Man kan inte bara annat än att glädjas till tårar av att Mickie James har kommit till TNA. Inte nog med att kvinnan är vacker, hon kan verkligen brottas också - vilket tyvärr ofta bortprioriteras bland kvinnliga wrestlingbrottare då man anser att det är viktigare att de ser ut som fotomodeller. Men Mickie James är duktig - riktigt duktig. Hon är dessutom inte fotomodellsmal och har tuttar stora som zeppelinare, som alla andra. Hon har den mest attraktiva dambrottarkroppen sedan ... ja, jag minns inte när. Så duktig och vacker i ett och samma paket får två tummar upp av två möjliga av mig. Go Mickie (särskilt efter WWE:s behandling av henne och hennes "viktproblem". Piggie James, någon?)!
Mickie James som göstdomare under TNA:s Bound For Glory
Sedan sitter man där och bläddrar förstrött i boken medan man för en roande och underhållande konversation med fyra av sina klasskamrater och sambon till en av dom. Sida efter sida vänds upp och vänds bort utan att någon större notis tas om dem, tills världen plötsligt stannar upp, allt som sägs runt omkring blir som ett dovt brus av ljud och det enda lille läte man kan anstränga sig till att ge ifrån sig lämnar kroppen. Vad man ser är det här.
Så jaha? Varför har Trifidnebulosan i stjärntecknet Skytten en sådan inverkan på undertecknad? Vad är det för anmärkningsvärt med den? Ingenting. Egentligen. Det är bilden som helhet. Jag har sett den förut, i ett helt annat sammanhang. Bilden går att koppla ihop med en av de största och bästa musikerna någonsin; Cat Stevens. Mer konkret så går den att koppla ihop med dennes album Numbers, från 1975.
Men ... jaha? Kopplas ihop hur då? Jo, för bilden i ramen tillhör en insättning i Lp-omslaget, en insättning där själva vinylskivan ligger. Om man tar ut insättningen så blir det ett hål innanför ramen och för att det inte bara skall vitt eller svart där när man tar ut skivan så har man en bild innanför. Så när man tar ut insättningen för att ta ut Lp-skivan blottar man bilden bakom alltsammans - och det är bilden ovan! Se bara.
Det är ett sådant osannolikt sammanträffande att jag, när jag såg bilden i boken, inte visste var jag skulle ta vägen. Det lustiga är att jag kände igen den direkt, utan tvekan. Men eftersom boken är tryckt 1962 och albumet kom först 1975, och dessutom påstås handla om ett folk på en annan planet, så är det inte så underligt att man valt en sådan bild - och att det blev just denna.Men jag tycker att det var stort och, vågar jag säga det, lite häftigt.