Upplopp

Även om du inte har några som helst baktankar med din fundering så är det förmodligen inte så klokt att fråga en väktare på den lokala livsmedelsbutiken vad straffsatsen för anstiftan till upplopp är.

Ännu mer misstänkt blir det om du följer upp med följdfrågan "hur många måste man vara för att det skall räknas som upplopp?".

Rebus

Jag har gjort en liten rebus.

Häxa

Med anledning av skymten av en viss person idag så kom jag att tänka på den här sketchen med Monty Python. Nudge. Freakin'. Nudge.

Överarbetar much?

Jag börjar fundera på om jag överarbetar. Det kanske låter som en underlig sak att fundera på, och det kanske det är också när allt kommer omkring, men när jag tittar på det jag presterar i skolan så kan jag inte låta bli. Eller rent konkret; i svenskan har jag, enligt senaste rapporten från ansvarig person lämnat in och fått godkänt på åtta arbeten - kravet för att klara behörigheten är sex stycken. Vi skall även ha gjort ett litet större arbete om en specifik tidsepok och där skrev jag fem sidor med framsidan. På provet hade jag ett rätt från full pott.

I historian är det samma sak. Jag har gjort alla uppgifter och uppsatser med bravur och när vi nu senast fick välja mellan tre olika typer av uppsatser - som bäst kan beskrivas som lätt, medel och svår - så valde jag den som kräver mest jobb. "Skriv om vad ni vill som har med den aktuella tidsepoken att göra", löd instruktionen. Fria tyglar. Välj och vraka. "Minst tre sidor". Jag har, med framsida och innehållsförteckning inräknat, skrivit elva. Datorskrivet. Ett annat arbete, som blev två datorskrivna A4-sidor, skrev jag av och lämnade in handskrivet. Det blev då fyra och en halv sidor. Dubbelarbete och helt onödigt, jag vet, men alldeles sant.

Och religionen ... läraren får anstränga sig om han skall kunna dra av poäng för mig på det provet (jag hoppas att den kommentaren inte kommer att hemsöka mig i framtiden), för så bra kändes det som att det gick. Ville han att jag skulle berätta om fyra religiösa helgdagar så skrev jag om sex. Ville han att jag skulle skriva om en för den aktuella religionen viktig person så skrev jag om tre. Ville han veta namnet på den som besitter den högsta ämbetspositionen inom religionen i Sverige så fick han även personens födelseår och hur länge han haft sitt ämbete.

Och det lustigaste av allt ... det känns inte ens som att jag överarbetar. Jag upplever det inte som att jag överanstränger mig. Jag gör det jag vet krävs av mig ... och det kommer naturligt.

Så ... var är felet?

Tom Jolly's Cave Troll

Jag har skrivit om Cave Troll förut, men väldigt kortfattat. En del har sagt att det tyckte det lät intressant, så jag tänkte att det kunde vara en god idé att berätta mer om det och se om fler nappar och får upp intresset att spela det.

Cave Troll kan spelas av upp till fyra spelare och ju fler desto bättre. Målet med spelet är att få så mycket guld (poäng) som möjligt genom att kontrollera så många rum i grottan man kan och som har så högt värde som möjligt (mellan ett till fem guld). För att kunna kontrollera ett rum måste man se till att flest hjältar där - och det kan bara finnas upp till fem figurer i ett och samma rum. Rummen adderas sedan vid givna tillfällen i spelet och den som i slutändan har mest poäng har vunnit.

Vad har man då till förfogande för att ta kontrollen över rummen? Jo, en uppsjö av hjältar. Alla spelarna har samma uppsättning, som består av följande.

Äventyrare (9 st.)
Äventyrarna har inga speciella kunskaper, men de kommer i ett överflöd - hela nio stycken. De kan bara gå ett rum i taget, de räknas bara som en enda person och de kan inte vare sig slåss eller försvara sig. Det låter som att de är rätt värdelösa - och egentligen är dom det också - men de används till att sprida ut trupperna och kontrollera så många rum man kan - eller stoppa in i ett och samma för att se till att man får kontrollen över just det rummet.

