite, läst om, gett upp ... ja, ni fattar. Så nu sitter jag här, på kammaren och iklädd stress- och ångestdräkten, och kämpar med att få ihop det hela till en bra disposition så att jag det första jag gör i morgon bitti kan hålla ett försenat anförande om det jag läst, ett anförande som läraren dessutom skall bli nöjd med.

Inte det lättaste.

Jag har inga problem med att förstå det engelska språket egentligen. Jag anser mig vara väldigt duktig på både läs- och hörförståelse vad gäller engelskan och dessutom rätt bra på att uttrycka mig och göra mig förstådd. Jag spenderade ett halvår i England för snart fem år sedan och fick ibland påminna folk om att jag inte var engelsman. Så jag lyckade till och med lura engelsmännen med mina språkliga kunskaper. Så bra är jag - och det är ett konstaterande, inget mer, för det finns en poäng med raljerandet, som är denna; trots mina erfarenheter och kunskaper så är det fanimej ingen dans på rosor att förstå Shakespeare, ens på svenska och ännu mindre på engelska!

Jag tänker inte skämmas för att jag får kämpa med att begripa mig på Shakespeare på engelska. När jag vistades i England det där halvåret så var jag på en teater och hjälpte en grupp ungdomar att sätta upp Shakespeares Pericles. Dom fattade ingenting heller - och då är dom infödda britter! Så med risk för att bli tjatig; Shakespeare är ingen dans på rosor!

Men det måste göras - och jag är en bit på väg. Jag blir klar också, så det är ingen fara, men vi får se om läraren blir nöjd med resultatet. Men det skall bli skönt att kunna släppa det ok från mina axlar som Shakespeare är efter det här. Det har varit en pärs. Sedan kan jag lägga all energi på historiaarbetet och arbetsuppgifterna i svenskan som båda skall vara klart den tolfte december.

Och inte att förglömma; studera in frågorna till religionsprovet nästa torsdag. Personligt rekord: ett poäng från maximala. Får se om jag kan slå det.

Jag har blivit kallad "beläst som få" på en blogg idag. Jag börjar därmed så sakteliga ifrågasätta blogginnehaverskans omdömesförmåga ...

It's over

Blue days, aching to my bones,
I love you, baby don't you know?
Heartaches like this I've never known,
I need you like I've never needed before.

How long to wait til I'm round that crooked bend,
Don't want to hate what I can't have in the end.
Too many roads that dead end straight ahead,
And now I know that it's over, it's over.

Dark clouds, just another day,
No sunshine, I don't care if it rains.
Sweet dreams are all that's left to claim,
Could be I'll never love again.

Just wait until tomorrow,

You'll know that's it's over.

En bild säger mer ...

Söndag kväll. Inget särskilt att göra - inget som är roligt i alla fall. Vilket diska inte är. Så vad göra? Tja, man kan alltid sitta och titta på portätt av Karl XII. Inte helt utan orsak, skall erkännas. Efter att ha författat en artikel om honom så lever han kvar i närminnet och det är alltid roligt att se hur personer förändras genom sin levnad, även om man bara har porträttmålningar att gå på. Men när jag satt och studerade dessa målningar av vår store krigarkonung - de två på bilden nedan, för att vara exakt - så slog det mig att det hade hänt något med honom.


Kan ni se det? Karl XII var genom hela sitt liv bred vid axlarna men annars lång och smal, som syns på målningen av von Krafft från 1706 till vänster. Men sex år senare, när Axel Sparre målar kungen då de befinner sig i Turkiet, så är han ... rundare. Mulligare. Se bara på hans kinder. Visst, han ser äldre ut, men definitivt rundare. Och 1712 fyllde han bara trettio år, så det är ingen idé att börja tala om den klassiska gubbkaggen. Och kanske är det olika konstnärers tolkning av motivet, men ingen annan hade målat Karl XII så där avvikande som Sparre gjorde 1712. Nej, det är något annat som ligger bakom - och jag vet vem det är! Eller snarare vad. Boven heter sorbet. Apelsinsorbet, för att vara exakt, en maträtt som Karl XII upptäckte under vistelsen i Turkiet.

