Jag satt och pratade (okej, chattade) med en vän alldeles nyss och vi halkade för ett kort ögonblick in på det här med kärlek. Hon frågade om jag var kärlekskrank. Det var väl nåt jag sagt. Så jag kände efter. Kärlekskrank? Nej. Det är jag inte. Inte mer än vanligt. Jag sade det till henne.
- Kärlekskrank är man väl alltid, mer eller mindre. Men det är inte värre än vanligt eller någon annan dag [...] det får liksom vara nog nu.
Och för att förtydliga mitt ställningstagande så citerade jag den alltid så passande Cat Stevens (som jag någonstans tror var grunden till hela diskussionen, hur underligt det nu kan låta). Jag citerade hans Miles from Nowhere.
Miles from nowhere,
Not a soul in sight.
Oh yeah, but it's alright.
I have my freedom,
I can make my own rules.
Oh yeah, the ones that I choose.
Sedan skulle jag nu, i efterhand, vilja understryka alltsammans med ett annat citat från samma låt.
Miles from nowhere,
Guess I'll take my time.
Oh yeah, to reach there.
I creep through the valleys,
And I grope through the woods,
'cause I know when I find it my honey,
It's gonna make me feel good.
Man kan inte göra annat än att älska Cat Stevens.