Barbaren (1 st.)
Barbaren räknas som en enda person under spelets gång - fyra äventyrare och en barbar skulle kunna uppehålla sig i ett och samma rum - men när rummen skall räknas och poäng delas ut räknas barbaren som två personer. Ett rum, när det räknas, kontrolleras alltså av en barbar om han står i ett rum med t.ex. en motståndares äventyrare eftersom han är två och äventyraren är en.

Dvärgen (1 st.)
Dvärgen räknas hela tiden som en person, men eftersom dom är ena giriga jäklar så fördubblas guldvärdet i det rum som en dvärg befinner sig i, oavsett vem som kontrollerar rummet. Ett rum värt fem guld blir värt tio om en dvärg befinner sig där. Om två dvärgar står i det rummet blir det plötsligt värt 20 guld eftersom även den andra dvärgen multiplicerar summan med två (5 x 2 = 10 x 2 = 20) och så vidare.

Riddaren (1 st.)
Riddaren är användbar för att förhindra motståndare från att komma in i rum som man gärna vill ha för sig själv. Om en riddare befinner sig i ett rum får ingen annan av motståndarnas spelfigurer komma in där förutom deras egna riddare. Däremot får motståndarens figurer som redan befinner sig i ett rum där en riddare kommer in stå kvar. Riddaren är dessutom den enda hjälten som kan döda, men mer om det lite längre ner.

Tjuven (1 st.)
Medan alla andra figurer bara får gå ett rum per steg så får Tjuven förflyttas till vilket rum på spelbrädet som helst. Tjuven räknas fortfarande bara som en person och guldvärdet förändras inte, men i och med att denne kan förflyttas hur man vill kan den komma att bli riktigt värdefull när det gäller att ta kontrollen över rummen.

Skattkistan (1 st.)
Visserligen ingen hjälte, men alla spelarna har en varsin och den kan placeras var man vill och ökar rummets guldvärde med fyra. Den kan däremot inte flyttas när den väl har placerats på brädet, den räknas inte som en person och Dvärgen fördubblar inte kistans värde, men teoretiskt sett borde flera skattkistor kunna placeras i ett och samma rum.

Men vad har man då till sitt förfogande för att stoppa motståndarna? Hittills är det ju bara Riddaren som kan blockera rum och hindra motspelarna från att komma in, men det måste ju finnas mer? Man måste ju kunna få vara lite sadistisk och sabotera för de andra, eller? Jo, självklart. Varför spelare får, förutom de ovan nämnda tretton hjältarna även tre monster.

Orcen (1 st.)
Orcen kommer visserligen i form av en armé, men är ändå väldigt användbar eftersom han kan döda en hjälte i det rum han står i. Orcen kan alltså användas för att minska motspelarnas antal hjältar i ett rum så att man sedan lättare kan ta över det. Orcen är dock sårbar mot Riddaren som, om Riddaren kommer in i ett rum där en eller flera orcer finns (till och med ens egen) så dödas alla orcer omedelbart - så det gäller att se upp.

Wraithen (1 st.)
Precis som orcen används wraithen för att göra sig av med motståndarnas hjältar, men de dör inte. Wraithen knuffar dom bara till ett angränsande rum, vilket gör att en wraith kan gå in i ett rum som redan innehåller fem figurer förutsatt att den knuffar ut någon annan. Den enda hjälten som inte kan knuffas av wraithen är barbaren. En wraith kan inte dödas.

Grottrollet (1 st.)
När grottrollet spelas placeras det direkt i ett rum. Alla spelarna får sedan i tur och ordning flytta en av sina figurer i det rummet till ett annat - resten, inklusive de egna figurerna och alla skattkistor, plockas bort från brädet. Grottrollet kan alltså användas för att "bomba" ett rum rent på figurer, men sedan kan ingen annan någonsin komma in där - och grottrollet kan heller inte flyttas igen.