Kan man förändras så mycket av lite apelsinsorbet? Uppenbarligen.

Så, vad kan vi dra för lärdomar av det? Ingen aning. Även en framgångsrik krigarkonung kan bli fet, kanske? Håll dig borta från apelsinsorbet om du vill bli smal är en annan tänkbar sensmoral. Eller Håll er borta från Turkiet - till och med kungen blev korpulent, om man är Sverigedemokrat. Fast om man råkar vara det så är chansen stor att man inte ens vad ordet "korpulent" betyder.

Ni får helt enkelt dra era egna slutsatser av att Karl XII befann sig i Turkiet, åt apelsinsorbet och blev rundare om kinderna. Jag tyckte bara att det var ett lustigt iakttagande.

It's back!

Efter åtskilliga veckor av inaktivitet så är den tillbaka! Jubla gärna!

Läs mer här: Kalabaliken i Bender.
Läs mer här: Amelia Earhart.

Roadtrip

Idag bar det av till annan ort för att gå på bio. Den senaste Harry Potter-filmen stod på schemat och tja, den var väl okej. För en som knappast hängt med i HP-världen så är det svårt att följa med i alla turer till höger och vänster, men den gick att se. Inte jättebra, men heller inte jättedålig.

Vi hann med att spana in en bokbutik också. Ibland önskar jag att jag hade enorma summor pengar som jag bara kunde slänga ut på böcker, för det finns så in i vassen många jag vill ha och läsa. Problemet är bara att jag samtidigt som pengarna också behöver enorma mängder fritid om jag skall hinna läsa dom. Jag vågar inte ens räkna böckerna jag redan har som jag ännu inte läst. Jag skulle kunna handla hur mycket som helst. Helt makalöst - och hade någon sagt till mig för ett år sedan att jag skulle sitta här idag och hävda sådana saker så skulle jag gett den personen en käftsmäll. Tänk så saker och ting kan förändras ... vem hade kunnat gissa det?

Har jag sagt att jag möblerat om? Det var ju steg ett i den omstrukturering som jag tjatat om och den blev rätt okej. Nya hyllan är på plats och böckerna har funnit sina rätta platser. Allt är inte helt som det skall vara än, men vi närmar oss.

Nog gaggat om det. Nu blir det snask och Family Guy!

Illustratör

Tjat, tjat, tjat - jag vet! Men jag måste bara få skryta med att jag fått en illustratör till mitt bokprojekt! Och det var inte ens på mitt initiativ! Jag är så glad över detta, för det skulle innebära att en massa problem elimineras i ett enda svep.

Yes, yes, yes!

Det enda jag behöver göra innan illustratören får chansen att göra sitt är att skriva klart eländet. Det är dock inte så bara, men nu har jag ytterliggare något som motiverar mig i alla fall. Söndagen har avsats för bokprojektet. Bland annat. Så då jäklar sätter vi bollen i rullning igen!

Nu är det dags!

Okej, nu är det dags! Jag har bestämt mig! Bokprojektet, som legat i träda sedan ... ja, jag minns faktiskt inte ens när jag skrev senast, men nog är det ett par månader sedan alltid ... kanske två ... eller så ... hur som helst, bokprojektet skall sparkas igång igen! Kanske helt och hållet börjas om från början - det får jag fundera på senare - men en sak är då säker; det blir till att läsa, läsa, läsa och anteckna, anteckna, anteckna för att kunna göra detta på rätt sätt, på ett bra sätt. Första steget blir att möblera om. Bara en sådan sak. Nu skall det struktureras upp, nu skall det bli ordning på torpet.

Som morsan skulle ha sagt; fatta, va?!

Happy Ever After

Omstrukturering

Jag har nog aldrig nämnt detta, men jag har under en tid känt att mitt liv behöver omstruktureras - jag har bara inte vetat exakt hur. Men nu är nog den omstruktureringen lite halvt på gång. Tror jag. Vi får se hur det går. Funderar på att sparka liv i hemsidan också, men det får ske i egenskap av tid i sådant fall. Den borde rensas lite först, tror jag.

