Reflektion kolon; det finns många personer, grupperingar och organisationer på den politiska högerkanten som vill begränsa eller till och med helt och hållet stoppa invandringen till Sverige. Detta är ett faktum. Det är också ett faktum att dessa personer, grupperingar och organisationer gärna ser invandrande européer (eller västerlänningar över huvudtaget) som ett undantag, vilket i praktiken betyder att invandrare inte skall få komma hit om de är asiater, araber, afrikaner, sydamerikaner eller något annat som inte ser ut som vi gör; långa, blonda och blåögda. För det är ju tydligen så vi ser ut allihopa i det här landet.
Eller?
Jag finner diskussionerna om begränsad och helt och hållen stoppad invandring lite underhållande eftersom argumenten för att genomföra dessa åtstramningar oftast kretsar till att skydda den hotande svenska kulturen. Jag vet inte riktigt vad man menar med "svensk" kultur och jag tvivlar på att de som använder argumentet heller vet det eftersom allt vi har i det här landet har sitt ursprung i andra länder. Vilket är lite min poäng med det här inlägget; utan invandring hade för det första Sverige aldrig funnits och även om det hade gjort det så hade vi varit en sådant efterblivet rike att resten av världen skrattat åt oss - om de ens brytt sig om att ta reda på att vi existerade.
Jag skall förklara. För cirka tiotusen år sedan slutade den senaste istiden. I samband med detta vandrade små samhällen av jägare-samlare till dagens Skåne via det som vi numera kallar för Danmark (vilket var möjligt eftersom landmassan låg högre på den tiden än vad den gör idag) samtidigt som samerna vandrade in norrifrån från Ryssland. Landmassan som idag utgör Sverige befolkades alltså från två håll och av invandrare. Så utan invandrare, inget Sverige.
Men det tar inte slut där! Även om det vandrade in människor i Sverige för länge sedan så har kontakten med andra kulturer alltid varit viktiga för oss. Det är tack vare den som vi lyckats utvecklats, både materiellt och kulturellt men också språkligt. Aldrig har väl kontakten med andra länder och kulturer varit så intensiv som under vikingatiden, oavsett om det handlade om handelsresor eller plundringståg. Norrmännen reste till Orkneyöarna, Shetlandsöarna, Färöarna, de norra delarna av Skottland, Island samt trakterna kring dagens Archangelsk i norra Ryssland via Barents hav. Danskarna fokuserade på områden mer belägna i sydväst, som Storbritannien (där de grundade Danelagen) Irland, Normandie och de västra delarna av Frankrike, Spanien, Portugal, Medelhavet, norra Afrika och Italien. De svenska vikingarna begav sig för det mesta österut till de baltiska länderna, Polen, Novgorod och floden Volga i Ryssland, Kiev, Svarta- och Kaspiska havet och så långt söderut som Konstantinopel (som vi idag kallar för Istanbul), där de bland annat lyckades bli sultanens personliga livvakt.
Vikingar var med andra ord ute och rörde på sig. De bedrev handel i alla dessa områden och i vissa av dom bedrev dom plundringståg. Föga förvånande tog de med sig intryck, livsmedel, varor och annat från dessa kulturer, men också trälar och kvinnor som de kunde gifta sig med. Kontakten med utlandet var med andra ord en stor del av vikingalivet, även om de flesta av vikingarna stannade hemma. Likaledes kom utlänningar till Sverige för att bedriva handel så kontakterna var lika livliga på hemmaplan - och när vikingatiden började lida mot sitt slut strax innan 1100-talet hade kontakterna med utlänningar och främmande kulturer gjort oss bekant med något som vi har kraftiga spår av än i våra dagar, något som hade en enorm inverkan på svenskarnas liv och leverne på ett sätt vi inte sett maken till sedan dess. Vi såg det, tog det till oss och har aldrig släppt det, allt tack vare våra kontakter med utlandet.
Vi blev kristna- och det satte spår direkt; under 1200-talet började de nordiska namnen, som t.ex. Anund och Ödvast, försvinna allt mer och ersättas med kristna namn efter personer i Bibeln och efter helgon; Johan och Jöns kommer från Johannes, Nils från Nikolaus och även namn som Mikael, Andreas, Jakob och Mathias blev vanliga. Dessutom började allt mer tyska namn dyka upp på svenskar under 1200-talet och framåt; Albert, Albrekt, Siegfried, Engelbrekt, Henrik och många fler. Också vid den här perioden och fortfarande under 1300-talet var det vanligt förekommande att stormän i Sverige bar slaviska namn. Forskare har slagit fast att t.ex. namnet Svante egentligen är en förkortning av namnet Svantepolk och att Valdemar kommer från namnet Vladimir. Den svenske kungen Magnus Ladulås, som avled i december 1290, kallades så enligt en teori på grund av att Ladulås är en förvanskning av det slaviska namnet Laduslaus, latiniserat från Vladeslav. Så även namnbruket påverkades av våra kontakter med främmande kulturer.