Hur spelar man då? Får man själv välja vilka figurer man tar in i spel och när? Nja, på sätt och vis. Alla spelarna har en identisk kortlek som man drar kort från. Man har hela tiden ett kort på hand och som en av sina fyra actions (handlingar) som man får per spelvarv kan man välja att dra ett nytt kort och spela något av de två man har på hand. Dessa kort talar om vilken hjälte eller monster man väljer att ta in i spel, men kan också innehålla saker som skattkistan, få poäng för ett rum och hitta en artefakt (som finns i en separat kortlek och har egna förmågor). Spelet tar slut när någon har tömt sin kortlek.

De fyra handlingarna är, förutom att dra och spela kort, även dessa; flytta en figur på brädet, använda en figurs förmåga eller spela ut en artefakt. Vilka av dessa man väljer att utföra - och hur ofta - är upp till spelaren. Vill man flytta fyra figurer ett steg (eller en figur fyra steg) så får man, om man vill, spendera sina fyra handlingar på det. Vill man istället dra och spela fyra kort så får man göra det.

Målet med spelet är som sagt att ta kontrollen av så många rum som möjligt med så höga guldvärden som möjligt, genom att taktiskt använda sig av sina hjältar och monster samt deras olika förmågor för att på så sätt kunna hindra andra från att stoppa dig från att bli rikast. Och valen är inte alltid lätta - skall man flytta sina figurer på brädet eller skall man dra och spela ut kort för att tömma leken så fort som möjligt? Och skall man spela ut artefakten eller behålla den till dess att spelet är slut och få dess värde i guld?

Det är du som bestämmer.

Spelbrädet med rummen, deras värde i guld samt fyra trappor för hjältarna att göra sin entréer och tre hålor för monstren att dyka upp ur.

Best of the 50's

Jag tycker om film. Så är det bara. Det är sådan jag är. Problemet - i alla fall enligt mina vänner - är att jag har en udda filmsmak, vilket är denna; jag föredrar gamla filmer. Punkt. Inte lastgamla, även om jag har sådana också (Metropolis, Pansarkryssaren Potemkin osv.), men de får gärna vara från 1960- och 1970-talen. Jag vet inte riktigt varför det blev så, men jag antar att det har med att göra att man lade mer energi på att berätta en historia på den tiden medan man idag tenderar att fokusera på specialeffekterna och sälja filmen på det. Att historien är kass eller uselt berättad spelar tydligen ingen roll. Nåja, man skall inte generalisera och det görs bra filmer även idag, men jag är ändå fast i träsket av äldre filmer.

Jag har filmer från 1920- (se ovan) och 1930-talen (King Kong, Robin Hoods Äventyr), men det är först när vi kommer in på 1950-talet som det börjar bli ett antal värt att prata om. Därför tänkte jag sammanställa en lista här och nu över mina fem favoritfilmer - i min ägo - från 1950-talet, alla kategorier och genrer. I den mån det varit möjligt har jag även kastat in en trailer också så ni ser vad det är jag pratar om.

Då kör vi!

#5 - 20 Million Miles to Earth (20 Miljoner Mil Till Jorden), 1957
En klassisk monsterfilm som drar in femtiotalets fascination för yttre rymden. Ett rymdskepp på väg tillbaka från Venus kraschar i Italien och expeditionens ledare räddas ut vraket. En pojke räddar också vad som visar sig vara en utomjordisk varelse som växer i rekordfart. Snart är den gigantisk och jagas av armén ända till Rom. Även om det är typisk monsterfilm och delar en del likheter med King Kong (ett monster som attackerar Rom istället för ett monster som attackerar New York) så är det mer än bara en monsterfilm. Den utforskar människans egen natur och ställer frågan vem som egentligen har rätt; vi eller monstret? Handlingen är rakt på sak, skådespelet är bra och Ray Harryhausens specialeffekter är i vanlig ordning klockrena.



