Operation Landsflykt

Idag I morgon inleds Operation Landsflykt på obestämd tid. Till dess att den är avslutad kommer bloggen att iaktta radiotystnad.

Den som vill ha något att göra "i väntan på", som det heter, kan stödköpa och sympatiläsa Historiska essäer. Klicka på bannern till höger.

Tack.

Det var det

Så var då julfirandet över för den här gången - i alla fall för mig. Ni andra kanske håller på fortfarande eller firar en annan dag eller firar flera dagar, vad vet jag? Och det enda jag har att kommentera över årets firande är de två julklappsrim jag författade på två paket. Om ni vill veta vad som var i dom så kan ni markera mellanrummen mellan klamrarna efter varje rim.

Rim #1
För den som går på Cocillana,
Passar det bra med romans och drama,
Snygga killar och vässade tänder,
Vackra flickor och trevande händer.
Här får du två i ett;
Tilltugg och underhållning med bett.
[filmen Twilight: Eclipse och chokladask.]

Rim #2
En kall och frusen vinterkväll,
Man och kvinna på kino, inte så formell,
Lämnar salongen för att vandra hem,
Men mystisk man förfölja dem.
Vad som sker härnäst,
Kanske ingen vet bäst.
Men vem tänkas kan,
Vara dess baneman?
Denna publikation svaren kan ge,
På detta mysterium för snart decennierna tre.
[boken Mordgåtan Olof Palme.]

I morgon är det åter till vardagen! Åtminstone för en dag. Sedan går jag i tillfällig exil.

Till er alla ...

GOD
JUL!

Historiska essäer

Nu är den här! Den inte alls på förhand utannonserade bokversionen av min egen hemsida, som innehåller följande:

1. Tjugotvå kapitel om historiska händelser och personer mellan 1700 f.Kr. och 1939, författade mellan januari och december 2010.
   
2. Femton kapitel om svensk historia, sju om världshistoria.
3. Bilder. Gud, vad bilder det är!
4. Eh ... roligt omslag?
   

Nu kanske vän av ordning undrar varför man skall behöva kasta ut sina surt förvärvade slantar på den här publikationen när man kan läsa allt gratis på hemsidan? Ja, det ... är en bra fråga. Kanske mest för att boken är betydligt mer redigerad än hemsidan och (med viss reservation) fri från stavfel och annat äckel? Eller varför inte bara för att stödja författaren och dennes hårda arbete?

Så nu måste ALLA stödköpa och sympatiläsa boken, vare sig man vill det eller inte! Men var köper man den då? Jo, här såklart! Så klicka på länken och köp, köp, köp!

Find Out About Love

Where Are You?

Life Still Goes On (I'm Lonely)

Hink

Det är redan den artonde december och i och med det endast sex dagar kvar till julafton. Känner jag av den minsta lilla julstämning? Nej. Faktum är att jag är förvånad över att december gått så fort och att det bara är sex dagar kvar till den tjugofjärde. Personligen ser jag mest fram emot den tjugosjätte, för då går jag i temporär landsflykt ett tag. Det skall bli skönt och roligt och allt däremellan.

Det är lov nu. Sista dagen i skolan före lovet var igår, vilket märktes eftersom det knappt var någon där. Det har märkts hela veckan, men framför allt igår. Och i torsdags. Men då var det ju torsdag och dagen efter lill-lördagen, så dom som inte kan hålla sig från att supa på veckorna var hemma med baksmälla då. Det brukar vara så, vilket är hur patetiskt som helst. Jag begriper inte hur alkohol kan locka så mycket att man låter det gå ut över sina dagliga åtaganden. Spar det till helgen, är mitt tips.

Hur som helst, avslutningen på skolterminen blev riktigt bra eftersom jag fick undan en del arbeten som var kvar att göra; historiearbetet kom in en dag innan deadline och de två arbetena jag hade kvar i svenskan lämnades in i torsdags och fredags, vilket betyder att jag har ryggsäcken tom när vi efter lovet går in på nya områden och nya ämnen. Femton arbeten av femton möjliga! Hur skönt som helst.

Flitigt arbete i skolbiblioteket. Bilden stulen från Linda. Stäm mig.

Men helt arbetsfri blir jag inte. Jag skall titta igenom senaste provet i både svenskan och religionen under lovet och svara på det jag kan. Sedan lämnar jag in det efter lovet och ser om det åtminstone lite grand kan reparera den skadan som uppstod i och med jag missade dom när dom skulle göras. Lägg då också till att vi skall göra ett arbete i engelskan som skall redovisas första veckan efter lovet, både skriftligt och muntligt, och man inser att det inte direkt går att sitta på fingrarna alla tre veckorna. Som tur är så måste jag inte klara engelskan får att få högskolebehörighet. Det är bara roligt att läsa nu när jag ändå har tiden och möjligheten, precis som med historian.

På tal om historia så satt jag får någon kväll sedan på en bokförsäljningshemsida och gjorde en egen önskelista, som det hette. För mig är det mer en kom ihåg-lista över de böcker som jag en vacker dag skulle vilja äga, men det får heta vad det vill; listan finns i alla fall och ett snabbt överslag visar att listans hela innehåll skulle kosta mig över 3,500 kronor att införskaffa - vilket är en lustig siffra eftersom bara avdelningen för teologiska skrifter i drottning Kristinas privata bibliotek låg på mer än 3,500 böcker. Mindre viktigt vetande, jag vet, men jag kan ändå inte köpa dessa böcker nu (de på listan, inte Kristinas) eftersom jag lovat en god vän att prioritera inköpet av en spelkonsol så att vi kan spela med varandra över internet. Dessutom tänkte jag ändå på lovet fokusera på att läsa de böcker jag behöver för att kunna fortsätta med mitt eget bokprojekt, så jag behöver inte heller av den anledningen köpa böckerna på listan eftersom de ändå förblir olästa ett tag framöver.