Handeln var särskilt viktig. För att vara säker på att kunna sitta kvar som svensk kung var det säkrast att bekräfta utländska handelsstäders handelsprivilegier i svenska hamnar - och gärna göra dom så generösa som möjligt. Annars kunde konflikter uppstå eller så kunde man i värsta fall bli avsatt och ersatt med någon som var handelsstäderna mer till lags. Utlänningarna ville komma hit, sälja sina varor så fritt det bara gick och tjäna så mycket pengar som möjligt på att göra så, precis som svenska handelsmän gjorde i utlandet. Kontakterna var med andra ord frekventa.
I början av 1500-talet blir Sverige helt och hållet självständigt (och har så varit sedan dess) efter en lång period av danskt styre. Gustav Eriksson blir ny kung efter att ha kastat ut dansken Kristian II och för att lyckas med detta var han tvungen att delvis ta hjälp av utländska legoknektar. Gustav var absolut inte den förste att göra det och långt ifrån den sista, men när han blev kung så var det i princip över ingenting. Europa brydde sig inte om det fattiga Sverige i Europas norra utkant och skulden till framför allt det tyska handelsförbundet var så stor att Gustav fick sätta tyskar på viktiga ämbetsplatser i sin nya regering. Det blev under lång tid lite av ett mode att gå på gatorna i Sverige och prata tyska. Andelen tyska låneord i det svenska språket är ett bevis för detta.
När Gustav dör efter nästan fyrtio år på tronen är Sverige i bättre skick och har högre anseende i Europa, men det krävdes utländska arbetare för att lyckas. De kom från Nederländerna, Skottland, England, Tyskland och andra områden och framför allt var det de belgiska vallonerna som var eftertraktade då de var berömda för sina kunskaper i järnhantering. Det är också under den här perioden som personer som Louis de Geer kunde grunda industrier i Sverige. Med andra ord fick utlänningar komma hit för att lära oss. Utan dom hade Sverige aldrig blivit stormakt! Man tittade även på hur man gjort i Nederländerna när man skulle anlägga Göteborg i början av 1600-talet, som skulle fungera som en fästning, så man tog intryck av utlandet även vad gällde arkitekturen (vilket senare även skedde under barocken, renässansen och andra tidsperioder).
Innan dess hade den svenska expansionen påbörjats under Johan III och då i Estland, men under 1600-talet erövrade Sverige områden i norra Tyskland, Livland samt delar av Ryssland och Norge och under sin tid i turkiska Bender omkring åren 1709-1713 kom Karl XII i kontakt med livsmedel som kåldolmar, kaffe och köttbullar, livsmedel som med hans återkomst gjorde sitt intåg i Sverige. Under 1700-talet var Frankrike den stora förebilden och allt som fransmännen gjorde skulle även svenskarna göra. Gustav III, som blev kung 1771, pratade nästan alltid enbart på franska (till och med när han sköts på maskeradbalen 1792 som sedan ledde till hans död) och kulturen blomstrande - för det gjorde den ute i Europa också. Under 1800-talet skedde stor utvandring till USA och inget annat land har väl påverkat oss svenskar under 1900-talet som just USA.
Så svenskarna har alltid tittat på hur andra kulturer gjort, tagit intryck av dessa och arbetat in det i det svenska samhället, som ständigt utvecklats tack vare kontakten med andra länder, oavsett om det varit Danmark, Ryssland, Tyskland, Turkiet, Frankrike, England, USA eller något annat land. Det är så vi har lärt oss! Utan främmande kulturer och utan invandring hade Sverige inte varit det det är idag! Utan främmande kulturer hade vi inte varit kristna, en religion som högergrupperingar vill bevara eftersom man ser islam och judendomen som ett hot mot den "svenska" kulturen. Men vi har ju bytt religion en gång, från asatron till kristendomen, så varför är det så hemskt att tänka sig att vi om några hundra år kanske är muslimer i Sverige?