#4 - Ben Hur, 1959
Charlton Heston i högform och en mastodontfilm som heter duga! Om man inte har något emot att filmer tar mer än tre timmar att se och dessutom gillar romare och äventyr så är detta ett perfekt val. Charlton Heston spelar en förnäm judisk medborgare som anklagas för mordförsök på en romersk guvernör. Han blir slav på ett skepp och hans familj kastas i fängelse, men han svär att återvända till Jerusalem och hämnas. Filmen är bra berättad, bra filmad, bra rollsatt och vissa scener är fullständigt häpnadsväckande. Det är värt att se filmen bara för att ha sett hästkapplöpningsscenen, som måste ha varit farlig på riktigt att spela in! Och elva Oscars säger ju en del det med ...



#3 - Forbidden Planet (Förbjuden Värld), 1956
Leslie Nielsen är nog mest känd idag för sina roller i Nakna Pistolen-filmerna och andra komedier, så att se honom i en seriös Science Fiction-film kan vara en omställning. Men om man kommer över det, och det faktum att han är riktigt ung här, så kan man också se att filmen är fantastiskt bra. Kommendörkapten J. J. Adams leder en grupp astronauter på väg till en annan planet för att undersöka varför kolonin där tystnat. De upptäcker att bara två personer, Dr. Morbius och hans dotter Altaira, har överlevt attackerna från ett monster på planeten. Men berättar Dr. Morbius allt han vet? En av de riktigt stora klassikerna inom genren!



#2 - The Bridge on the River Kwai (Bron Över Floden Kwai), 1957
Förmodligen världens bästa krigsfilm, trots att den inte innehåller något krig alls. Det låter kanske motsägelsefullt, men filmen utspelar sig i ett fångläger i Burma där allierade krigsfångar tvingas arbeta med att konstruera en bro över floden Kwai åt japanerna. Alec Guiness är otäckt bra som den envise och principfaste överste Nicholson och kulturkrocken mellan honom och den minst like principfaste japanske fånglägerledaren, överste Saito, gestaltas fenomenalt bra och bidrar till mycket onödigt elände för fångarna. Nicholson är fast besluten om att visa japanerna en gång för alla att britterna är bättre i alla avseenden och därför skall de också bygga den bästa bron man kan tänka sig. Problem uppstår när en kommandogrupp är på väg för att sabotera bron.



#1 - 7th Voyage of Sinbad (Sinbads Tusen Äventyr), 1958
Ray Harryhausens första icke-monster film, även om det förekommer cykloper, skelett och drakar. Sinbad gestaltas otroligt bra av Kerwin Mathews och även om historien är en klassisk hjälte-måste-rädda-prinsessan-story så är den bra berättad och effekterna är fenomenala. Torin Thatcher är utmärkt som filmens skurk, magikern Sokurah, och att Sinbad tvingas ha honom med på resan och lita på honom för att kunna rädda prinsessan bidrar med lite spänning. Klockren äventyrsfilm och en av Harryhausens bästa filmer över huvudtaget. Musiken går inte heller av för hackor. Otroligt sevärd!

Faran med associationer

Det här med associationer är farliga saker att sysselsätta sig med, det blev jag varse för ett gäng dagar sedan när jag satt i skolans bibliotek. Ni kanske minns att jag tidigare skrev om en bok som handlade om universum som i sin tur innehöll en bild på en nova eller vad det var (boken alltså, inte universum) som jag sedan associerade till ett Cat Stevens-album; Numbers? Om ni inte minns det, så går det att läsa om man backar ett par inlägg.

Ända sedan jag kom på det så har jag den plattan¹ snurrat² mer eller mindre non-stop³ här hemma. Jag tror att grannarna börjar hata mig, men det är ett ruggigt bra album - och dessutom är Cat Stevens en så förjordat bra artist att han omöjligt kan ha skapats av en ren slump, vilket på sätt och vis bevisar Guds icke-existens. Resonemanget går lite så här.

"Jag vägrar bevisa att jag finns", säger Gud, "för bevis förnekar tron och utan tron är jag ingenting". "Men", säger människan, "Cat Stevens är ju ett solklart bevis! Han bevisar att du existerar och därför gör du inte det". "Himmel", svarar Gud, "det hade jag inte tänkt på", varpå han försvinner i ett moln av logik.