Igår satt vi och spelade lite spel hemma hos en annan god vän och gjorde en egen variant av spelet Med Andra Ord (vi spelade Med Andra Ord, fast med ordbrickor från ett annat spel) och det absolut roligaste ögonblicket kom när personen som just då drog brickorna ropade "motsatsen till spade". Vi andra dog.

Ordet var "hink".

Stratego

Ett av de kanske mest förbisedda strategispelen, trots sin klassiska stämpel (det släpptes första gången 1947), är Stratego - kanske för att det bara kan spelas av två personer. Det finns visserligen en variant för fyra personer också, originellt nog kallat för Stratego 4, men detta tycks vara rätt okänt.

Men vad är då Stratego? Det är som sagt ett strategispel med ett krigstema och har vissa likheter med schack i sättet man spelar. Varje spelare har en identisk uppsättning pjäser; en fältmarskalk, en general, två överstar, tre majorer, fyra kaptener, löjtnanter och sergeanter, fem minröjare, åtta spejare, en spion, sex bomber och en flagga. Målet med spelet är att försvara sin egen flagga samtidigt som man skall hitta och erövra motståndarens.

Spelplanen är slagfältet och mitt på densamma finns två hinder i form av små sjöar. Bortsett från dessa är det fritt fram att avancera sina trupper mot motståndaren och attackera efter bästa förmåga, men det finns ett aber, vilket är detta; innan spelet börjar har spelarna placerat ut pjäserna på sin sida av brädet med deras "ryggar" mot motståndaren. Man har således ingen aning om vilja pjäser som motståndaren har var - det är här strategin kommer in, för varje pjäs rangordnas in efter ett system från ett till tio, där ett är högst (i vissa varianter är tio högst, så ta reda på vilket som gäller innan ni börjar spela). När man attackerar en pjäs visar båda vad de anfaller med för nummer och lägst siffra (högst ranking) vinner. Den som förlorar får ta sin pjäs av brädet.

Rangordningen är som följer; fältmarskalken (1) tar generalen (2) som tar överstarna (3) som tar majorerna (4) som tar kapterna (5) som tar löjtnanterna (6) som tar sergeanterna (7) som tar minröjarna (8) som tar spejarna (9) som tar spionen (10). Men spionen är i sin tur den ende som kan ta fältmarskalken och om det blir oavgjort i rankingen (om t.ex. en sergeant försöker attackera en sergeant) så tas båda bort från brädet. Bortsett från rankingen kan pjäserna förloras på ytterliggare ett sätt och det är de sex bomberna som varje spelare förfogar över. De enda pjäser som kan plocka bort bomberna är minröjarna; resten förloras om de försöker ge sig på dom, inkluderat fältmarskalken. Och självklart måste man inte ha en major får att ta t.ex. en kapten; så länge den egna rankingen är högre än motståndarens så har man vunnit striden.

Varje runde får spelarna flytta en pjäs i taget ett steg framåt, bakåt eller åt sidan. Aldrig diagonalt och en pjäs får inte gå fram och tillbaka mellan samma rutor på brädet mer än tre rundor i rad. Undantaget är spejarna, som får flytta så långt de kan i ett enda steg, samt bomberna och flaggan som aldrig får flyttas när spelet väl börjat. Så strategin i spelet handlar om att ta reda på vilka pjäser motståndaren har var eftersom de inledningsvis är dolda, försöka minnas detta och sedan utnyttja informationen för räkna ut var flaggan är. Eftersom den inte får flyttas kan det vara en tanke att försöka hålla koll på vilka pjäser motståndaren ännu inte rört på ... och enda gångerna pjäsernas rang avslöjas är när det sker en attack, men sedan vänder man på dem igen så att motståndaren bara ser "ryggen". Då är det upp till dig att minnas dess ranking även efter att motståndaren flyttat runt pjäsen så att du kan attackera den med en av högra ranking, om möjligt.

Uppställningen i början är minst lika viktig som all annan strategi. Om man bara har lågrankade pjäser i fronten kommer man sannolikt inte långt in i motståndarens linjer, men man vill heller inte ha alla högrankade pjäser borta från den egna sidan så att flaggan är dåligt försvarad. Det gäller således att ha en bra balans mellan anfall och försvar samtidigt som man försöker läsa av motståndarens spel och minnas var han har sina pjäser. Precis som i schack handlar det om att manövrera ut motståndaren, lura in honom eller henne i fällor så att man kan bli av med deras högrankade pjäser så fort som möjligt. Men det är ändå inte en bra idé att ånga på med sin fältmarskalk bara för att den enda pjäsen som kan rå på den är en ensam spion, för om man inte röjt undan de sex fientliga bomberna kan det gå riktigt illa, om man har otur.