Den vanligaste mottacken på texter som denna är att påpeka att den mesta invandringen genom århundradena varit arbetskraftsinvandring medan den invandring vi har idag handlar om flyktingar. Man påpekar också att antalet invandrare idag är mycket större än förr i tiden och att många förr flyttande hem igen, som bland annat i fallet med vallonerna. Jo, allt det kan vara sant. Det må vara hänt. Men det är inte det som är poängen. Poängen är att kontakten med främmande kulturer, oavsett hur kontakten gått till, alltid har varit viktig för oss och att den hjälpt oss att utvecklas. Förr skedde den genom arbetskraftsinvandring, nu sker det genom flyktingar - och om vi inte kan vara empatiska nog att hjälpa människor i nöd som flyr från krig och folkmord så skäms jag för att vara svensk och människa. Att inte vilja hjälpa människor som har det svårt och som lever utan land bara för att man är rädd för deras religion, deras matvanor eller deras hudfärg är patetiskt. Sedan kanske man får se över hur dessa människor integreras i samhället, men det är för det första en helt annat diskussion och för det andra inte lika med att de skall ge upp sina seder och bruk och bli svenskar i alla avseenden.
Sverige behöver invandring. Sverige är byggt på invandring. Att frukta det som är obekant är inte skäl nog att begränsa eller stoppa invandringen helt och hållet. Vi kommer alltid att påverkas av andra kulturer och det är något gott, inte något ont! Våra högtider består ju av inget annat än utländska företeelser; den tjocke, röde och muntre jultomten är en amerikansk uppfinning från 1930-talet (Coca-Cola; tidigare var det tradition i Sverige att julbocken delade ut julklapparna, men den seden har dött ut) och julgranen kommer från Tyskland precis som midsommarstången, bara för att ta några exempel.
Men sedan kan man fråga sig varför högergrupperingarna tycker att det är okej att ta intryck av och göra som de gör i vissa länder medan andra absolut inte duger att ha någon kontakt med över huvudtaget ...
Och avslutningsvis måste jag bara behandla vissa högergrupperingars fixering vid Karl XII och synen på honom som svensk hjältekonung. Varför man beslutat sig för att utse Karl XII till hjältekonung och det svenskaste som finns förstår jag inte alls; han var för det första av tysk härkomst - hans farfar, Karl X Gustav, var halvtysk (modern var svensk) och enligt Sverigedemokraternas definition var både Karl X Gustav, Karl XI och Karl XII därmed invandrare, inte svenskar (Karl XII:s mor var tysk-danska)¹ - och för det andra så är han känd för tre saker; förlusten vid Poltava 1709, som tvingade honom att gömma sig i Bender i flera år tills osmanerna tröttnade på honom och kastade ut honom, skottet i huvudet i Norge 1718 som kan ha kommit från en av hans egna soldater(!) samt att hans oförmåga att sluta kriga ledde till att den svenska stormaktstiden tog slut. Knappast några positiva saker att vara känd för - och ändå är det denne person som högerfolket vill hylla som den supersvenske hjältekonungen.
Inte direkt genomtänkt, eller hur? Gustav II Adolf torde varit ett bättre val eftersom han åtminstone tillhörde ätten Vasa som suttit på den svenska tronen sedan 1523. Han var sonson till den ovan nämnda Gustav Eriksson och hans svenska fru och son till Karl IX och dennes tyska fru. Fortfarande inte svensk enligt Sverigedemokraternas definition eftersom han var halvtysk, men ändock ett bättre val. Gustav II Adolf var dessutom den som på allvar såg till att Sverige blev en stormakt (till skillnad från Karl XII som tog död på den), som fick det svenska riket att växa (till skillnad från Karl XII) och som revolutionerade och effektiviserade den svenska armén.
Men detta hade dom vetat om de läst på lite innan. Men det är kanske för mycket att begära, när allt kommer omkring?
¹ Detta argument håller eftersom en vän till mig anses vara invandrare enligt Sverigedemokraternas definition, trots att han och hans moder är födda i Sverige; min väns mormor kom från Estland, gifte sig med en svensk man och fick bland annat en dotter. Dottern gifte sig i sin tur med en svensk man och fick bland annat en son; min vän. Han är alltså till en fjärdedel estländare - men ändock invandrare. Tydligen. Så enligt samma logik är även Karl XII invandrare; Karl X Gustav var halvtysk, gifte sig med en tyska och fick Karl XI. Karl XI var således knappast helsvensk och han gifte sig i sin tur med en tysk-danska och fick Karl XII. Karl XII var alltså mer invandrare än vad min vän är. Haltande logik? Det skall också tilläggas att detta argument baseras på Sverigedemokraternas beräknade kostnader för invandringen i Sverige som sedan en mycket framstående ekonom kom fram till bara kunde hålla om man räknade alla invandrare i tre generationer bakåt.