Nåja, nog med materialstölder. Poängen är att Numbers går om och om och om och om igen i min lägenhet - och jag trivs med det. Jag tycker om Whistlestar, jag gillar Majik of Majiks, jag rycks med i Banapple Gas, jag vibrerar av vällust av Jzero, jag myser till Novim's Nightmare och jag dansar nästan till Home. I min mening en av karlns bästa plattor^¹ någonsin.

---

¹ Ålderdomligt ord som användes istället för "album" när det handlade om musik. Vanligtvis låg dessa album på Lp-skivor, vilka var stora och platta. Därav uttrycket.

² Det är bara Lp- och Cd-skivor som snurrar när man spelar dom och stämmer inte in i det här fallet eftersom musiken spelades från en dator där den inte snurrar alls, men uttrycket hänger ändå kvar.

³ Åsyftar inte godiset.

^¹ Se 1.

Mickie James

Man kan inte bara annat än att glädjas till tårar av att Mickie James har kommit till TNA. Inte nog med att kvinnan är vacker, hon kan verkligen brottas också - vilket tyvärr ofta bortprioriteras bland kvinnliga wrestlingbrottare då man anser att det är viktigare att de ser ut som fotomodeller. Men Mickie James är duktig - riktigt duktig. Hon är dessutom inte fotomodellsmal och har tuttar stora som zeppelinare, som alla andra. Hon har den mest attraktiva dambrottarkroppen sedan ... ja, jag minns inte när. Så duktig och vacker i ett och samma paket får två tummar upp av två möjliga av mig. Go Mickie (särskilt efter WWE:s behandling av henne och hennes "viktproblem". Piggie James, någon?)!

Mickie James som göstdomare under TNA:s Bound For Glory

A Pythagoran Theory Tale

Vad gör man om man sitter i skolans bibliotek, har en stund över och alldeles strax slutar för dagen? Jo, man vänder sig om, sträcker sig efter närmsta bok i hyllan bakom sig som ser intressant ut. Det kan t.ex. vara den här boken, även om den, tryckt 1962, kan vara lite ouppdaterad.

Sedan sitter man där och bläddrar förstrött i boken medan man för en roande och underhållande konversation med fyra av sina klasskamrater och sambon till en av dom. Sida efter sida vänds upp och vänds bort utan att någon större notis tas om dem, tills världen plötsligt stannar upp, allt som sägs runt omkring blir som ett dovt brus av ljud och det enda lille läte man kan anstränga sig till att ge ifrån sig lämnar kroppen. Vad man ser är det här.

Så jaha? Varför har Trifidnebulosan i stjärntecknet Skytten en sådan inverkan på undertecknad? Vad är det för anmärkningsvärt med den? Ingenting. Egentligen. Det är bilden som helhet. Jag har sett den förut, i ett helt annat sammanhang. Bilden går att koppla ihop med en av de största och bästa musikerna någonsin; Cat Stevens. Mer konkret så går den att koppla ihop med dennes album Numbers, från 1975.

Men ... jaha? Kopplas ihop hur då? Jo, för bilden i ramen tillhör en insättning i Lp-omslaget, en insättning där själva vinylskivan ligger. Om man tar ut insättningen så blir det ett hål innanför ramen och för att det inte bara skall vitt eller svart där när man tar ut skivan så har man en bild innanför. Så när man tar ut insättningen för att ta ut Lp-skivan blottar man bilden bakom alltsammans - och det är bilden ovan! Se bara.

Det är ett sådant osannolikt sammanträffande att jag, när jag såg bilden i boken, inte visste var jag skulle ta vägen. Det lustiga är att jag kände igen den direkt, utan tvekan. Men eftersom boken är tryckt 1962 och albumet kom först 1975, och dessutom påstås handla om ett folk på en annan planet, så är det inte så underligt att man valt en sådan bild - och att det blev just denna.Men jag tycker att det var stort och, vågar jag säga det, lite häftigt.