Stratego gör verkligen skäl för namnet eftersom alla drag bör tänkas igenom noga innan dom görs, redan när det handlar om var man placerar flaggan och sina övriga pjäser innan spelstart. Men trots att det kan förefalla komplicerat med rankingen mellan pjäserna och undantagsreglerna så är det förvånansvärt lätt att lära sig spelet. Det är däremot betydligt svårare att lära sig bemästra det, men vilket spel är inte det?

Jag tycker att Stratego är roligt och utmanande eftersom alla slumpmoment är borta. Det finns inga tärningar som i Risk som avgör utgången av en attack och det är du själv som bestämmer var pjäserna skall stå, hur de skall flyttas och när. Det gäller att veta när man kan anfalla, när man skall försvara och vilka pjäser man kan offra när. Det enda man kan skylla på när man förlorat är den egna taktiska förmågan och det enda man klaga på är sina egna misstag - eller inse att motståndaren helt enkelt hade bättre placering, bättre strategi och taktik och gjorde mindre misstag.

Exakt hur lång tid spelet tar att spela går inte att säga. Ett parti schack kan ta fem minuter eller flera dagar, beroende på vilka som spelar och hur snabba de är på att göra sina drag. Likadant är det med Stratego, men om man bara är två som skall spela ett spel så varför inte ge det en chans?

Flygfoto över slagfältet och de båda stridande trupperna i Stratego.

Uppdatering: Stratego har i sin originalutformning lite av napoleansk känsla, men det finns nyare varianter av spelet som måhända lockar mera, som t.ex. Star Wars-, Lord of the Rings-, Marvel Heroes- och Narniaversioner, för att nämna några.

Överarbetar much, del 2

Minns ni den gången då jag berättade att jag skrivit ett arbete i historia på elva datorskrivna sidor trots att kravet låg på minst tre? Inte? Nåja, det gör detsamma - jag har precis påmint er. Hur som helst, nu har jag gjort det igen, men den här gången utan att tillverka egna släktträd över tre kungahus och ett furstendöme som alla hör ihop och utan att tillverka egna kartor. Den här gången skulle vi skriva minst fem sidor.

Jag?

Jag skrev femton. Datorskrivna.

Det inkluderar visserligen ett försättsblad samt innehålls- och källförteckning, så egentligen är det bara tolv sidor. Om nu det är en förmildrande omständighet. Och om man vill sätta det i perspektiv kan man ta i beaktande det faktum att ett annat historiearbete som blev exakt två datorskriva sidor (utan bilder) blev fyra och en halv sidor handskrivet. Dessa tolv sidor hade således blivit tjugosju handskrivna sidor.

Två dagar till jullov. Det tycker jag att jag förtjänar.

Hamada

För ett tag sedan skrev jag om kvinnlig wrestling och nämnde TNA och att de till skillnad från WWE anställde brottare på grund av talang och kunskap och inte bara på utseende. Ett av namnen jag glömde nämna var Hamada, en japansk-mexikansk kvinna som vuxit upp i en brottarfamilj (fadern är Gran Hamada) och som är lika mycket skolad i den japanska brottningsstilen som den mexikanska.

Anledningen till att jag glömde nämna henne är inte så konstig eftersom TNA knappt använt henne på länge, vilket är riktigt underligt med tanke på hur duktig hon är. Faktum är att hon knappt använts alls under hela året och nyligen har TNA meddelat henne att hennes tjänster inte längre behövs. Detta är mycket tråkigt, särskilt med tanke på att hon är vida överlägsen t.ex. Velvet Sky, Madison Rayne och Angelina Love, som alla fått brottats otroligt mycket.

Hamada fick bli TNA:s Tag Team-världsmästare tillsammans med Awesome Kong i januari då de besegrade de första mästarna Sarita och Taylor Wilde. Men i mars försvann Kong från TNA, bältet blev vakant och Hamada fick aldrig chansen att försvara det. I juli vann hon bältet igen, den här gången tillsammans med Wilde, men inte heller den här gången fick hon chansen att försvara det då hon fick lämna TNA i början av december. Det måste vara aningen unikt att vara en tvåfaldig Tag Team-mästare som aldrig ens fått försvara bältet och som därmed aldrig förlorat det i ringen ... och jag sörjer att Hamada inte utnyttjats på rätt sätt av TNA och att hon inte längre är kvar; hon kunde verkligen brottas!

Och varför envisas med att ha en Tag Team-division för damer när den inte utnyttjas? Varför kora nya mästare i juli om de inte fått försvara bältena en enda gång på TV eller på Pay-Per-Views fem månader senare?

Hamada har fått mig att tänka till. ODB (tydligen en förkortning för One Dirty Bitch) är också borta från TNA. Hon var också duktig. Vad beror detta på? Kong, ODB, Hamada ... det var i alla fall tur att TNA förhandlade fram ett nytt kontrakt med Tara när hennes gick ut tidigare i år, men jag vill gärna se den ovannämnda trion återvända!

Och ännu en uppdatering; det ryktas också om att Taylor Wilde, som jag skrev så gott om senast, inte längre är kvar i TNA. TNA:s hemsida säger annorlunda, så vi får hoppas att ryktet bara är ett rykte.

No time

No time left for you,

On my way to better things.

No time left for you,

I found myself some wings.

No time left for you,

Distant roads are callin' me.

No time left for you.

No time for a summer friend,

No time for the love you send.
Seasons change and so did I,
You need not wonder why.
There's no time left for you,
No time left for you.

No time left for you,

On my way to better things.