Det är fler saker som det borde sparkas liv i. Spelföreningen t.ex. Och mitt bokprojekt. jag har inte skrivit något på säkert två månader, även om en del forskning har bedrivits i ämnet, så det är bannemej dags. Men det har, som så mycket annat, handlat om tid och ork - och när det ena har funnits så har inte det andra gjort det. Nåja, det löser sig nog, vad det lider. Men jag har framsidan klar i alla fall! Alltid något.

Och på tal om projekt, tid och ork så höll jag på att dra igång ett nytt bloggprojekt idag, men jag snubblade på första hindret eftersom det inte fanns någon lämplig webbadress. Kanske är tur det när allt kommer omkring, för som sagt; man skall ha tid och ork för det också.

32

Minns ni att jag skrev om ett religionsprov jag gjorde för ett par veckor sedan? Då skrev jag att "läraren får anstränga sig om han skall kunna dra av poäng för mig på det provet (jag hoppas att den kommentaren inte kommer att hemsöka mig i framtiden), för så bra kändes det som att det gick".

Jag fick tillbaka provet igår - och ovan citerade kommentar kom inte att hemsöka mig, ty resultatet var en poäng från maximala; trettiotvå av trettiotre möjliga poäng.

Säg grattis!

Säg aaaaah

Äntligen dags att låta Farbror Doktorn att undersöka en. Förhoppningsvis kommer det en snabb dom också med efterföljande behandling så att saken är ur världen sedan. Eller så har man fått cancer och har sex månader kvar att leva ... men då vet man ju i alla fall och slipper fundera. Jag antar att jag har anledning att återkomma i ärendet vid ett senare tillfälle.

I helgen bär det av utsocknes igen. Den huvudsakliga anledningen är för att spela två avslutande lopp i brädspelet Formula Dé och se vem eller vilka av oss som kommer hem med pokalerna, men det är inte det som är den huvudsakliga sysselsättningen. Det blir till att umgås, grilla och hitta på andra grabbiga saker också, som att skjuta luftgevär t.ex. Eller köra skitsnabba radiostyrda bilar! Sedan får vi se när och hur vi spelar brädspelet, ty vi är tre som kan spela när som helst och två andra som har några aber, så dom får prata ihop sig, hitta en lösning och sedan meddela oss andra vad de kommit fram till. Men jag slår vad om att jag kommer tvingas fråga dom ändå på fredag om de kommit fram till något än ... nåja, roligt kommer det att bli i alla fall! Jag har ju en pokal att försvara.

Upp- och nervänd värld

Nico Hulkenberg i Pole position? Har helvetet frusit till is och grisarna lärt sig flyga utan att jag vet om det? VM-striden är hur intensiv som helst där en av fem man kan avgöra redan i morgon, i det näst sista loppet - och så kommer en ung tysk och rör om i grytan mellan alla Ferrari-, Red Bull- och McLaren-bilar. Underbart! Och hur roligt är det inte för Hulkenberg, även om vädergudarna var med honom idag? Två tummar upp av två möjliga!

Nico Hulkenberg

Tre? Nej. Fyra.

Här har man köpt och läst två självbiografier av och med Mick Foley (Have a Nice Day! och Foley is Good)och precis fått den senaste i brevlådan (Countdown to Lockdown; se nedan). Började läsa den igår kväll och tror ni inte på fan att den boken inte alls är hans tredje självbiografi - det är hans fjärde! Jag har missat att han skrivit fyra stycken och den riktiga trean (Hardcore Diaries) har undsluppit mig totalt. Nu är jag ju piskad att beställa den också.

Och hittills, efter lite drygt femtio sidor, så är jag mycket nöjd med Countdown to Lockdown. Foley är bra (ser ni vad jag gjorde där?)!