Men å andra sidan har jag inga stora krav på vad som underhåller mig heller.

Bakslag

Undertecknad har drabbats av ett bakslag beträffande Halloween och den maskeradfest som anordnas tvärs över gräsmattan och det är detta; den Halloweenkostym som jag beställt och som jag hämtade ut idag visade sig vara för liten. Tyvärr, för det hade kunnat blivit rätt häftigt annars, men eftersom den större storleken tycks vara slutsåld så blir det inte tal om att försöka byta ut den heller. Jag får helt enkelt skicka tillbaka den och fundera ut något annat.

Frågan är bara vad. Jag har ingen reservplan. Alls.

... och så var dom bara arton

En kör av redan innan loppet ens startat, fyra försvinner innan den andra kurvan och den sjätte tappar hjulet på det andra varvet, bakom säkerhetsbilen. Sex bilar borta innan vi haft någon egentlig racing över huvudtaget ... jo, Japans Grand Prix började ju bra. Makalöst.

Felipe Massa, Ferrari, och Vitantonio Liuzzi, Force India, kör av i första kurvan.

Det skulle dröja till varv fyrtiofem (av femtiotre) innan någon annan bröt - och då var det för att motorn gav upp. Att bara en bil bryter under "riktiga" förhållanden är snudd på osannolikt, men att sex bilar försvinner så snabbt är det också - bortsett från Australiens Grand Prix 2002 då åtta bilar försvann i första kurvan.

Nåja, tre lopp kvar på säsongen och spänningen drar ihop sig!

"Vi vet inte vad yttrandefrihet är"

Det roar mig att många av de personer som retar sig på folks avsky för Sverigedemokraterna använder yttrandefriheten som ett argument. De menar - och det skall understrykas att de menar detta på fullaste allvar, vilket är det mest roande av allt - att de som demonstrerar mot och uttalar sig negativt om Sverigedemokraterna är emot yttrandefriheten. Argumentet går lite åt det här hållet.

- Vi har yttrandefrihet i Sverige. Alltså får Sverigedemokraterna säga vad de vill. De som är emot Sverigedemokraterna vill inte att de skall säga de dom säger, alltså är de också emot yttrandefriheten.

Är det bara jag som noterar klavertrampet i det resonemanget? Ty de som demonstrerar mot Sverigedemokraterna eller på något annat sätt visar sin avsky för detta parti är inte emot yttrandefriheten. De har aldrig sagt "förbjud Sverigedemokraterna att säga det dom säger". Det handlar inte om yttrandefrihet. Det har aldrig handlat om yttrandefrihet. Partiet får säga precis vad dom vill. Däremot handlar det om att människor tydligt vill visa att de inte stödjer det partiet säger och står för, vilket är en helt annan sak.

Eller skall jag förtydliga? Se om ni ser skillnaden på detta ...

- Vi tycker si och så och det här och det där!
- Så tycker inte jag att ni skall få tycka!

... och detta ...

- Vi tycker si och så om det här och det där!
- Dom åsikterna tänker inte jag ställa upp på!

Jag måste ha en till hylla

Det är roligt att få paket. Det är inte roligt att betala för dom, men det är roligt att få dom. I paketet som jag fick igår låg det en trave högst intressanta böcker som jag förmodligen aldrig kommer ha tid att läsa, vilket är synd eftersom jag så gärna, likt en tvättsvamp, vill suga åt mig all information och kunskap de för med sig. Om det var en reell möjlighet att kunna sitta hemma, beställa och läsa böcker och få betalt för att göra det så skulle jag bli så överlycklig att jag skulle börja gråta. Tiden vill liksom inte riktigt räcka till med allt som fyller ens kalender nuförtiden, med skolan, jobb och fritidsaktiviteter (läs: teater), så det skulle inte skada med någon form av omstrukturering.