No time left for you,

I found myself some wings.

No time left for you,

Distant roads are callin' me.

No time left for you.

No time for a gentle rain,
No time for my watch and chain.
No time for revolving doors,
No time for the killin' floor.
There's no time left for you,
No time left for you.

R.I.P. Tom Walkingshaw

Tom Walkingshaw
1946 - 2010

Brädspel

Det blev brädspel hos brodern idag, vilket var riktigt roligt och trevligt. Hur det gick? Jo, för undertecknad gick det riktigt, riktigt bra! Eller vad sägs om dessa resultat?

1. Carcassonne - en tredjeplats, en ynka poäng bakom tvåan.
2. Cartagena - fick bara en pirat i båten innan den seglade iväg.
3. Cartagena - fick revansch efter matpaus och vann med kniven mot strupen.
4. Bohnanza - vann med totalt 22 guldmynt.
   
5. Times - segrade med klar marginal i ett roligt parti.

60% vinster. Jag säger inte att jag är bäst ... men jag säger att jag är Daniel Sundström, sedan får du räkna själv.

Fyrtiotvå

Om tar bort alla bilder, kastar in en sidbrytning efter alla artiklar och ger var och en en enkel rubrik så tar alla mina historiska texter på hemsidan upp hela 42 A4-sidor.

Jag vet inte på vilket sätt det är viktigt, men jag ville bara tala om att jag åtminstone gjort någonting idag - som att ta reda på det där.

Cartagena

Cartagena är ett brädspel som kom ut första gången år 2000 och som är baserat på en verklig flykt från ett fängelse i Cartagena 1672 då en ansenlig mängd pirater och sjörövare lyckades bryta sig ut. I spelet, som kan spelas av upp till fem spelare, skall varje spelare få sina egna sex pirater ut ur grottan och fram till den väntande roddbåten, som leder till friheten.

Men vid en närmare granskning så är det inte fullt så enkelt som det låter. Grottan är markerad med ett otal symboler i sex kategorier - hattar, flaggor, romflaskor, pistoler, svärd och nycklar - och genom att spela ut kort med dessa symboler flyttar man sedan en av piraterna till närmsta lediga plats med samma symbol. Skulle den platsen dock vara upptagen av en annan pirat så får man hoppa vidare till närmsta lediga plats med samma symbol längre fram. Med lite tur är det alltså fullt möjligt att ta sig från ena änden av grottan till den andra i ett enda hopp.

Varje spelare har upp till tre drag på sig i varje runda och har två val; antingen flyttar man sina pirater framåt genom att spela ut kort eller så flyttar man sina pirater bakåt. Varför skulle man vilja flytta dom bakåt? Jo, för när spelet börjar så får varje spelare sex kort på handen, vilket inte är i närheten av vad som krävs för att få alla sex piraterna genom grottan och ut på andra sidan. Enda möjligheten att få nya kort är att flytta en av sina pirater till närmsta upptagna ruta bakom han eller henne (pjäserna är könlösa, så man får bestämma själv om man vill). Flyttar man bakåt till en ruta där det står en pirat får man ett nytt kort och står det två pirater där redan så får man två nya kort. Det kan dock aldrig stå mer än tre pirater på samma ruta. Gör det det men man ändå vill eller måste backa så får man backa till närmsta upptagna ruta längre bak.

Som spelare måste man således såra sig själv för att hjälpa sig själv; om man inte backar får man inga nya kort och kan heller inte senare avancera. Sedan är det en fråga om taktik; vill man sprida ut sina pirater och låta en eller två sticka iväg långt från de andra och eventuellt tvingas backa hur långt som helst eller vill man få in alla piraterna i grottan så fort som möjligt och hålla ihop gruppen? Den som först får alla sex piraterna i den väntande båten har vunnit.

Svårare än så är inte spelet. Det finns dock två olika regler beträffande draghögen; antingen har man en vanlig draghög där man drar "blinda" kort utan att veta vad man får eller så lägger man upp tolv kort på bordet som alla ser och där man tar upp korten från ett visst håll hela tiden. När de tolv korten är borta läggs tolv nya upp. Med den regeln kan man planera ännu mer eftersom man vet man själv kommer att få för kort om man väljer att ta upp några (och vad nästa motståndare får). Den ena, med den "blinda" högen, gör spelet mer beroende på turen medan det andra spelsättet sätter skickligheten på prov. Roligt är också att de olika reglerna har namn som Tortuga och Jamaica.

Spelpjäserna är i trä och enfärgade, vilket kanske inte är så upphetsande, men det fungerar. Spelbrädet är desto roligare eftersom det är uppdelat i sex olika delar som kan vändas och pusslas ihop som man vill. Man kan därför få olika spelplaner varje gång och om man vill ha ett snabbare spel så kan delar av den tas bort.

Jag har ännu haft tillfället att spela Cartagena ordentligt, annat än en gång med mig själv för att lära mig reglerna och en halv gång med min lillasyster som vi inte hann avsluta. Men med fem spelare och potentiellt sett trettio pirater i grottan samtidigt kan det bli ett minst lika kaotiskt som underhållande spel! Speltiden är förhållandevis kort och Cartagena känns som ett utmärkt "lättviktarspel" som inte är allt för komplext och som dessutom är lättsamt och roligt.

En fortsättning finns i Cartagena 2 där man skall ta sig iland på en ö och vara först fram till sjörövarnästet. Spelmekaniken är densamma.

