Nytt i bokhyllan

Hemma igen

Jag är nyss hemkommen från en resa till annan ort. Det har nämligen varit lov (en typ av ledighet som föräras studenter, det vill säga mig) och den har undertecknad spenderat instängd i en lägenhet i Sandviken i fem dagar med en filmduk, projektor och en Xbox 360 som enda sällskap. Ja, det och ägaren till alla prylarna och lägenheten förstås. Ett udda sätt att spendera sin ledighet kan tyckas och kanske blir det mer udda när man betänker att ägaren av lägenheten, filmduken, projektorn och spelmaskinen tagit ut semester för att sitta och uggla fem dagar i sträck med ovan nämnda student.

Men det skiter vi i. För den givna frågan blir naturligtvis denna; kan sådant vara roligt? Och vårat svar blir lika självklart; ja. Ja, det kan det. Det kan det sannerligen! Veckan har varit den bästa för oss båda på mycket, mycket länge och vi skulle ha kunnat suttit i en vecka till. Lätt. Dessutom är det något terapeutiskt med att sitta i en bekväm fåtölj i en mörklagd lägenhet som bara lämnas två gånger under tiden man är där (en gång för att handla mat och den andra för att åka hem). För hur osannolikt det än låter så finner man ändå tid till att reflektera över tingen i sig mellan alla headshots i Rainbow Six: Vegas 2, alla baklängesmålen i NHL10, pusslen i Lara Croft and the Guardian of Light och samlandet av mini kits i Lego Star Wars, särskilt som resten av världen, med sina ansvar, åtaganden och bekymmer, inte för ögonblicket existerar. Det är med andra ord skönt att vara isolerad ett tag - och bara vara sig själv.

Och man kommer till insikt. Om man har tur. Det är visserligen inga världsomvälvande insikter, det skall medges, men på det personliga planet kan de ha minst lika stor inverkan som om de vore det. Kanske handlar det bara om att hitta sin plats och sin roll. Kanske handlar det om att bryta sig loss från den mall man hamnat i. Det kan handla om jobbet, utbildningen, fritidssysselsättningarna, intressena, vännerna, familjen och kärleken.

Ack, kärleken ...

Slutsatsen, som kommer någonstans mellan den sista resten av gårdagens familjepizza och freudianska felsägningar som "alla skriker och det står åt alla håll, men vad fan - jag bara kör in", blir något i stil med att allt handlar om inställning och attityd. Du är den du är, du gör det du gör och du tycker om det du tycker om - och bättre än så går det inte att få. För att du valt det. Förlusten tillhör helt kort dom som inte håller med.

Kommer jag någonsin att hitta min roll? Min plats? Jag vet inte. Till viss del har jag nog det redan. Yrkesmässigt pågår det trevande sökandet fortfarande, men inte utan karta och kompass - så ge mig ett par år så har jag hittat fram. Vännerna? Familjen? Jag har de bästa vännerna i världen även om de oftast inte delar mina intressen och jag stormtrivs med min familj.

Kärleken då, detta tveeggade svärd? En gång trodde jag att hittat rätt. Det visade sig inte stämma och även om jag ser på de åren som bortkastad tid eftersom jag inte har ett dyft att visa upp från dom så ångrar jag det på sätt och vis inte. Jag ångrar det inte av den enkla anledningen att dom lett mig hit. Till där jag är idag. Nu. Och känslor är inget man kontrollerar. Antingen finns dom eller så finns dom inte. Kanske finns dom där en vacker dag även för mig, men min insikt är att det som sker det sker och den som missar åkturen missar en jävligt bra sådan. Men någon brådska är det inte för det. Man skall inte stressa och det finns ingen anledning att grubbla över det man ändå inte kan påverka.

Summa summarum av raljerandet blir i alla fall att jag är tillfreds med det mesta. Jag vet var jag är på väg och jag vet hur jag skall ta mig dit. Sedan kanske vägen inte blir exakt som man tänkt sig - vilket jag hoppas att den inte blir, för lite improvisation har ingen dött av - men fram kommer jag. Och jag har världens bästa människor vid min sida; alla dom som känner mig och som förtjänar att kallas mina vänner!