Nåja, det får bli ett senare samtalsämne. Nu gällde det ju paketet och dess innehåll som hamnade i mina händer igår. Det är väl föga okänt att jag är historieintresserad. Jag är så historieintresserad att av alla tidsåldrar och epoker jag allra minst vill leva i är den jag faktiskt befinner mig i. Men kanske kan jag sitta på min kammare efter pensionen - alltså någon gång runt år 2048 - och se tillbaka på 2010-talet och tycka att det också var intressant ur ett historiskt perspektiv.

Jag svamlar, men poängen är att jag är intresserad av historia och att alla vet om det. Som historieintresserad är det således också naturligt att jag söker upp böcker i ämnet att förkovra mig i. I paketet med böcker som kom igår låg det sex stycken sådana böcker - och utrymmet i hyllan är obefintligt. Det var det redan innan. Böckerna får inte plats! Jag måste ha en ny hylla och det snabbt! Jag har tidsskrifter, skönlitterära verk och andra biografier som också slåss om plats på de två hyllplan som är över och det räcker inte till. Dessa två hyllplan är sprängfyllda så till den milda grad att jag fått ställa böcker ovanpå båda hyllorna och stapla dom lite här och var. Jag får snart panik.

Men vad var det för böcker jag fick då, kanske den nyfikne undrar? Jo, det var en biografi om Johan III som heter just det, Johan III, samt Slaveri: forntid till renässans, Slaveri: 1500 till 1800 och Slaveri: 1800 till nutid. Utöver dessa var det dessutom två böcker som fungerar som små trevliga uppslagsverk; Regenter i Sverige och Drottningar i Sverige, som går igenom alla regenter och drottningar Sverige har haft sedan Erik Segersäll och Sigrid Storråda. Då pratar vi alltså sent 900-tal och framåt, men det visste ni redan.

Jaja, vi får väl se om jag någonsin hinner läsa böckerna. Jag hoppas det, för jag vet redan vilka böcker som åker med i nästa beställning.

Same procedure as last year

Då var det klart! Outfit:en till årets Halloweenparty är beställd och klar (bör dyka upp om en vecka eller så), men det blev kostsamt. Mer kostsamt än vad undertecknad hade kalkylerat med, men det är bara att innerligt hoppas att det beryktade talesättet "smakar det så kostar det" faktiskt också bär någon sanning med sig i sitt sköte.

Annars blir jag putt!

Men det blir en rolig fest, det är jag säker på. Förra året blev en toppenkväll och det är ju alltid roligt att få klä ut sig - även fast det kostar en slant. Och ju mer man lägger ut (i pengar alltså, inte i ... jaja, skit i det), desto snyggare blir det ju. Jag menar, det är ett stort steg från att måla sig som en clown i ansiktet med vattenfärger i femte klass till att bära de kläder jag nu har beställt. Dessutom satt inte vattenfärgerna så bra den gången, vilket är rätt logiskt om man tänker efter ty vattenfärger är inte ämnade för ansikten. Men jag tänkte inte efter den gången utan trodde bara att det var en riktigt bra idé.

Ungefär som nu. Fast nu sitter den ogenomtänkta delen i prislappen och inte i det praktiskt applicerbara, vilket inte riktigt är samma sak även om mönstret av att inte tänka igenom besluten ordentligt upprepar sig. Men om man blundar för problemet och tittar åt ett annat håll så borde det ju lösa sig av sig självt. Eller?

Jag undrar vad de andra skall klä ut sig till?

Humor!

Bloggbombning, jag vet - men jag är bara tvungen att för er belåtenhet återge en dialog som har mig krampandes i soffan av skratt, dels på grund av dess absurdhet men också på grund av igenkänningsfaktorn då man själv vet hur motigt det kan vara att försöka hitta lösningar medan andra bara ser problemen.

- Hey, that's it! Let's play "Pin the tail on the donkey"!
- We haven't got a donkey.
- Well, eh ... "Pin the tail on the chicken".
- We haven't got a tail.
- Well, "Pin the sausage on the chicken"?
- We haven't got a chicken.
- "Pin the sausage on the fridge"!
- Or a pin.
- "Cellotape a sausage to the fridge"!!
- We haven't got a sausage!!
- "Put a bit of cellotape on the fridge"!!!
- It's not much of a game, is it?
- What do you mean? You have to do it blindfold.
- We haven't even got a blindfold!