Nytt i bokhyllan

Hemma igen

Jag är nyss hemkommen från en resa till annan ort. Det har nämligen varit lov (en typ av ledighet som föräras studenter, det vill säga mig) och den har undertecknad spenderat instängd i en lägenhet i Sandviken i fem dagar med en filmduk, projektor och en Xbox 360 som enda sällskap. Ja, det och ägaren till alla prylarna och lägenheten förstås. Ett udda sätt att spendera sin ledighet kan tyckas och kanske blir det mer udda när man betänker att ägaren av lägenheten, filmduken, projektorn och spelmaskinen tagit ut semester för att sitta och uggla fem dagar i sträck med ovan nämnda student.

Men det skiter vi i. För den givna frågan blir naturligtvis denna; kan sådant vara roligt? Och vårat svar blir lika självklart; ja. Ja, det kan det. Det kan det sannerligen! Veckan har varit den bästa för oss båda på mycket, mycket länge och vi skulle ha kunnat suttit i en vecka till. Lätt. Dessutom är det något terapeutiskt med att sitta i en bekväm fåtölj i en mörklagd lägenhet som bara lämnas två gånger under tiden man är där (en gång för att handla mat och den andra för att åka hem). För hur osannolikt det än låter så finner man ändå tid till att reflektera över tingen i sig mellan alla headshots i Rainbow Six: Vegas 2, alla baklängesmålen i NHL10, pusslen i Lara Croft and the Guardian of Light och samlandet av mini kits i Lego Star Wars, särskilt som resten av världen, med sina ansvar, åtaganden och bekymmer, inte för ögonblicket existerar. Det är med andra ord skönt att vara isolerad ett tag - och bara vara sig själv.

Och man kommer till insikt. Om man har tur. Det är visserligen inga världsomvälvande insikter, det skall medges, men på det personliga planet kan de ha minst lika stor inverkan som om de vore det. Kanske handlar det bara om att hitta sin plats och sin roll. Kanske handlar det om att bryta sig loss från den mall man hamnat i. Det kan handla om jobbet, utbildningen, fritidssysselsättningarna, intressena, vännerna, familjen och kärleken.

Ack, kärleken ...

Slutsatsen, som kommer någonstans mellan den sista resten av gårdagens familjepizza och freudianska felsägningar som "alla skriker och det står åt alla håll, men vad fan - jag bara kör in", blir något i stil med att allt handlar om inställning och attityd. Du är den du är, du gör det du gör och du tycker om det du tycker om - och bättre än så går det inte att få. För att du valt det. Förlusten tillhör helt kort dom som inte håller med.

Kommer jag någonsin att hitta min roll? Min plats? Jag vet inte. Till viss del har jag nog det redan. Yrkesmässigt pågår det trevande sökandet fortfarande, men inte utan karta och kompass - så ge mig ett par år så har jag hittat fram. Vännerna? Familjen? Jag har de bästa vännerna i världen även om de oftast inte delar mina intressen och jag stormtrivs med min familj.

Kärleken då, detta tveeggade svärd? En gång trodde jag att hittat rätt. Det visade sig inte stämma och även om jag ser på de åren som bortkastad tid eftersom jag inte har ett dyft att visa upp från dom så ångrar jag det på sätt och vis inte. Jag ångrar det inte av den enkla anledningen att dom lett mig hit. Till där jag är idag. Nu. Och känslor är inget man kontrollerar. Antingen finns dom eller så finns dom inte. Kanske finns dom där en vacker dag även för mig, men min insikt är att det som sker det sker och den som missar åkturen missar en jävligt bra sådan. Men någon brådska är det inte för det. Man skall inte stressa och det finns ingen anledning att grubbla över det man ändå inte kan påverka.

Summa summarum av raljerandet blir i alla fall att jag är tillfreds med det mesta. Jag vet var jag är på väg och jag vet hur jag skall ta mig dit. Sedan kanske vägen inte blir exakt som man tänkt sig - vilket jag hoppas att den inte blir, för lite improvisation har ingen dött av - men fram kommer jag. Och jag har världens bästa människor vid min sida; alla dom som känner mig och som förtjänar att kallas mina vänner!