Pirater i båten i Cartagena

UFO

Jag har hittat en ny TV-serie som jag vill ha.

Saritaylor James

Jag måste bara få säga att det ibland är roligt att vara wrestlingfan. Visst, själva produkten är inte var den en gång varit oavsett om du tittar på WWE (World Wrestling Entertainment) eller TNA (Total Non-Stop Wrestling) - mexikansk och japansk brottning uttalar jag mig inte om eftersom jag inte är så insatt i dessa- men det finns unga brottare idag som verkligen har talang och som jag tycker om att se. Historiskt sett har damsidan alltid varit svag, mest på grund av den helt enkelt inte fått lika mycket utrymme som männen, trots att det funnits otroligt duktiga kvinnliga brottare. Wrestlingförbund med enbart kvinnliga brottare har kommit och gått, men de har sällan överlevt särskilt länge; Women of Wrestling (WOW), Gorgeous Ladies of Wrestling (GLOW) och GAEA Japan är några exempel på förbund som inte överlevt.

Problemet idag är dock inte det att dambrottningen inte får utrymme. Både WWE och TNA har egna damdivisioner och sedan mitten på nittiotalet har WWE haft ett permanent mästarbälte för sina kvinnliga brottare. Före det fanns det visserligen en damtitel i WWE men det användes väldigt sporadiskt och sällan. De tvingades till och med ta in japanska dambrottare för att kunna låta sin egen dammästare kunna gå matcher de få gånger hon fick möjligheten - se bara på Alundra Blayze. Nej, problemet idag är snarare det att de kvinnor som är med och brottas ofta inte är särskilt kunniga eftersom utseendet prioriteras mer än talang och kunskap. Detta är särskilt påtagligt i WWE där deras dambrottare verkar rekryteras från underklädeskataloger snarare än wrestlingskolor - vilket jag faktiskt tror har hänt - och där de sedan kläs i minimala och utmanade kläder innan de skall "brottas". Dessutom produceras det tonvis med WWE-DVD:er där deras dambrottare får visa upp sig i bikinis - vad nu det har med wrestling att göra?

Tro nu inte att TNA är raka motsatsen. TNA lider av samma problematik, men det finns faktiskt några förmildrande omständigheter hos dom; de satsar faktiskt inte enbart på utseendet utan även på förmågan att kunna brottas. Awesome Kong var en stor kvinna, men hon kunde brottas och därmed fick hon också bli världsmästare i TNA:s damdivision flera gånger. Sedan finns det förstås de som är raka motsatsen, som Lacey Von Erich. Hon anställdes enbart på grund av sitt utseende (och sitt berömda efternamn), men hennes tid i ringen blev också begränsad och hon är numera inte ens kvar i förbundet. Och Madison Rayne, Velvet Skye och Angelina Love? Tja, de spelar ju visserligen på sitt utseende, men de är faktiskt rätt duktiga på vad de gör så jag har visst överseende med det. Och TNA anställer även "gamla" dambrottare. Jag formulerar mig så eftersom dom har anställt Tara som är skyhöga(!) trettionio år gammal. WWE skulle aldrig anställa en kvinna i den åldern, men TNA inser att Tara är en brottare i första hand och dessutom en väldigt bra sådan. Så hon får anställning.

Men för att göra detta utdragna och utsvävande inlägg kortare; anledningen till att det är roligt att vara wrestlingfan just nu - och i synnerhet ett fan av TNA - är att tre av mina favoritbrottare på damsidan numera huserar där. Inte nog med att man har Tara, som vet vad hon håller på med, så har man även Taylor Wilde, Sarita och Mickie James. Jag har alltid gillat Wilde eftersom hon från första början imponerade på mig i ringen. Sarita är egentligen ännu bättre, men har en helt annan stil eftersom hon brottats mycket i Mexico. Och Mickie James?

Innan jag går vidare med Mickie James så bör en fråga i det här ämnet belysas först; det är svårt att som man tala om att man gillar kvinnliga dambrottare utan att folk automatiskt antar att det beror på att man attraheras av dom och tycker att dom är sexiga och snygga och allt däremellan. För min del är det precis tvärtom; jag var inte alls särskilt attraherad av t.ex. Awesome Kong men jag tyckte om henne i alla fall eftersom hon var duktig på att brottas - vilket är vad wrestling handlar om! Hon är inte kvar i TNA numera, men att hon lämnade förbundet berodde på att hon och TNA inte kunde överens om hennes lön och alltså inte på grund av hennes vikt, utseende eller ålder. Att hon inte anlitades av WWE så snabbt det bara gick är sorgligt, för det berodde sannolikt på att hon inte passade in i deras fotomodellsbild av hur en dambrottare skall se ut. Jag gillar Tara också av samma anledning, men jag är inte alls attraherad av henne.