Diska

Det är något terapeutiskt med att diska. När man står där med händerna i vattnet, en diskborste i ena handen och något köksredskap eller ätdon i den andra, så kommer man på något sätt inte undan sina egna tankar. Det finns ingenting som kan distrahera hjärnan; ingen dator med en massa hemsidor som bara måste läsas eller videoklipp som bara måste ses, ingen TV-apparat med underfundiga eller intressanta program som antingen roar den avslappnade hjärnan eller föder den med onödigt vetande. Det finns bara du och disken - och det är i sådana lägen som jag kan finna mig kontemplera över livets alla nycker, alla de vägar vi vandrat på som tagit oss just precis hit där vi är idag och inte någon annanstans. Vad hade skett om vi valt annorlunda vid något tillfälle?

Vilka vägar har vi tagit för att komma hit? Varför är vi just här, just idag? Kanske vet vi inte, kanske gör vi det. Kanske kan några av oss peka på en eller flera val och händelser som ändrade riktning på det kryssningsfartyg som är våra liv, som gjorde att vi fick navigera om och bort från den kurs som vi då trodde var den rätta. Kanske berodde det på det där jobbet man plötsligt fick som man inte trodde att man skulle få. Kanske kom man in på en utbildning som gjorde att man fick tänka om. Kanske träffade man den rätta och flyttade ihop och därför lade sina andra planer på is för ett ögonblick? Eller kanske var det en kombination av ovanstående; man kom in på en utbildning som ledde till ett jobb där man träffade den rätta? Vad hade skett - och var hade man varit - om man inte fått just precis det jobbet i det läget?

Eller så funderar man på småsaker som man egentligen aldrig reflekterar över annars, mest kanske för att man antingen tar dem för givet eller inte tar sig tid att granska dom närmare. Som varför kakapofågeln på Nya Zeeland glömt bort att den glömt bort hur man gör när man flyger, vem Liemannen egentligen jobbar för och om Jesus gjorde sig skyldig till gravskändning när han öppnade sin egen grav. Eller om man kan få gåshud i näsan, hur många gafflar det kan rymmas i en limpa eller hur ett tangentbord sett ut om människan utvecklats från ormen istället för från apan?

Men mest av allt står man och funderar över hur satans outgrundligt tråkigt det kan vara att diska!

Alla sorter, fulla glas

Det var förfest igår, hemma hos en klasskompis. Det var riktigt roligt och det kom mycket folk också. Dessvärre följde jag inte med flocken ut på nattklubben utan valde att gå hem istället. Dels berodde det på gamla föreställningar om att det alltid är tråkigt ute på krogen (vilket, till viss del, alltid har varit sant också) och dels berodde det på att jag helt enkelt inte var sugen. Jag hade druckit en flaska vin under kvällen, vilket för mig är något nytt och ovant. Vinet, alltså. Inte mängden. Jag kan så lite om vin att jag inte ens kan skilja på Bordeaux och ett rödvin.

Hur som helst, det sista vinet skulle prompt svepas, något som ledde till att magen inte kände så bra efter en stund. Jag mådde inte dåligt, men det var något som helt klart inte stod rätt till. Jag har dock fortfarande inte kastat upp något, så det kan inte vara det heller. Men det kan vara att jag inte hade ätit sedan mitt på dagen (vilket, just nu, är uppskattningsvis 22 timmar sedan), men jag är ingen expert på vare sig rusdrycker av druvsort eller metabolism, så jag låter det vara osagt. Kvällen var ändock väldigt, väldigt rolig och jag hoppas att flocken fick det ännu roligare på krogen. Jag gör gärna om det, om jag är välkommen.

Idag tar vi det bara lugnt; tvätt, städningen och eventuellt svampplockning. Jo, undertecknad överväger att självmant bege sig ut i skogen och plocka svamp. Världen måste ha stannat ...