Jag börjar fundera på om jag överarbetar. Det kanske låter som en underlig sak att fundera på, och det kanske det är också när allt kommer omkring, men när jag tittar på det jag presterar i skolan så kan jag inte låta bli. Eller rent konkret; i svenskan har jag, enligt senaste rapporten från ansvarig person lämnat in och fått godkänt på åtta arbeten - kravet för att klara behörigheten är sex stycken. Vi skall även ha gjort ett litet större arbete om en specifik tidsepok och där skrev jag fem sidor med framsidan. På provet hade jag ett rätt från full pott.
I historian är det samma sak. Jag har gjort alla uppgifter och uppsatser med bravur och när vi nu senast fick välja mellan tre olika typer av uppsatser - som bäst kan beskrivas som lätt, medel och svår - så valde jag den som kräver mest jobb. "Skriv om vad ni vill som har med den aktuella tidsepoken att göra", löd instruktionen. Fria tyglar. Välj och vraka. "Minst tre sidor". Jag har, med framsida och innehållsförteckning inräknat, skrivit elva. Datorskrivet. Ett annat arbete, som blev två datorskrivna A4-sidor, skrev jag av och lämnade in handskrivet. Det blev då fyra och en halv sidor. Dubbelarbete och helt onödigt, jag vet, men alldeles sant.
Och religionen ... läraren får anstränga sig om han skall kunna dra av poäng för mig på det provet (jag hoppas att den kommentaren inte kommer att hemsöka mig i framtiden), för så bra kändes det som att det gick. Ville han att jag skulle berätta om fyra religiösa helgdagar så skrev jag om sex. Ville han att jag skulle skriva om en för den aktuella religionen viktig person så skrev jag om tre. Ville han veta namnet på den som besitter den högsta ämbetspositionen inom religionen i Sverige så fick han även personens födelseår och hur länge han haft sitt ämbete.
Och det lustigaste av allt ... det känns inte ens som att jag överarbetar. Jag upplever det inte som att jag överanstränger mig. Jag gör det jag vet krävs av mig ... och det kommer naturligt.
Så ... var är felet?