Samma sak gäller Taylor Wilde och Sarita. Om vi ändå pratar attraktion och utseende så är är visserligen Wilde och Sarita mer tilldragande än t.ex. Tara, men jag hade aldrig tyckt om dom som dambrottare för det om det visat sig att de inte kunde brottas. Jag tycker att Sarita är alldeles för smal för att vara min typ, medan Wilde är mer åt mitt håll utan att för den sakens skull komma nära. Vilket för oss åter igen till Mickie James. Jag såg henne för första gången i WWE för några år sedan och gillade henne direkt och det av två anledningar; dels för att hon kunde brottas och dels för att hon inte såg ut som alla andra WWE-dambrottare (eller TNA-dambrottare med, för den delen). Vad menar jag med det? Enkelt. James ser ut som en kvinna. Med kurvor. Hon är smal, men hon har kurvor. Vilket för mig är attraherande. Problemet var bara att WWE inte tyckte likadant och mer eller mindre mobbade henne för hennes "viktproblem". Andra dambrottare fick reta henne för hennes utseende och kalla henne för Piggie James, men det var inte bara en storyline, det var WWE:s sätt att pika henne.

Nu är James i TNA och ingen är lyckligare för det än jag! Här har vi en talangfull och vacker kvinna som kan brottas och att folk ens kan komma på tanken att påstå att hon är tjock är över mitt förstånd - men det bottnar i att man är så van med att se taniga bimbos med stora tuttar, så i jämförelse ser hon fylligare ut. Men faktum är att hon har en figur som många skulle döda för. Så med James, Wilde och Sarita bland sina brottare så ser jag faktiskt fram emot att se dambrottning numera. När jag följde WWE bävade man inför det eftersom det oftast bara blev kattskit av hela fadderullan. Och Tara är pricken över i:et som gör TNA:s damdivision vida överlägen WWE:s dito.

Sedan skall vi ju komma ihåg att även Sarita, Wilde, Tara och James alla är brottare av sin tid, vilket tyvärr alltför ofta innebär att ett visst mått av sexighet är ett måste, även i TNA. Men grundstenen vad gäller dambrottning bör ju vara att de först och främst skall kunna brottas - och så länge de kan det så räcker det för mig!

Den som vill se en match mellan Mickie James och Sarita kan hänvisas till den här länken.

Ett till Lotus-stall?

Till årets säsong gjorde Lotus comeback i Formel 1 efter fjortons års frånvaro. Eller snarare; namnet gjorde comeback. Team Lotus, som grundades av Colin Chapman och som gjorde debut i Formel 1 i slutet av 1950-talet försvann helt 1994 och namnet ägs numera av Lotus Cars som i sin tur ägs av Proton som i sin tur ägs av den Malaysiska staten. När så det malaysiska stallet gjorde debut 2010 hette man Lotus F1 Racing - och inte Team Lotus. I slutet av säsongen meddelade man dock att man köpt rättigheterna till namnet Team Lotus och att man skulle använda sig av det namnet från och med 2011.

Fullt så enkelt var det dock inte. Group Lotus, i vilken jag antar att Lotus Cars ingår eftersom det också ägs av Proton, motsatte sig Lotus F1 Racings rätt att kalla sig för Team Lotus eftersom dom ansåg att rättigheterna till namnet inte var köpta och vill göra allt de kan för att skydda sitt namn. Lotus F1 Racing har ändå ansökt om att vara med i 2011 års säsong som Team Lotus, men hela ärendet skall upp i domstol och vem vet hur utgången blir där.

Men som om detta inte vore nog har Renault beslutat sig för att sälja sina aktier i sitt eget stall Renault F1 till Genii Capital varpå Genii Capital slutit ett avtal med Group Lotus som innebär att stallet numera ägs till lika stora delar av Genii Capital och Group Lotus. Renault kommer att bistå med motorer och teknologisk- såväl som ingengörsexpertis. Stallet kommer därför att ha Renault som chassinamn (på samma sätt som McLaren använder sig av Mercedes som sitt chassinamn) och namnet på stallet blir därför hädanefter Lotus-Renault GP. Man kommer dessutom att hedra samarbetet mellan Lotus och Renault på 1980-talet genom att använda ett liknande färgschema nu som då; svart och guld. I och med att Group Lotus nu själva är direkt involverade i stallet är detta den fullständiga comebacken för det stall som gick i konkurs 1994 då Lotus F1 Racing bara använde sig av namnet på licens från Group Lotus och Proton.

Men hur det blir med Lotus F1 Racing/Team Lotus vette tusan eftersom dom också hade tänkt tävla i svart och guld och med Renault som motorleverantör ... men klart är i alla fall att det ser ut att bli två stall i Formel 1 nästa år som bär namnet Lotus.

Den som myntade uttrycket "Formel 1-cirkus" visste inte hur rätt han eller hon hade.

Lotus-Renault GP

Bachman-Turner O ... Yeah!

Ända sedan högstadietiden, när jag gick bärsärkagång genom faderns Lp-samling, har jag gillat 70-talsrockarna Bachman-Turner Overdrive (senare i karriären bara B.T.O.). Många har hört talas om dom och ännu fler har hört dom utan att kanske veta att det är dom; You Ain't Seen Nothing Yet är ju en klassiker som brukar finnas med på de flesta samlingsplattor med 70-talsrock.

Hur som helst, under årens lopp har andra band varit större favoriter än B.T.O., som t.ex. Creedence Clearwater Revival, Steppenwolf, Cat Stevens och Europe och under den senaste tiden Grand Funk Railroad och Kansas, men nu är jag helt såld på B.T.O. Jag kan inte förklara det, men jag kan spela deras album om och om hela tiden och oftast är det ett och samma album som går i evigheter innan jag byter till nästa. På något sätt är det lite nostalgiskt att gå tillbaka och lyssna på sådant som man spelade av på kassettband i fjortonårsåldern (det är i mitten av nittiotalet, för er som räknar) och jag antar att anledningen till att B.T.O. fungerar så bra är för att det är en enkel och rättfram form av rockmusik; fyra personer, trummor, en bas, två gitarrer och två sångare med olika stilar - lägg sedan på tunga rockriff och underbara gitarrsolon och du har B.T.O. Enkelt, svängigt och förjäkla bra.

För tillfället är det Street Action från 1978 som går på repeat. Här är det visserligen också två sångare även om en av grundarna, Randy Bachman, slutat (Jim Clench ersatte honom). Men det är ändå ett ohyggligt bra album, vilket visar att Randy inte var oersättlig - om än ruggigt bra han också. Dessutom är plattan en tillbakagång till deras tidigare tyngre musik, vilket kanske är varför den fungerar så bra. Nu är det inget fel på Freeways (1977) eller Head On (1975) heller eftersom dom innehåller några fantastiska låtar, men Street Action låter lite mer som Four Wheel Drive (1975) och Not Fragile (1974).

Jag antar att det ligger en poäng här någonstans, men jag har svårt att finna den. Kanske är poängen att bra musik aldrig dör. Kanske är poängen att det ibland är skönt att söka sig bakåt i tiden och bli nostalgisk. Kanske är poängen att det bara är skönt att sätta på enkelt och okomplicerad rockmusik och rensa skallen. Fast det är klart, för ett tag sedan var jag helt insnöad på Cat Stevens - igen - så det sista argumentet kanske inte håller eftersom Stevens knappast kan beskyllas för att göra rockmusik. Ibland är det dessutom Dire Straits som gäller för hela slanten. Kanske är det så att Stevens tilltalar mig på grund av texterna, Dire Straits på grund av melodierna och B.T.O. på grund av tunggunget. Jag vet inte. B.T.O. har bra texter även dom, Stevens har också bra melodier och Dire Straits kan rocka på rätt bra dom med, så man kan nog inte generalisera så heller.

Men mest kanske det handlar om att jag kan identifiera mig med B.T.O. Stevens osar singer/songwriter-talang med sina texter, sin musik och sin sångröst och Mark Knopfler i Dire Straits är ett geni på gitarren utan dess like. Lite som Zeus, Hera och Afrodite var för grekerna; gudar. Ouppnåeliga. Men B.T.O. är simpla. Enkla. Rakt på. Och sångröster? Nja, C.F. Turner har ju en tendens att skriksjunga mer än skönsjunga, men det bevisar bara att det går att få till det fruktansvärt bra utan att vara en "riktig" sångare. Och det är så jag upplever mig själv; simpel. Enkel. Rakt på. Jag vet inte om det stämmer.

Men B.T.O. kan varmt rekommenderas. Jag satt under gårdagen och spelade dom i skolbiblioteket för min käre klasskamrat utan att få protester kastade i ansiktet, så det får man ju se som en framgång. Helt värdelösa kan de ju inte vara i sådant fall. Jag undrar om folk skulle bli glada över att få The Absolutely, No Questions Asked, Very Best of Bachman-Turner Overdrive According to Daniel Sundström i julklapp?

Bachman-Turner Overdrive
Randy Bachman, Blair Thornton, Robbie Bachman, C.F. Turner

Uppdatering: den som söker han finner. Tydligen har Randy Bachman och C.F. Turner återförenats som Bachman & Turner. I september släppte de nytt album med samma namn. Här ett liveklipp där de framför en av albumets låtar; Moonlight Rider. Randy till höger, Turner till vänster. Förresten; Randys son, Talmage "Tal" Bachman, är också musiker. 1999 släppte han hiten She's So High.

Innuendo

BANG! BANG!

I ren panik kastar jag ut handen och trycker av SMS-signalen på telefonen. Klockan är strax efter nio på morgonen och jag har precis väckts ur min drömsömn med ett ryck. Nyvaken, förvirrad, trött och med grus från John Blunds sandlåda i ögonen tar jag upp mobiltelefonen och läser meddelandet.

Kom hit och tryck på mig.

Om jag får gissa så delade jag nog under de närmsta två minuterna ansiktsuttryck med katten från den där bredbandsreklamen. Men när allt hade retts ut så såg jag mest ut som Tackleberry i första Polisskolan-filmen när han inser att det varit skottlossning och att han missat den ...

Hint: problematiken ligger i var man lägger betoningen. Min sömndruckna hjärna lade den på "på", men det visade sig att den skall ligga på "tryck". Det gör inte mig till en sämre människa för det. Eller?

Best of the 60's

Minns ni min filmlista över de bästa filmerna från 1950-talet som fanns i min ägo (läs den här annars, om ni missat den)? För här kommer listan över de bästa filmerna från 1960-talet som ni hittar i mina hyllor!

Let's go!

#5 - 2001: A Space Odyssey (År 2001 - Ett Rymdäventyr), 1968
Stanley Kubricks mästerverk efter Arthur C. Clarkes roman med samma titel och från samma år. Filmen är en av alla de som nämns i samma andetag som "den skall man bara ha sett" - och visst, så är det också, men den kan upplevas som aningen seg och långdragen för den som inte är på det rätta humöret. Filmen handlar om besättningen på Discovery One, ett rymdskepp på väg till Jupiter. Två av besättningsmedlemmarna, David Bowman och Frank Poole, är vakna medan de resterande tre är nedsövda. Med sig har de också skeppsdatorn HAL-9000, som sköter om hela skeppen och som är så intelligent att Bowman och Poole kan prata med honom och spela schack med honom. Men när HAL börjar misstänka att Bowman och Poole tror att det är något fel på honom början underliga saker hända. Filmen är stundtals mystisk och svår att förstå - kanske underlättar det om man läst boken - men den är ändå väldigt bra och annorlunda i sitt sätt att berätta historien. Valet att använda klassisk musik istället för nykomponerad filmmusik gör att 2001: A Space Odyssey står ut ännu mer.



#4 - Grand Prix, 1966
För den som tycker om Formel 1 och racingfilmer är detta den ultimata filmen över alla andra. Andra racingfilmer om andra motorklasser har gjorts, men ingen har varit så bra som Grand Prix. Filmen utspelar sig under (den fiktiva) F1-säsongen 1966 och kretsar kring några av förarna och deras liv så väl på som vid sidan av banan. Privata relationer ställs i kontrast med det farliga livet som F1-förare på 1960-talet, med allt vad skador och död heter, samt den ömsesidiga respekten mellan förarna. Med skådespelare som James Garner, Yves Montand, Eva Marie Saint, Toshiro Mifune och Brian Bedford är filmen snudd på ett mästerverk - och racingscenerna är underbara att se, dels för att man får se hur några av banorna såg ut på den tiden och dels för att de är bra regisserade. Sedan skadar det heller inte att riktiga F1-förare, som t.ex. Graham Hill, Phil Hill och vår egen Joakim Bonnier, användes för att filma racingscenerna och att de dessutom syns i bakgrunden vid många tillfällen i filmen gör den bara roligare att se.



#3 - Planet of the Apes (Apornas Planet), 1968
Baserad på Pierre Boulles roman La Planète des Singes från 1963, även om det inte finns många likheter mellan filmen och boken (Planet of the Apes från 2001 är mer lik i de avseendet). Fyra astronauter kraschlandar med sitt rymdskepp i en sjö på en planet de inte känner till eftersom de varit nedsövda på konstgjord väg under resan. Tre av dom överlever kraschen och lyckas ta sig upp ur vattnet. Framför dom finns inget annat än ödemark helt utan vegetation, men för att överleva tvingas de till en lång vandring. Snart nog stöter de på först vegetation och sedan annat liv; människor. Men människorna beter sig som vildar och kan inte prata - och vad värre är; de jagas av högre stående varelser med kläder, skjutvapen och hästar; apor. Två av astronauterna dödas och George Taylor, spelad av Charlton Heston, är ensam kvar i kampen för överlevnad. Filmen blev en stor succé och fick även fyra uppföljare, men ingen av dessa är lika bra som denna. Heston är en utmärkt skådespelare och filmens budskap, som blir tydligt i slutet, är tänkvärt. Dessutom kan man inte låta bli att imponeras av kostymerna!



#2 - Jason and the Argonauts (Jason och Det Gyllene Skinnet), 1963
Man skall inte underskatta Ray Harryhausens inflytande på filmbranchen och här har han producerat ännu en äventyrsfilm av enorm kaliber. Med monsterfilmgenren bakom sig började han producera äventyrsfilmer istället, som t.ex. The Three Worlds of Gulliver, Mysterious Island och så denna, Jason and the Argonauts. Filmen är baserad på legenden om Jason och det gyllene skinnet (till skillnad från romaner, som är fallet med exemplen ovan), där Jason söker efter skinnet så att folket i Thessalien skall sluta upp bakom honom mot regenten Pelias, som mördat Jasons fader. Med på resan kommer dock Pelias son, Acastus, vars uppgift är att sabotera densamma. Genom filmen tvingas argonauterna (döpta så efter deras skepp, Argos) kämpa mot skelettkrigare, en sjuhövdad hydra och en enorm staty av Talos för att nämna några. Harryhausens effekter är spektakulera och filmen är riktigt bra berättad. En av Harryhausens bästa någonsin!



#1 - Easy Rider, 1969
Road movies:arnas road movie och Jack Nicholsons genombrott. Filmen handlar dock inte om honom utan om Wyatt och Billy, spelade av Peter Fonda och Dennis Hopper, som skall färdas på sina motorcyklar genom USA för att ta sig till New Orleans och den årliga Mardi Gras-festivalen. På vägen träffar de bland annat George (Nicholson) som följer med dom en bit på vägen. Filmen utforskar samtidigt det amerikanska samhället vid tiden för filmen och skildrar de olika samhällsmiljöerna, som hippies och småstads-hillbillies och droganvändandet är frekvent. Filmens starka sida är måhända inte historien den försöker berätta utan valet av musik. Allt från Steppenwolf och Jimi Hendrix till The Byrds fick bidra med musik och resescenerna är riktigt vackra att se. Nicholson är dessutom riktigt, riktigt bra i den här filmen. Easy Rider kom att starta en ny våg av Hollywood-filmer när man insåg att det gick att tjäna enorma pengar på lågbudgetfilmer.

Both Sides of the Story

Upphittad

Lapp uppsatt på porten till trappuppgången där jag bor;

Obs!
Upphittad

Är det någon som saknar något?

Finns 1 tr. NN

Jag saknar massor av saker. Frågan är bara vad som är upphittat.

R.I.P. Leslie Nielsen

Leslie Nielsen
1926 - 2010